Sprebas

Gammal text som åkte ut för att dryga ut

Jag avskyr fåfänga, dubbelmoral och mig. Folo sätter sig ned och säger, "Vi borde kanske gå och beställa i omgångar?". Jag ser mig omkring, "Nonsens", säger jag, "du underskattar hedern hos dessa underbara människor." Jag tömmer fickorna och lägger jackan över stolen. "Dessutom", fortsätter jag, "serveras hamburgarna här med friterad potatis?"


Folo ser sig omkring, han hör mer hemma här än mig i sina studentkläder. Skjortan är billig, byxorna - second hand och axelväska - tydliga bevis på att han inte tillhör någon arbetarklass. Jag å andra sidan ger sken av hårt arbete. Det kan vara min ovilja att spendera pengar på lågklassig mat eller bristen på sex som skiljer mig från studenterna. Jag är omringad av dem. En röst säger, "Vi borde kanske fly. Retirera tillbaka till tåget, skydda flankerna med en bok. Låtsas ta droger. Figurera berusad. Rök en cigarett. Skydda ryggen från dessa anfall av tjatter. Bli en av dem." Rösten försvinner. Var det jag som pratade?


"Jag tar en ostburgare", säger Folo, "Vad ska du ha?".


Menyn är kopiös. Jag är mest sugen på öl. Strunta i maten. Stans bästa burgare sade han. Ge mig en av samma typ, det är kött i bröd med friterad rotfrukt. Självklart ska jag ha vitlöksdipp!
Bakom den lilla bartendern, som hade en stark odör av svarta pengar om sig, skymtade jag några Effel Blonde. Ge mig död råtta dränkt i diskvatten tillsammans med en Effel och det kommer sköljas ned. Jag försökte småprata med den stackars lilla mannen bakom disken. "Vad anser du om den finansiella situationen just nu? Märker du som egenföretagare någon väsentlig vinstnedgång sedan den senaste enorma baisse?" Mitt kaffe är kallt. Mannen bakom baren öppnar ölen och ger mig min växel. "Sover du gott om nätterna?" Han säger något. Var det riktat åt mig? Ska jag ignorera den lilla flyktingen? "Var ni sitta?", upprepar, antar jag, han.


"När synnerligen vackra kvinnor kommer ombord på tåget är jag snabb med att observera männen." Det var den andra rundan som bar mitt namn. Vi hade avgjort betalningen under en omgång sten, sax, påse. "Det låter som ett illa tecken", svarar Folo. Vad ska jag säga till mannen framför mig? Att jag kanske drabbas av en mindre homosexuell period? Det är männen jag observerar för deras uppenbara svinaktighet. "Alla män är hundar", slår jag fast, "om det finns det ingen tvivel."


Vi sitter på uteserveringen hos en av de mer atmosfära restaurangerna i staden. Här är det överklassen som regerar, vi är på fientligt område. Jag får vara noga med att uppföra mig avslappnat. Smält in. Ge inte dessa kostym-apor någon anledning att ge sig på dig. Magen knyter sig. Det måste vara maten. Jag måste leta upp en toalett snart, det var jag säker på. Men skulle jag klara mig? Där inne, bland levande ljus och blått blod, kunde en man som jag bli kedjad och såld. Vem vet vad dessa människor är kapabla till? Det är dem som bestämmer lagarna. Advokater och tandläkare, hjältar i kostym. De berövar oss på moral och lagar. De saknar heder, dessa människor. "Jag måste gå och köpa fler cigaretter. Håll ett öga på mina saker." Folo ger sig iväg, lämnar mig ensam. Stilla nu, få inte panik. Jag samlar mig, lutar mig tillbaka. Ta dig samman. De är inte så farliga. Jag tömmer mitt glas. God tjeckisk öl, magen säger ifrån. Små svettpärlor kryper fram i pannan och på ryggen. Skjortan sitter som målad. Jag tar på mig jackan. Jag tar upp min mobil och låtsas tala till någon.


"Mmm...mhmm...Okej. Ja, va? Jo det låter bra. Stiger dem fortfarande? Det är underbart. Exploatera den tredje världen, mhmm...".
Allt för att smälta in, verka upptagen. Folo kommer tillbaka.

"Vakta mina saker", säger jag och rusar mot toaletten.
Undvik ögonkontakt med dessa nihilister.

Gå rakt.

Inte lika nöjd med denna texten som förra. Men man kan kanske inte vara på topp alltid.

 

Vet du varför de skriker det då?

 

Björn andades tungt. Under hans armar och längs ryggen hade den röda tröjan svettats svart. Flickan över hans axel andades förmodligen bara kroppsvätska där hon hängde mot hans rygg.

 

För att varna de andra, kanske? gissade jag.

 

Vi hade kört en sten, sax, påse om vem som skulle välja först. Jag vann och hade börjat undra jag om jag inte valt fel.

 

Klart det är för att varna de andra. Men varför just ”Fore”?

 

Vi korsade parkeringen och genade genom snåren som skiljer skolan från golfbanan. Sedan dödsfallet förra året med golfbollen och den unga killen var det numera strängt förbjudet för skolungarna att hänga i närheten av banan. Underligt sätt att dö.

 

Driver.

 

Fore!

 

Död.

 

Jag vet inte, svarade jag Björn irriterat. Hans farbror spelade golf och det gjorde Björn till expert.

 

Vart ska vi spela?

 

Han lade ned flickan och började dra iväg henne mot en flagga. Min mobil ringde. Det var Katt.

 

Hallå?

 

Jag skrek åt Björn att det är lättare att släpa en person om man lyfter i armhålorna.

 

Hej, Katt! På golfbanan. Med Björn.

 

Han lade ned flickan på den släta gräsplätten och vinkade åt mig att komma med klubborna.

 

Katt frågade vad vi skulle göra.

 

Michael Jackson, svarade jag.

 

Vad vill hon, frågade Björn.

 

Veta vad vi ska göra.

 

Michael Jackson, upprepade Björn.

 

Ja, utan dig. Jag ringde tidigare men du svarade inte.

 

Hon hälsar att vi är ett par fittor, sade jag till Björn.

 

Hälsa henne tillbaka att hon knappt vet var den är, svarade han.

 

Katt hörde och svarade. Hon är fyra fingrar säker sade jag och höll upp handen framför Björn. Långfingret darrande i en spasm.

 

Katt bad mig koppla på högtalaren så hon fick höra när vi spelade.

 

Björn började dra av de små strumporna från klubborna och började förklara vilken som var vad.

 

Järn 9:a.

 

Putter. Minigolfklubban.

 

Wedge. Den man använder när man kanske hamnar i bunkern. Sandlådan. Björn fortsätter förklara och drar upp saker som vinklar och grader. Han använder ordet ”bounce” mycket och jag hör Katt ryta i telefonen att vi ska börja spela.

 

Sedan hittade han Drivern. Jag hindrade honom innan han drog iväg med ännu en föreläsning och ryckte åt mig klubban.

 

Björn drog upp en penna och ritade en röd clownnäsa på flickan som låg medvetslös på gräset. Singla slant om vem som skall börja?

 

Björn rycker på axlarna och gestikulerar att jag kan börja.

 

Jag ställer mig i position vid sidan av henne och vilar klubban vid hennes haka. Tar på mig handskarna och provar ett sving. Siktar sedan in mig och duttar klubban på hennes näsa.

 

Fore!

 

Swing and miss, säger Björn och ler.

 

Jag ger honom klubban. Jag visste att Björn skulle missa redan innan han hunnit slå. Men så träffade han mer än vad han skulle.

 

Fore!

 

Oj, jävlar säger han och tittar på den brutna klubban. Flickan öppnade ögonen och Björn var tvungen att stampa henne på halsen några gånger för att hon skulle somna om.

 

Tror du din farbror kommer bli förbannad för klubban?

 

Fan bryr jag mig? Sade han och flinade.

 

Jag tar upp en klubba slumpmässigt och ställer mig redo. Björn hade träffat henne under hakan och nu hängde käken löst när jag rörde på den med klubban. Hennes mun var öppen och det läst som att hon gurglade sitt blod.

 

I telefonen andades Katt tungt och snabbt.

 

Fore!

 

Swing and hits, skriker Björn och jublar.

 

Oj, ja jävlar, skrattade jag. Såg du hur den flög iväg?

 

Den röda näsan singlade iväg i natten.

 

Ska vi leta upp den?, frågade jag. Men Björn föreslog att vi lika gärna kunde kvadda de andra klubborna, nu när vi redan var igång.

 

I telefonen hälsade Katt grattis och god natt.

 

Resten av kvällen spenderade vi med att bryta klubborna på flickan.

Jag är stöveln Orwell snackade om. Eller ett verktyg om du kanske vill mena det. På kvällarna, men oftast i skolan och ibland även på morgonen samt tiden därefter. När jag är med min mor eller min bror eller min morfar. Kanske även när jag knullar min brud, ibland. När jag går och handlar till min svaga syster eller är ute med hunden. När jag äter frukost eller tar en dusch. Då tänker jag på dem. De vakna nätterna. Jag vill bara veta. Hitta något där ute som bevisar att detta inte är sista anhalten. Jag vet inte om de andra skulle förstå, men de följer med. Man skulle kanske kunna kalla mig ledare. Visst, det är tyst titel. Man gör som jag säger. Man gör som jag. Men de gör inte mig, jag gör dem.

 

Efter ett par år in i livet kan man börja styra sig själv och sina egna val. Skapa egna värderingar. Men när hon ligger ansikte ned i en vattenpöl. Två tänder kvar i mitt bollträ, undrar jag, vilka värderingar hade hon? Trodde hon kanske att om hon levde som man lärt henne, tränat henne eller dresserat kanske, så skulle allt ordna sig? Inte bryta några lagar. Inte röka. Motionera kanske? Äta nyttig mat, betala sin skatt och skänka pengar till vem vet vad? Då levde man livet och man kunde leva för evigt. Trodde hon kanske att en dag skulle det komma en belöning efter hennes flitiga och strävsamma liv? Förmodligen.

 

Björn vänder på henne och börjar undersöka ansiktet.

 

Kanske hade hon en pojkvän hemma som väntar? Eller är han ute och letar redan nu? Hon pratade med någon i sin mobil när jag slog så någon där ute vet att kvällen är ovanlig. Så ung, menar han. Bättre så, menar jag. Eftersom man växer upp och imiterar sin omgivning blir man naturligtvis en avbild av sin omvärld. Jag tittar på hennes släta hy, det färgade håret och de tajta byxorna som avslöjar en vag bullfitta.

 

Tror du den har hår?, frågar jag honom och torrjuckar den med bollträet.

 

Björn bänder upp hennes mun och skakar på huvudet. Förmodligen inte, säger han. Hon verkar vara typen som kör rakat. Oavsett om hon var gammal nog för att ha fått hår, var den hårlös, menar han.

 

Rakar du, Katt?

 

Fimpa dina fantasier, okej?

 

Hon ger mig fingret och fortsätter läsa flickans sms.

 

Vad jag försöker säga är att om man är besviken på sig själv är det egentligen omgivningen det är fel på. Jag valde inte att inte tro på Gud. Vi får det som man ger oss och sedan anses det vara en done deal. Men vi tre bryter mönstret och ger igen. Vill du skada dina föräldrar; väx upp och bli det de inte vill du ska bli. På nätterna sliter vi ut hjärtat på vår uppfostran och försöker ge igen på omgivningen. Det är en skuld vi tar tillbaka. Med ränta.

 

Ser ut som att du blåste ut alla ljusen, säger Björn.

 

Jag sätter mig ned och granskar det blodiga gapet. Hennes tänder ligger utslängda över asfalten.

 

Verkar så, säger jag. Dessutom blir det dubbel-jackpott för mig, fortsätter jag och pekar på de två som fastnat i träet.

 

Hur många är han uppe i nu, undrar Björn.

 

Katt tar inte ögonen från mobilen.

 

Fan vet jag.

 

Fan vet hon, upprepar jag.

 

Ja, sade Björn, fan vet.

 

9.82 meter per sekund är den accelererande hastigheten på fallande objekt om man bortser från luftmotstånd. Oavsett massa. Prova, släpp en stenkula och ett bowlingklot från en balkong. Mina pengar är på en gemensam landning.

 

En meter. Kanske mer, är ett fall högt nog för att bryta dina revben. Tro mig på detta. Du får svårt att andas. Brinnande knivar skär sönder dina lungor. Men allt jag tänkte på var om jag föll snyggt?

 

Frågar du mig idag vad som hände säger jag alltid; Sockerflödet. Jag tappade mina cigaretter och sen föll jag. Läkarna skulle förklara om blodtrycksregleringen som inte hängde med. Sen började han beskriva symptomen för mina föräldrar. ”Svarta prickar för ögonen. Ibland svartnar det.”

 

Min mor undrade om det var ärftligt? Hon var alltid orolig för att ha skickat vidare hennes svagheter. Nervositet och oro ligger i släkten.

 

Tåget den morgonen var försenat med tio minuter. Kanske mer. Jag minns att min mor försökte använda tillståndet att få mig sluta röka. Läkaren berättade att rökning inte påverkade. Hur skulle jag kunna tappa cigaretterna igen om jag slutat undrade hon? Jag, liggandes i sängen, var mest orolig för en förkylning.

 

Egentligen var det inte så farligt. Fallet. Jag ser det ofta, och ni alla gör det. När man ramlar flyger man tillbaka upp på fötter igen. Man trostsar smärtan. Handflatorna som brinner, sanden som skavts in i huden. Blodet från knäskålarna som börjar färga byxorna mörka ignoreras. Man ser sig omkring och undrar; Såg någon mig?

 

Ungefär samtidigt som tåget borde anlänt låg jag ansikte ned och andades rost från rälsen. Jag minns att jag undrade om jag skulle börja gråta. Folket bakom mig började ropa efter hjälp. Få upp henne därifrån.

 

Jag hade en vän en dag som berättade att han föll i en trapp på sitt jobb. Alla såg det och skrattade. Även många år senare skämtade man om det. Därför blev jag liggande.

 

Jag fejkade. Inte fallet. Det var äkta. Jag svimmade. Det var fejk. Några killar hade hoppat ned bredvid mig och började vända och vrida på mig. Bröstkorgen smärtade och andningen var svår. Någon ropade att man ringt efter en ambulans.

 

På båren med en mask över ansiktet fejkade jag igen. Jag vaknade. Jag frågade vad som hänt. De fyra herrarna som hade burit upp mig klappade varandra på axeln. Hjältarna. Man körde iväg mig till sjukhuset. Det skulle senare visa sig att tåget anlände enligt anvisad försening.

 

Förresten, jag bröt aldrig några revben. Jag säger alltid det när man frågar. Jag tappade aldrig mina cigaretter. Solen sken och jag solbadade mitt ansikte. Allt jag fick med mig hem från sjukhuset var Alvedon och en mitella. Som jag tjatade för att få. Man gipsade inte mina armar. De var inte ens stukade. Ingen svullnad. Några blåmärken.

 

Jag föll för att jag hade haft solen i mina ögon och såg mig inte för. Egentligen gick jag bara över kanten. Så jag blev liggande. Det är bara kul tills någon skadar sig. Då börjar folk känna medlidande.

Samma kväll tog min kille ut mig på en middag. Han lät mig bestämma film. Dagen efter fick jag en korg på jobb.

 

Bättre än skratt från okända.

Jag vet inte om jag kommer överleva mycket längre. Här, bakom murarna, bakom skydd, under min filt verkar allt hopp om att gå segrande ur natten, den brinnande ylande natten, bortom räckhåll. Snart börjar det. Jag hör avlägsna steg rusa i trapporna. Man skyndar sig in för skydd. Under sängar eller bord. Bakom sandsäckar. En kudde och ett tjockt mörker som väktare är allt vi har till nästa gryning. En gryning som vi alla ber om att få uppleva. En gryning som ligger bortom de många andra som kommer lämna oss i natt.

 

Tyst och stilla nu. Vi väntar. Jag ligger uppkrupen i ett hörn, som ett barn hos sin mor. Tidningar på golvet som madrass och säckar med jord och grus som skydd mot splitter. Ett litet stearinljus som dansar till mina andetag. Allt ljus måste släckas när det börjar, det är så de hittar oss, ljuset. Ljudet. Därför viskar vi. Därför ligger vi still och väntar. Någonstans vid fronten kanske de redan börjat. Jag ser dem framför mig, män och kvinnor i sina skyttegravar som rusar än hit än dit för skydd, för hjälp eller för att försvara oss andra. Kanske finns de inte kvar mer? Vad vet vi? Vi har aldrig sett fronten eller pratat med någon som varit där. Ingen åker dit. Jag har aldrig träffat någon som varit där eller sett den, men vi vet att den finns långt där borta.

 

Överlever jag natten måste jag börja dagen med att söka bland ruinerna. Plocka liken rena på mat eller kläder. Vi kan inte göra annat för att överleva. Man har talat om att äta de andra skulle det behövas, men jag vet inte om det är något jag är beredd att göra skulle nöden verkligen tvinga mig. Skulle nöden driva mig till det? Vem vet vad vi är kapabla till? Jag hade själv trott jag skulle få kämpa vid fronten. Det trodde vi alla. Nu gömmer vi oss och låter några andra vara hjältar. Det är vi som ska bygga imorgon. Om vi blir givna en chans.

 

Jag trodde det börjat. Bara några få tändstickor kvar. Några burkar majs. Ingen färsk mat på många veckor. Vattnet börjar ta slut och regnet känns lång borta. En man, jag vet inte hans namn, talade om att man kunde dricka saltvatten i små mängder för att överleva. En fransman hade seglat över Atlanten utan vatten och klarat sig bra enbart med havet som källa. Men vågar jag mig till havet? Vågar någon sig utanför murarna? Det är månader sedan jag tog ett steg utanför bunkern.

 

Jag undrar, kommer det någonsin bli som förr? Finns det någon som minns hur det var före allt detta? Före mörkret och det ylande i fjärran. Före bomberna som kommer kallande när -

 

Längesedan jag skrev något vettigt. Detta är en flummig text jag slängt samman med tanken att vara till min längre text jag jobbar med. Kanske knasigt att läsa utan ett större sammanhang, men så är det just nu.

 

Det är alltid samma historia. Det sovande barnet. Drömmarna. Sängen. Tandborsten. För mig saknades konsekvenserna av mitt agerande. För mig. Jag hade befriats av ångesten. The agony of choice. Sartre hade varit stolt. Men så fanns den jävla tandborsten där. Tandborsten som jag tittade på. Kvinnan pussade mig på kinden och sade att hon väntade på mig i sängen.

 

Det var fördelarna av mitt liv, andra kvinnor alla dagar i veckan. Vem kunde gissat? I badrumskåpet letade jag fram paracetamol, sobril, topps, en liten flaska med en brinnande kuk på etiketten. Afrodisiakum? Viagra? Spansk fluga? Vissa människor är kanske bara människor?

 

Skåpet under vasken. Små handukar, toapapper, en liten rosa necessär som jag slet öppen utan tur. Det finns ingen ångest i sina val. Mina handlingar saknade konsekvenser så jag saknade dåligt samvete. Istället fick jag ta skiten från andras liv.

 

Hur skulle du reagera om någon gjorde… och så vidare. Den dagen den sorgen och allt det där. Det är det framtvingade valet som driver fram min ångest och jag tittar på tandborsten i necessären. Halsen under borsten hade en grönvit stearin som runnit ned och stelnat. Den rödbruna borsten färgad efter någon som rengjort ett avlopp. Eller var det blod? Vita små bomullstussar, mögel. Jag fick kväljningar.

 

Konsekvenserna kommer ikapp mig. Varje dag, varje morgon och kväll, får jag hantera någon annans konsekvenser. Nu, en tandborste med en mögelodling, från en bortglömd semester. Är det så här mina lån känner när de vaknar morgonen efter och får hantera mina handlingar?

 

Kvinnan kallar från mörkret att jag skall skynda mig.

 

-         Du behöver inte raka den, ropar hon.

 

Fanns det en chans till att jag skulle låta bli? Slickade på handleden och lät saliven torka in. Luktade och kände urin tillsammans med sallad tillsammans med vitlök blandat med vad vet jag?

 

Jag letade inne i köket. Famlade i mörkret efter vad som helst. Något rent. Något användbart. Tandkrämstuben i min hand. Kvinnan kom in och famnade mig bakifrån. Hennes varma andedräkt i mitt öra. Hennes händer som letade sig över min kropp för att hitta vad de letade efter och grep tag.

 

-         Hoppsan sa, vad hittade jag?

 

Jag försökte dra mig undan. Letade mig fram emot skafferiet och började skyffla omkring bland maten. Torra kex. Pasta och tomatsås på burk. Olivolja. Men inget som jag kunde använda.

 

-         Här, låt mig, sade hon och tog oljan.

 

Det låg diskborstar i ett skåp. Lime. Apelsin. Eller citron. Alla sorters diskmedel. Disktrasor tillsammans med små korgar där de källsorterade metall, plast och papper. I en låda hittade jag en pensel som luktade grillolja. Den höll jag fast vid och öppnade ytterligare en låda. Samtidigt smörjde kvinnan in sina händer med olja och kom snart mot mig. Hennes händer pulserande i ett vilja ha gripa tag i grepp med mitt skrev som måltavla.

 

-         Har du kanske en ny tandborste i huset?, frågade jag.

 

Hon stannade tätt framför mig. Huvudet kortare, såg upp på mig och tryckte händerna mellan mina ben. Jag, med handkrämstuben i ena handen och köttpenseln i den andra, kunde inte låta bli att undra om det inte vore en bra idé om jag föredrog en diskborste. Penseln kunde kanske ge mig salmonella.

 

Hon stoppade sina fingrar i min mun. De smakade olja och sekret. Sedan kysste hon mig och viskade.

 

-         Du kan skippa borstningen ikväll. Kom och lägg dig.

 

Vad gör du?

 

Precis tagit bort smuts från kroppen.

 

Rösten i telefonen håller med.

 

Det måste man.

 

Ibland.

 

André hälsar.

 

Hälsa tillbaka.

 

Han hälsar.

 

Tillbaka?

 

Ja, tillbaka.

 

Ses idag?

 

Upptagen idag.

 

Imorgon?

 

Kanske.

 

Kanske imorgon?

 

Ja, kanske imorgon.

 

André undrar om vi ska ses idag.

 

Upptagen idag.

 

Imorgon?

 

Kanske imorgon.

 

Kroppen blir smutsig. Måste göras ren. Hungrig. Behöver äta. Behöver sova. Gå till skola. Arbeta ibland.

 

Han, jag, den gick in i köket och tog ut vad som behövdes och åt det som togs fram och diskade resten. Mätt, fullproppad och borstade tänderna. Hon, den, flickvännen, sov. Kanske låtsades hon. Denna var kåt, han. Kanske väcka den, henne?

 

Skolan var trist. Filosofi, den snygga tittade på oss, hon, den. Bättre än den, hon, sovande? Kanske. Onödigt att prova. Den som gapar efter för mycket och allt det andra. Det där. För mycket. Gapar.

 

Han, den, André. Skall ses, skulle ses, kommer ses idag? Blev det bestämt? Det blev bestämt.

 

Hem från skola, tåg. Många de, dem, andra. Stå upp, inga sitta ned bekväma. Upptagna.

 

Handla. Ica. Extrapris, tomatsås och bananer. Köper nudlar, ringer denna där, hon, henne, sovande svarar.

 

Extrapris. Ha något?

 

Nej. Denna behöver inget. Överraskning?

 

Kanske överraskning.

 

Överraskning!

 

Okej, överraskning.

 

Denna köper överraskning.

 

Pez.

 

Liten leksak med socker i hals. Avhugget huvud. Halsgodis tittar fram. Smak av äpple och jordgubbe.

 

Här försöker jag hålla mig till det som verkar vara lite av en text som tillhör "min" stil, enligt många. Där jag håller många bollar i luften samtidigt och berättar intrigen från olika vinklar samtidigt. Eller något sådant.

 

Jag vaknade på sjukhuset när frukosten serverades och polisen kom till förhör. Telefonen bredvid sängen hade ringt hela dagen. Min flickvän hade kört ut de andra patienterna ur salen med sin neurotiska telefonepisod. Kontrollbegär och svartsjuka.

 

”Jag sticker till Johan och knullar”, skrek hon och jag lade på. Sedan dess ringde hon var femte minut. På minuten. Ralph, min rumskamrat, var ensam kvar efter de andra som flytt. Visst kunde jag kopplat ut telefonen, men tyckte om att hon jagade mig. Jag fantiserade om att hon satt hemma i sin säng och grät och ringde. Övergiven. Och slut på näsdukar. Hur jag hamnade på sjukhus var för att jag träffade en rånare istället för en nattvandrare.

 

”Det är ett sätt att se det på”, svarade polisen. ”Var det någon du känner till? Kan du beskriva honom?”

 

Signalerna från telefonen sände en elektrisk stöt genom rummet. Fem minuter. På minuten. ”Ska du svara?”, frågade polisen i bakgrunden. Jag ryckte på axlarna och försökte äta lite av maten. Äggröran var gul och övergick i grönt som gjorde att jag ville undersöka om den lös i mörkret. Mjölken som serverades var en liten kartong med is på kanterna. Lättmjölk som, när du håller glaset framför ansiktet, kan se igenom. Smaksatt vatten.

 

Jag berättar att mannen som överföll mig var stor. Inte lång, bara stor. Kroppen var resultatet av en livslång diet på öl, chips och levde upp till allt som var fel med snabbmatskulturen. På tvn i rummet visades Jeopardy. Enligt sjukhuspolicyn ska det visas underhållning som kan tilltala en bred publik. Sjukhus kan köpa in videoband exklusivt. Så alla vakna timmar av dygnet – Jeopardy. Och korsord. Telefonen ringer igen och jag lägger av luren. Jag kunde höra min tjejs röst skrika ”Hallå?”.

 

”Du sade?”, frågade jag polisen som presenterat sig som Alvin.

 

Alvin verkade vara den sortens polis som bär sina kläder stolt. Sover med pistolen under kudden och använder batongen på frugan när han tar henne bakifrån.

 

Flingorna som serverades varje morgon var nedrörda i vattenlösningen de försökte ursäkta som mjölk. Jag låg i en sal högs upp längst bort från hissarna. Köket låg i källaren. Vi, Ralph och jag, var de sista som fick mat varje dag och flingorna har sugit åt sig all vätska i skålen. Det såg ut som en skål barnspya man kunde äta med ett sugrör.

 

Det har gått över fem minuter nu. I luren hör jag min tjej skrika att det är slut.

 

”Mannen var tjock och hade alltså ett stort skägg? Kanske var han över 50?”, upprepade Alvin.

 

”Han hade konstiga kläder”, sade jag. ”Tjocka. Vinterkläder.”

 

Alvin frågar om det kunde varit gängrelaterat.

 

Ett nytt avsnitt av Jeopardy börjar. För mig blir det tredje gången idag. Ralph var senil. Varje nytt avsnitt var, tja, nytt. Vi hade börjat med en vadslagning om vem som kunde vinna avsnitten. Onödigt att säga vem som vann den tävlingen. Alla dagar.

 

”Förutom vinterkläderna, det stora skägget och kroppen var det något annat märkligt med honom. Han verkade glad.”

 

Alvin undrade om jag kunde känna igen en påverkad person?

 

Ralph svarade fel på en av frågorna från tvn. Skrattade när kvinnan i programmet glömde svara som en fråga. I telefonen grät min tjej.

 

Emma, sjuksystern, kom och tog bort frukostresterna. Alvin började prata med henne. Ställde frågor om hur nära det var att jag inte överlevt.

 

”Han är en riktig turgosse”, sade hon tillslut och försvann.

 

Läkarna hade berättat att kniven varit 2 millimeter från hjärtat. Hade jag kommit in några minuter senare hade jag förmodligen förblött. Jag hade verkligen haft tur sade man.

 

Alvin säger att jag verkligen hade haft tur.

 

Det är tredje dagen på ett sjukhus och jag har ett hål i sidan. Vilken tur fanns det att ha?

 

Alvins partner eller medhjälpare eller vad man kallar dem, stod och tittade ut genom fönstret. Berömde utsikten och sade att han kanske borde ordna så han lades in. Njuta lite av sina skattepengar.

 

Varför inte? Du äter för mina. Men jag sade inget.

 

Alvin sammanfattade min beskrivning av rånaren innan de gick.

 

”Han var storväxt. Tjockt långt skägg. Vinterkläder och stövlar. Verkade glad – möjligtvis hög eller påverkad av alkohol. Medelåldern eller äldre.”

 

De verkade nöjda och rörde sig mot dörren.

 

I telefonen hade min flickvän lämnat över till en lång ensam ton. På tv förlorade en kvinna alla sina pengar i finalen när hon glömde svara som en fråga. Ralph snarkade.

 

Jag ropade på Alvin innan dörren hann gå igen. Kom precis på en viktig detalj. Jag fick en bra skymt av mannens flyktfordon.

 

Alvin tog upp sitt block.

 

”En stor släde och tolv renar”

 

Resten av dagen spenderade jag med att vinna över Ralph.

Jag försöker hitta en stil som kommer passa mig och som jag kanske en dag jag kommer kunna känna mig bekväm med. Hittils försöker jag fortfarande. Denna text var ett försök att undvika värderingar och adverb, eftersom jag har problem med dem i mina texter. Tycker det ger mer när man skriver mindre.

 

Sandalerna slår mot fötterna, klappar takten efter mina steg. Golvet glänser, klädd av en tunn hinna vatten med såpa som påstods dofta Sommar. Jag tömmer det mjölkvita vattnet i badkaret, sand och småsten blandat med hår lägger sig i linje och kryper mot avloppet. Jag fyller hinken med kallt vatten, doppar moppen och gnider den mot bottnen. Vrider ur i plastsilen. Doppar igen och vrider av igen. Tömmer vattnet i badkaret och sköljer ned allt med munstycket. Sätter in dammsugaren i garderoben, lägger den tryckt mot väggen så jag får plats med mopp och hink. Går in i köket. Sorterar ut besticken ur disken och lägger dem i den sargade diskbaljan. Sprejar över grönt diskmedel som luktar lime och börjar tappa upp vatten. Jag bor på våningen högst upp så det går sex våningar innan jag får varmt vatten. Med handen under vattenstrålen, som börjar gå från kallt till varmare, klickar jag av kylen och frysen. Drar ur kaffekokaren och mikrovågsugnen ur uttaget. Innan de gröna siffrorna på displayen dör ser jag att klockan snart är midnatt. Snart torsdag.

 

Vattnet är varmt så jag skjuter över kranen till baljan med besticken och fyller upp. Att diska har alltid varit terapi för mig. Med rätt musik kan det vara den mest avslappnade aktiviteten jag upplevt. Idag har jag ingen musik. Förutom vattnet är det bara ett distant ljud från grannens tv som hörs. Jag torkar glasen och tallrikarna för hand och sätter dem på plats. Sex av varje, Ikeas startpaket som överlevt sedan jag flyttade från min mor. Kan det vara sex år sedan? Kul slump.

 

Släcker i köket. Datorn som alltid är på, är avstängd och jag drar ur alla kontakter ur väggen. Lampan på skrivbordet släcks och allt blir svart. Inne i vardagsrummet tänder jag några värmeljus och börjar dra ut alla sladdar. Även den vita kabeln till tvn drags ut. Sängen står obäddad. Inga sängkläder och madrassen ligger sammanrullad tillsammans med kuddarna. Allt verkar klart men jag går en sista runda genom lägenheten och ser om allt är perfekt, vilket det verkar vara. På skrivbordet ligger kuverten som jag bär in och lägger på sängen. Jag tittar ut och lägger märke till den fulla månen som skymtar fram bakom ett moln. Underbart.

 

Jag tar på mig skorna. Rättar byxorna. Knyter slipsen och efter några försök blir jag nöjd. Viker ned kragen och försöker se om den vita slipsen kan märkas under den svarta kragen, men det ser bra ut. Kavajen som jag köpte inför min systers bröllop hänger framför mig och glänser. Jag fick många komplimanger för den kavajen och jag önskar jag burit den oftare. Drar ut skjortan ur jackans ärmar och knäpper mina manschettknappar jag fick av någon när jag tog studenten. Jag har alltid tyckt det var snyggt när skjortan syns som den gör nu.

 

Inne i vardagsrummet står en flaska portvin och ett glas. I vanliga fall dricker man port från små likörliknande glas men jag tycker om de större glasen för rött vin. Fyller det till hälften och släcker ljusen. Månen får lägenheten att glöda i silver så jag har lätt att hitta ut till balkongen. Det är skönt väder. Inte kallt. Bara en stilla bris som smeker ansiktet. Klockan borde vara efter midnatt nu och jag lyfter glaset mot horisonten och hälsar.

 

Torsdag.

 

 

Dricker ur och undrar om inte det andra vinet faktiskt var bättre ändå. Sätter glaset på räcket och tittar på månen. Min granne i huset på andra sidan gården står och diskar. Av hela huset är det endast i hennes fönster det är tänt. Hon är för det mesta vaken långt in på nätterna som mig. En del människor fungerar bättre på kvällarna antar jag. Hur gammal kan hon vara? Hennes make eller pojkvän kommer in i köket bakom henne och ger henne en kram. De talar en stund, sedan försvinner de in i lägenheten. Sen blir det mörkt. Jag tar en av stolarna på balkongen och ställer vid räcket. Ställer mig på stolen. Synen ut mot horisonten. Jag ser inte marken eller balkongen och förstår hur Leo kände i Titanic. Man är verkligen kung över världen. Ibland. Jag stöter till vinglaset som faller som en vit droppe mot marken. Det sista jag hör innan jag lutar mig fram är glas som krossas och ekar genom gården.

Det var längesedan jag skrev något personligt i min blogg. Utöver de två äldsta inläggen är inget jag skrivit relaterat till mitt liv. Vill jag att man ska läsa om mig, om honom under skalet? Jag tror att innerst inne kanske vi alla vill visa vilka vi är, men hindras av rädslan att vi kanske inte är bra nog att leva upp till det vi vill att andra ska tro och tycka om oss?

 

Känslan av att ditt liv inte kan vara intressant för någon annan gör att du hellre håller det inom dig själv. Klistrar på ett leende för att visa att allt är okej. När Shakespeare sade att alla var skådespelare kunde han inte ha mer rätt. Vi spelar rollen som oss själva utifrån det vi tror vi ska vara. Vi skapar en identitet som vi spenderar resten av våra liv att leva upp till.

 

Jag vet inte vad jag ska skriva längre. Ingen motivation. Ambitioner om författarskap sänkta men inte glömda. Den svaga glöden av självtillit på den egna förmågan att klättra över alla hinder – borta.

 

Jag är rädd att det finns mer hos mig av min far än jag hoppats. Dricka. Fylleri. Svaghet hos jaget. Kanske ska jag dra mig tillbaka till ett liv med någon. Jobb och det vi kallar ett normalt liv. Fru. Barn. Parterapi.

 

Saknar jag honom? Borde jag vara ledsen? Borde jag känna något alls? Så osäker på det egna. På jag. På den där Emil. När ingen annan tror på mig ska jag försöka vara annorlunda? Stark och stå emot. Fly in och gå vilse i en djungel av droger och alkohol. Kanske är jag bög? Är jag bög? Saknar jag henne eller vill jag att hon ska sakna mig?

 

Jag har varit ledsen och arg så länge att jag blir förvirrad nu när det är tomt. Är lycka synonymt med avsaknad av olycka? Är det inte på tiden att du tar itu med ditt liv? Att du visa alla, dig själv framför andra, att du är så mycket mer än du verkar. Tänker inte alla så? Att vi är mer och bättre. För att hantera faktumet att vi är mindre och sämre.

 

Inspiration förlorad. Eller övergiven? Jag vill inte skriva längre - skrev han. Jag tror inte på mina texter. Jag tycker inte om att läsa dem. När andra ger mig beröm undrar jag om det är dem eller mig det är fel på och hoppas innerligt att det är mig. Om alla lider av samma fel, blir det då inte ett rätt? Normalt?

 

Jag har inga drömmar längre. Inga fantasier. Jag har förlikat mig med tanken att det inte blir mer av mig. Inga böcker. Inga stora pengar. Fina bilar. Stort hus. Jag avskyr människor. Jag äcklas av mig själv. Jag är allt jag inte vill vara. Jag längtar till allt jag inte kan vara. Nej. Förlikad med tanken att jag är vad jag är och kan inte vara annat. Förlikad. Men inte övergiven.

 

Jag drömde att allt kunde bli som jag ville bara jag trodde på det. Jag vaknade och trodde inte på min dröm. Vad saknas mig?

 

Det händer. Nu. När jag skriver. När jag går, andas och tänker. Det händer. Så som med träd, blommor, fåglar och fiskar. Det händer. Men jag låtsas som inget och skriver vidare.

 

Sätt upp ett mål att sträva efter att uppnå. Sätt upp ett mål att misslyckas med att uppnå. Fler mål – fler misslyckanden. Är du rädd att misslyckas? Du är rädd för att misslyckas.

 

Jag kan inte skriva. Kanske är jag kreativ. Visst kan jag fantisera. Men fan om jag kan skriva. Jag vill inte skriva. För jag kan inte skriva.

 

Jag vet att jag har starka emotionella skador som gör att jag inte kan hantera vanliga kärleksrelaterade situationer. Jag vet själv att jag inte är något att hänga i granen. Jag börjar bli tunnhårig. Är inte speciellt smart. Ful.

 

Lagar god mat dock.

 

Man frågar mig, oftare än ni tror, om jag går i terapi? Kognitiv beteendeterapi är ett vanligt råd jag får. Hur får vi folk att vilja leva i vårt tomma samhälle fullt av krossade drömmar, sargade barndomar och tomma löften om framgång? Vad ska vi göra åt dem som inte kommer passa in? De som vågar ställa frågor? Vi uppfinner psykologer som kan ”bota” dem som inte ställer sig hos flocken och få de ”förvirrade” att passa in. Att acceptera. Att sluta fråga. Bryt ned min personlighet och byt ut alla mina drömmar, känslor och rädslor mot något bättre. Få mig att vara som alla andra. Hjälp mig passa in.

 

Jag vill ha barn. Jag vill gifta mig med en fru och låta tiden lära mig hata henne. Jag vill slå mina barn. Köpa en hund. Avliva en hund. Köpa en hund. Repetera. Fira jul. Bli full och somna. Jag vill spela bingo på lördagarna. Jag vill låta potensen mattas ut i glömska. Jag vill tappa mitt hår. Jag vill bli rädd för ungdomar. Jag vill ångra alla mina misstag jag aldrig begick. Minnas alla val jag borde gjort annorlunda. Tänka på döden. Överleva hjärtattacker. Plantera blommor på min sons grav. Vara otrogen. Göra karriär. Avundas mina vänner. Begrava min fru. Jag vill äta mat med löständer. Jag vill begå självmord och överleva. Gå igenom en skilsmässa. Ta droger. Jag vill vilja balla ur fullständigt. Jag vill planera resor som aldrig blir av. Jag vill ångra mitt liv. Jag vill börja tro på gud. Jag vill begravas. Kremerad.

 

Snälla kan inte doktorn få mig att vilja leva ett normalt liv?

 

Jag försöker nästan alltid göra något jag aldrig gjort tidigare när jag skriver. Jag vet för det mesta inte vad jag sysslar med, kanske är det därför jag skriver - att hitta delar av mig jag inte visste fanns. Oavsett så skriver jag inte alltid utifrån en idé, utan även ibland utifrån en ensam känsla. Kanske känner du samma när du läser. Men kanske inte. Kanske...

 

Inte van att bli buren på detta sätt. Det tär och drar i trådar som håller armen från att slitas av. Bomull och träspån suger åt sig vattnet. Regnet gör den tung.  Kropp av min kropp.

 

Vem skyndar så mot en plats?

Är det en flykt från något?

 

Ödsliga fält. Störtade och brända träd. Djupa kratrar efter granater. Spår i gyttja efter maskiner, avtryck från kängor, blod som blandas med lera. Tecken på människa.

Ned under mark. Vidare genom trånga och kalla gångar. Hårda och sträva betongväggar sprider sig genom lera.

Blodiga kroppar i hörn och vrår. Ekot av små snabba steg genom gångarna.

 

Ängsla gör att Rött öga kastas av och an när skuggor tittar fram. Långt framför syns dagsljus, ett fönster i ett rum. Små snabba steg söker sig det fönster. Vidare ut ur mörkret, välkomnas av grå himmel. Luften är varmare. Kanske är det besöket i betongdjupet som fick den att verka. Kläderna är trasiga och håret av garn börjar färgas brunt av lera och smuts. Orange är ett minne.

 

Långt där fram ligger ett hus.

 

Du vackra hem, vem bodde hos dig?

 

Dess fönster är krossade och taket slitet.

 

Vad hade rivit och slitit i detta hem för att skada det så?

 

Finns det ingen kärlek kvar åt färger?

 

En tidigare glans - borta. Alla nyanser av smuts.

 

En ensam dörr kvar och sedan vad mer?

 

Dörren står stadigt. Bakom; mörker.

Nu ser Rött öga inget mer. Ensam röd knapp är gömt mot axel. Hårdare för varje steg som tags förbi dörren.

Stegen är försiktiga och golvet knarrar.

 

Vad gömmer sig där under?

 

Finns det något där ute som vill oss?

 

Den stora traven av blött virke som ligger över golvet är trappan som en dag hade gett upp och slungat sig mot en död.

 

Varför ligger du här och sover när du kunde burit mig till säkra höjder?

 

Hårda brädor spärrar av rum och fönster.

 

Lever något i detta hus?

 

Det är tyst nu. Spik slagna inifrån, vass metall som borrat sig genom trä. Ett hål i en vägg, stort som en hand och större, visar en natt som andas bakom.

 

Rött öga kan se igen, befriad. Från trygg axel till husets döda atmosfär. Inget syns. Vi är inte välkomna här.

 

Bortom finns en väg. Ett kvarter av mördade hus. Trä som multnar och faller i bitar. Väggar av tegel förvandlas till damm. Fönster igenbrädade, dörrar reglade med möbler. Inget rör sig. Starka vindar har stulit fönster och tak och lämnat det som finns under.

 

Rött öga borde aldrig se dessa ting. Döda armar och ben, fingrar som pekar mot solen, sticker upp där maskar föds. Doft av aska. Enslighet. Spår av människa.

 

Lämnad i sällskap av sig själv - Rött öga. Tråd brusten och fall i pöl av lera och regn. Kroppen riven från arm. Råttor i olika nyanser av ensam färg. Rött öga ser världens tak. Olika nyanser av samma färg. Flyter en stund men sjunker nu i hav av regn och lera och Rött öga börjar svälla. Tyg börjar ge efter för bomull och trä som sväller. Tråd drar och brister och spricker.

 

Det är sent nu.

 

Vad bryr sig en docka om tid?

 

Inget hopp om ensamhet. Sällskap av själv, alltid själv. Lämnad och övergiven. Död nu tillsammans med annat. Inga tårar. Rött öga aldrig gråta kan inte gråta vill gråta.

 

Öga ser inte men det är bra. Borta nu.

 

Ensam med själv.

… hem från jobb. Svänger runt och är nära att krocka med bilen som står parkerad på uppfarten. Ovanligt. Besökare tenderar att ställa sina bilar framför huset där du nu istället får parkera. Eftersom du slutat tidigare och är oväntat tidig hemma lekte du med tanken på väg hem att ertappa din fru med en annan man. Nu, med en främmande bil på uppfarten, blir den lekande tanken någorlunda allvarlig. Hur hade du hanterat det om du, när du försiktigt öppnade dörren, hörde ljud från sovrummet som antydde det du inte hoppades på. Vad skulle du göra? Jag vet vad jag hade gjort.

 

Bilen verkade ny. En stadsjeep. Fyrhjulsdriven. Snyggare än din och betydligt dyrare. Kanske är det bara Thomas som är på besök. Han har ju trots allt pratat om att köpa ny. Kanske.

 

Ingen post i brevlådan och du letar fram nycklarna. Som inte passar i låset. Fel nyckel. En av dem går till garaget. Så du provar med den andra som inte heller passar i låset. Du försöker med den andra igen. Fungerar inte. Ovanligt åter igen. Du tittar på nycklarna och låset. Olika märken. Varför byta lås? Vad har hänt här under de timmar du var på jobb?

 

Nåja, det finns nog en förklaring. Du går runt huset till framsidan och gäst entrén. Här passar nyckeln men det går inte vrida runt för att låsa upp. Är förvisso logiskt om man bytt lås på den andra dörren varför inte även på de övriga? Trots det går du runt huset till baksidan för att försöka komma in genom altan dörren som även den hade nytt lås. Som var rostigt och såg gammalt ut.

 

Tillbaka vid ytterdörren börjar du ringa på klockan. Och sedan knacka och ringer igen. Inget svar. När du går runt huset igen tittar du in genom fönstren och märker att ingen verkar hemma. Det är inte tänt och huset är tyst och stilla.

 

Så vad gör du i en sådan situation? Jag hade provat ringa min fru. Så det gör du. Speed dial 1. Mobilen slår siffrorna i ditt öra och börjar pipa. Några signaler och hon svarar. Men det är Ted som svarar och chockar dig till ett ögonblick av tystnad.

 

Hallå?

 

Så du frågar efter din fru. Ted säger fel nummer och lämnar dig ensam med en lång ton i örat. Du känner ingen Ted. Gör din fru det? Har man stulit hennes mobil? Kanske är det därför hon ordnat nya lås. Hennes handväska har ju blivit stulen med mobil och nycklar. Därför är låsen bytta och aset som stal väskan heter Ted. Så du ringer honom igen. Nu är du bättre förberedd när han svarar. Men det gör han inte och efter tolv räknade signaler lägger du på.

 

Frustrerande att din fru inte försökt kontakta dig angående de nya låsen. Fast hon väntade trots allt inte dig hemma så tidigt så det kanske inte är så konstigt. Du rör dig mot grannen som har en extranyckel. Kanske har din fru varit så försynt att hon lämnat dem en av de nya nycklarna.

 

Egentligen avskyr du alla dina grannar men vad ska en man göra? Du rycker upp dig, sträcker på ryggen och drar samman lite utstrålning innan du ringer på dörren. Du hör låset vridas upp och när din granne öppnar dörren ser du att det inte är din granne. Någon yngre kvinna öppnar och frågar dig med ett svar.

 

Ja?

 

Vilken dag. Så full med överraskningar. Detta måste vara dottern du aldrig träffat så du presenterar dig artigt och frågar om du kan få tala med Anders eller Stina.

 

Dottern ursäktar sig och säger att du måste ha fått fel adress. Du undrar om hon skämtar. Tyvärr kunde hon inte hjälpa dig och låser dörren igen. Ensam igen tillsammans med din utstrålning.

 

Vad i helvete händer säger du. Det hade jag sagt.

 

Nu går du med raska steg tillbaka till ditt hus. Förbi huset. Förbi din bil och över till din andra granne. Samma situation fast utan karisma. Nu är det hotfullt och frustrerat. Även här, ingen Åke. Ingen Helena. Inte ens deras katt, Mulle, syns till. Åke och Helena är i din ålder och ni har bott grannar sedan de flyttade in för snart fem år sedan. Den äldre mannen i dörren säger att han bott där i tre år och ber dig gå. Ni har en stirr-tävling i en minut tills du ger upp och går. På brevlådan till grannens hus står det Familjen Håkan och Kerstin, Ohlsson.

 

Vid det tredje huset hinner du inte ens ringa på klockan innan dörren går upp och en man i din ålder ber dig försvinna. Du ursäktar dig och undrar, tills han avbryter och hotar med att ringa polisen om du inte tar din bil och kör därifrån. Så du går.

 

Tillbaka utanför ditt hus undrar du varför ditt och din frus namn ersatts av andra på brevlådan. Vad är detta undrar du. Ett skämt? Varför utsätta dig för ett skämt? Det är inte din födelsedag eller någon annan dag utöver det vanliga. Inga av dina vänner eller bekanta är kända för praktical jokes.

 

Du sätter dig i bilen och tänker. Kanske ska du vänta tills din fru kommer hem så hon kan förklara ett och annat. Du tar upp telefonen igen och ringer hennes arbete. Hon är förvisso ledig idag, men kanske vet någon där vad som pågår. Numret saknar abonnent.

 

Fantasin om ett skämt är vad som håller paniken borta. Du är inte van vid en vardag som detta. Bara den okända bilen på uppfarten är nog för att ge dig mindre magsår. Men detta är tillräckligt för att få dig sjukskriven. Du svettas och skakar. Plötsligt får du svårt att andas. Du drar i slipsen och vevar ned fönstret i bilen. Du erkänner dig besegrad och erkänner att du inte alls förstår situationen. Varför vill man utsätta dig för detta skämt?

 

Förväntar man sig att du ska göra inbrott i ditt eget hus? Är detta ett skämt från något tv-program? Låt kameran gå?

 

Du kör iväg. Det är uppenbart ett skämt. När du kommer hem igen ikväll kommer du få allt förklarat. Men vart ska du köra nu? Första tanken är att köra tillbaka till jobbet. Kanske är det vad de förväntar sig att du ska göra. Baren nere i centrum då? Kanske har de tänkt på det med och förmodligen väntar ytterligare överraskningar där.

 

 

Så du kör ned till centrum. Parkerar där du brukar parkera när du ska göra vad du än brukar göra i centrum och betalar parkering för några timmar. Baren ligger precis i närheten och du börjar röra dig ned för gatan åt dess håll. Det är kallt. Året är sent och hösten är mogen. När du är framme vid baren går du vidare utan att ens spendera en extra blick genom dess fönster. Utan mål går du vidare och mår bra eftersom du lurat dem. Förmodligen blev de alla snopna nu som förväntade sig att du skulle svänga in i baren i hopp om att finna en trygg plats att fördriva tiden tills skämtet dött och allt blivit normalt igen. Inne på baren står de nog allesamman och undrar vart du är på väg. Du undrar själv.

 

Bortom torget ligger ett litet café du aldrig besökt. Så du går in och beställer en kaffe och lånar med dig några tidskrifter från stativet vid disken med till ett bord i ett hörn.

 

Atmosfären är behaglig och trots dagens tid är det en del människor i omlopp. Ditt bord var det sista lediga och du hinner inte sätta dig innan en man med en skitig svart tröja med Tuborg tryckt över bröstet ber dig gå.

 

Ursäkta säger du och undrar om du hört rätt. Uppenbart arbetar mannen där med de kläderna och förklädet och han förklarar att han inte vill ha något bråk bara du lämnar Caféet. Men du har precis köpt en kaffe säger du och inte haft chansen att ens lukta på det. Mannen korsar armarna över bröstet och säger med en ton som indikerar att detta var sista gången han skulle be vänligt.

 

Var vänlig gå. Nu är atmosfären död och tyst. Folk tittar för att se vad som händer. Du är förbryllad men skäms. Så du reser dig och även om du fått stanna för att bara dricka kaffet hade du ändå gått. Situationen är olidlig. Du fick inte ens pengarna tillbaka för kaffet och de fyra kronorna du gav i dricks bränner i ditt sinne. Vad hände precis? Inte kan väl skämtet vara så omfattande? Hur kunde man veta att du skulle gå dit?

 

Upprörd och förvirrad börjar du gå ned mot stranden. Du tar upp telefonen och ringer din fru igen. Ted svarar och du lägger på innan du hinner arbeta upp ett raseri och skälla ut mannen som stulit din frus väska. Om det nu ens varit en stöld. Kanske är han en del av skämtet? Så du ringer igen. Ted svarar irriterat.

Vad?

 

Du försöker med en ansträng fråga.

 

Vem är du?

 

Ted låter som tagen på sängen och upprepar.

 

Vem är jag?

 

Ted förklarar att det är du som ringt honom och undrar i sin tur vem fan du är. Så du lägger på och svarar inte när han ringer igen och igen och igen tills han tröttnar.

 

Du spenderar eftermiddagen med att gå slingan som löper längs med havet. Bryter av och går genom förorterna utan ett egentligt mål. Din mobil ligger tyst i fickan. Ingen ringer sedan Ted ringt. Ingen fru som söker dig. Ingen från ditt jobb. Fast varför någon skulle ringa där ifrån vet du inte. När du kommer tillbaka till din bil sätter du dig och sitter. Tänker. Vad händer nu? Köra tillbaka till huset? Det är vad jag hade gjort.

 

Den främmande bilen står kvar på uppfarten precis som den gjorde när du kom hem tidigare. Samma procedur, inga nycklar passar. Ingen hemma. Huset är fortfarande mörkt och tyst. Du går tillbaka till bilen och bestämmer dig för att vänta. Det tar inte lång stund för dig att arbeta samman ett långt tal du ska hålla för din fru när hon kommer hem. Detta är sista gången någon skämtar med dig på ett sådant vis. I högtalarna läser någon en bok för dig och du slumrar. Efter en timme är det mörkt ute och du bestämmer dig för att sova en stund. Du tar av skorna och jackan och lägger dig i baksätet. Hopkrupen som ett barn. Förbannad över vad du behövt gå igenom. Din ilska är någon annans underhållning och det gör dig mer rasande.

 

När du vaknar är det för att någon knackar på fönstret till bilen och lyser en ficklampa i ansiktet på dig. Och i en sekund glömmer du hela situationen och undrar varför du befinner dig i baksätet av din bil. Imma på rutorna. Man fortsätter knacka. När du öppnar dörren ser du att det står en polisbil bredvid din och mannen med ficklampan är polis. Han undrar varför du ligger och sover i en bil här ute mitt i natten. Han förklarar att grannarna sett att du var tillbaka och därför ringt polisen. Man hade förklarat att du varit där tidigare på dagen, uppenbart hotfull och störande.

 

Din förklaring att du faktiskt bor i huset här bredvid och att du inte kunde komma in för man bytt lås verkade inte imponera på de båda poliserna som efter en stund insisterade på att ta med dig ned till stationen. Men du får inte köra din egen bil utan åker i baksätet på polisbilen. Ett galler skiljer dig från framsätet. Detta är första gången du åker polisbil.

 

På stationen får du en chans att förklara din situation igen. Man verkar inte ta så hög notis om din förklaring så snart ger du upp och börjar ifrågasätta om du begått något brott som de kunde anklaga dig för. Om inte så insisterade du på att bli frisläppt och hemkörd. Poliserna förklarade att de inte skulle köra dig någonstans men de erbjöd sig att ringa efter en taxi. Självklart fick du själv betala för den. Men du fick under inga omständigheter återvända till huset sade dem. Men din bil är parkerade precis utanför svarar du och här berättade de att bilen du sovit i var beslagtagen. Registreringsskylten var okänd och uppenbart falsk. Bilen kanske var stulen. Tills de hade tagit reda på hur allt låg till fick du vara så god med att hålla tillgodo med taxi eller kollektivtrafik.

 

Snart står du utanför stationen utan aning om vart du ska ta vägen. Man ringde visserligen efter taxi men det fanns inga bilar lediga när man fick veta att det gällde en hämtning från polisstationen. Det ligger visserligen ett hotell i närheten hade man förklarat. Så det är dit du började röra dig.

 

Receptionen var öde förutom en liten man bakom ett bord. Du ber om ett rum och när du ska betala fungerar inte ditt kort. Du frågar om det inte finns några pengar på kortet och mannen förklarar att vid det tillfället säger terminalen att det saknas täckning. Nu verkade terminalen inte känna igen kortet. Du förklarade att det är VISA och alla kortmaskiner i världen känner igen de korten. Kan det vara avmagnetiserat? Även denna gissning sticker han hål på och säger att kortet inte känns igen helt enkelt. När du frågar om han inte kan slå in det manuellt med siffrorna på framsidan av kortet frågar en man bakom dig om allt står rätt till.

 

En väktare som arbetar på hotellet har uppenbarat sig och ser hotfull ut. Portiern svarar inte och du rycker på axlarna.

 

Nej, inga problem.

 

När du ska betala kontant frågar mannen bakom disken efter identifikation så du ger honom ditt körkort. Han tittar på det hastigt och ska precis ge det tillbaka innan han rycker det åt sig igen och studerar det noga. Så ber han vakten komma runt bordet och titta även han. Sedan ser de båda på dig och säger att det inte är ditt körkort. Förbryllad frågar du vems det är. Vakten säger att han gärna skulle vilja veta det själv och ber dig lämna hotellet om du inte kan visa upp giltig identifikation. Portiern ger tillbaka ditt körkort och vakten föser ut dig i natten. Märkligt. Du tittar på ditt körkort och inser att det inte är ditt. Det tillhör en blond man många år yngre än dig själv som heter Kent Arvidsson. Hur det hamnade i din plånbok har du ingen aning om och vart ditt körkort befinner sig är ett mysterium.

Klockan ringde och han slog upp ögonen. Vaken. Han var vaken. Rösten var försvunnen. Ensam igen med hans klockor. Han sov på golvet och hade gjort så sedan. Klockan tickade och han vred fram alarmet en timme. Drack lite vatten sedan gick han och lade sig på golvet igen. En annan klocka ringde. Sömn är en tidskapsel. Tio minuter redan undrade han och vred fram klockan en timme. Han gick och kissade. Skvätte kallt vatten i ansiktet och såg sig i spegeln.

 

Vem är det som tittar tillbaka där från andra sidan?

 

Vem är du?

 

Kaffe. Starkt. Cigarett utan filter. Han satt ute på balkongen när klockan ringde. Inga moln på himlen. Frisk stärkande och uppiggande luft. Han kunde se sina andetag. Nedanför cyklade tidningsbudet från trapp till trapp. Klockan måste vara mellan fyra och fem tänkte han. En andra cigarett tändes med den första. Han slog i huvudet i väggen. Cigaretten var nedbränd till hans fingrar och hade bränt honom. Han hade inte vaknat av smärtan. Ytterligare en klocka hade ringt och han vred fram alarmet på de båda. En timme på en. En timme plus tio minuter på den andra.

 

Badkaret var halfullt med vatten. Istärningar flöt omkring längs med ytan och han drog ett hastigt andetag när vattnet brände mot huden. Båda fötterna. Sätter sig. Lägger sig. Hyperventilerar och kämpar för att hålla sig kvar i vattnet. Andetag och sedan ned under vattnet. Ljudet är dovt och annorlunda. Under spelar grannens radio någon jingel. Han hör sitt hjärta slå snabbare och snabbare allt eftersom andan sinade. Lungorna började bränna. Miljoner nålar stack honom över kroppen. Luft. Hans tänder skallrade från kylan men han kände sig inte trött. Fast kanske lite. En klocka ringde och han lutade huvudet mot väggen bredvid badkaret. Bara stänga ögonen i några minuter. Han skulle inte somna i badet. Bara i några sekunder.

 

Han lade sig ned under ytan igen med ett friskt andetag i lungorna. Ingen radio mer, bara hjärtat. Vattnet var inte kallt längre. Nästan behagligt. Lungorna började kämpa efter syre. En liten stund längre. Magen sade ifrån. Snart så. Han öppnade ögonen. Världen ovanför ytan var förvrängd och suddig. Syre. Snart. Magen krampade och han drog en kallsup. Nu var nog. Något var fel.

 

Han kunde inte röra på kroppen. Han började skaka. Armarna och benen var bedövade. Han kunde inte röra på sig. Syre. Några decimeter över honom och långt borta.Han kämpade med att sätta sig upp men kroppen löd inte. Inga armar. Inga ben. Inga muskler. Inget syre. Lungorna brände och han började andas vatten. Han började hosta och kräkas. Mer vatten ned i lungorna. Han bet sig i tungan och kände sin kropp kastas fram och tillbaka utan kontroll. Kräktes. Andades. Kräktes. Vatten. Världen började bli grå. Synen flimrade.

 

Han ryckte till när klockan ringde. Han satt i badkaret. Blod i munnen. Tungan pulserade. En mardröm som alltid. Han steg upp och vred fram klockan en timme. Sedan satte han sig ned och grät.

Jag vet inte vad detta skulle kunna kallas. Skit eller bra eller poesi eller what not. Men för en gångskull tycker jag om en av mina texter.

 

Jag tror det var när ingen knackade på min dörr som jag förstod. På skärmen river en clown ett kärleksbrev i bitar. Han har vit färg i ansiktet. Näsan är röd och kläderna trasiga; en clown. Jag stänger av och sträcker mig efter en penna. För att skriva bra måste jag ha 0.5 stift. Är blyet tjockare blir bokstäverna hemska. Jag rullar pennan efter varje ord.

 

Min syster pratade om sin uppväxt igår. Stora delar var min uppväxt. När de frågade Dali hur det kändes att vara den bästa konstnären i världen svarade han att han var en dålig konstnär. För att vara bra måste du vara lite dum. Han föredrog att vara intelligent och måla dålig. När jag skriver använder jag aldrig sudd. Det är viktigt att jag behåller ett flöde. Ibland hinner inte handen med.

 

Utanför knackar ingen på dörren. Utanför flyttar grannen möbler. Musiken ändras. Jag tänker, men slutar snart igen. Tåget var framme 17:40. Jag var hemma 18:00. Jag går alltid hem. Idag regnade det. Jag vände mig om och letade bland alla hårfärger, men hittade inte rätt. Kanske var den hemma? Eller inte. Om du tror att någon tittar på dig uppför du dig annorlunda. Jag var först av tåget idag. Hundratals ögon såg min rygg försvinna. Så var det, i min fantasi.

 

Mannen i korvkiosken säljer kaffe för 10:- koppen. Flickan bakom säljer jordgubbar. Jag vet inte vad de kostar. Jag korsar parkeringen. En kvinna springer mot sin bil. Hon har en påse i handen. Jag vet inte vad hon köpt. Det är nog regnet som får henne att skynda. Hon hade fel hårfärg. Snart skulle jag gå förbi en man med en cykel. Han såg gammal ut. Kläderna var trasiga. Han hade vantar utan fingertoppar. Några påsar hängde på hans cykel. Fulla med returburkar. Han hade armen nere i en soptunna. Är han en clown? Han hade inte vit färg i ansiktet. En stor röd näsa. Han har ingen hårfärg. Jag undrar om han rivit i sönder ett kärleksbrev? Jag har. Han var nog inte en clown.

 

Jag fortsätter vidare förbi en bensinmack passerar några hus korsar en åker förbi andra hus över en väg genom en dörr uppför några trappor genom en dörr - jag är hemma. Utanför är grannen borta. Ingen knackar på min dörr. Jag rullar pennan och skriver vidare.

Simon knullar min flickvän och ser till att jag hamnar i fängelse. När jag trycker pistolen hårdare mot hans nacke så säger jag att det inte är personligt. Han sitter på knä och jag frågar honom om han tror det är blankt? Blanka skott är kulor av trä och när man skjuter exploderar det till tusentals små flisor. På nära håll, så nära att pipan lämnar en röd ring mot hans hud, så skulle han tro en bisvärm våldtagit honom. Jag säger att han inte ska tro att det är hämnd. Skyll på rösten. Jag säger att det tar 750 millisekunder från min hjärna beslutar sig att trycka på avtryckaren till jag faktiskt gör det. Jag blir själv medveten om att jag vill skjuta efter 550 millisekunder. Så om han vill skylla på något skyll på impulserna. Kroppen vet vad den ska göra innan du själv gör. Den fria viljan är en illusion. Han säger att han inte heter Simon.

 

Att vi hamnade i denna situation var att min sexlust var mindre än min flickväns. Hon kunde vända sig mot mig innan jag torkat sperman från hennes rygg och be om mer. Jag smög ned för trapporna och in i duschen. När jag kom tillbaka låg hon fortfarande och andades tungt och luktade varm fitta. Ibland kunde det finnas sperma kvar på hennes mage. Att det skulle leda till fängelse var för att Linn var en skrikare och min far bad mig att sköta det tyst. Sedan dess höll jag alltid en kudde över hennes ansikte.

 

Hon kunde tala om kärlek när jag fantiserade om vilket håll jag skulle ta henne från. Simon säger att Linn aldrig märkte någon skillnad. Det var alltid jag som fick henne att skrika säger han. Efter sex, när jag var trött och svettig och hon bad om mer gick jag och tog en dusch. När jag smög ned för trapporna mötte jag Simon på väg upp.  Hans erektion i ena handen och dunkade mig i ryggen med den andra. Ska jag vara ärlig hade jag aldrig velat knulla en tjej som fortfarande luktar någon annans sperma. Linn var nöjd. Hon fick mer kuk är jag kunde leverera. Simon behövde aldrig jaga ligg och jag kunde posera som något sexuellt vilddjur. Ibland frågade hon mig hur jag kunde ladda om så fort. Frågan var lögn. Förmodligen visste hon. Kanske visste hon inget. Men ingen avslöjade något. Alla var nöjda.

 

Så när jag tvättade ur schampot från håret torkade Simon upp sin sperma från min tjejs mage. När jag kom tillbaka andades Linn fortfarande tungt och glänste av en blandning av mitt, Simons och sitt eget svett.  Det skulle dröja ända till morgonen innan jag ringde in hennes död. Då var hon redan kall och grå. Små glansiga fläckar i ansiktet av min eller Simons intorkade sperma. Simon var i skolan när polisen hämtade mig den dagen. Jag svor naturligtvis att hon andades när vi somnade. Innan den dagen visste jag inte vad rigor mortis eller positional asphyxia var för något.

Vattnet sköljer över mina fötter och jag vet att vi ska dö. Sam håller min hand och leder mig uppåt. Jag tror andra gör som vi, men jag kan inte sluta titta på månen. Den hänger över havet, en vacker skära redo för skörd. Det finns sämre kvällar antar jag. Det kan vara oväsen runt mig, skrik och gråt, panik och ångest, men där finns bara månen. Havet är stilla och mörkt.

 

Jag har alltid varit rädd för havet på nätterna. Vi brukade grilla på stranden vid vårt hus, stanna uppe sent och bli berusade. Alla badade. Nakna kroppar i det svarta vattnet. Aldrig jag.

 

Sam vänder sig mot mig. Hans stora bruna ögon ser in i mina. Han ler det där mysiga leendet jag älskar. Jag känner mig trygg hos honom. Han är min sköld. Han kramar mig och viskar; ”Minns du första gången vi träffades?”

 

Det hade regnat. Jag hade tagit skydd under en markis när han kom gående. Han hade ett paraply. När han gick förbi grep jag tag i hans arm, tryckte mig mot honom, in under paraplyet och fortsatte att gå. ”Plats för två?”

 

Trapporna tar slut. Golvet är halt och båten har börjat luta. Sam håller min hand i ett järngrepp. Jag snavar och faller, men han håller mig och drar mig vidare. Jag tappar mina skor och tänker; ”Jag kommer dö barfota.”

 

Jag ser en man hjälpa en kvinna upp på ett tak. Han tappar taget och hon faller. Jag ser inga barn. Märkligt. Finns det något som en barnfri kväll på en sjunkande båt?

 

”Sam!”, skriker jag, men glömmer vad jag ville säga. Vi når slutet av gångbanan. Ett galler skiljer oss från ett fall ned i havet och den sjunkande tryggheten vi har på båten. Vattnet är svart.

 

När vi hamnar i havet kommer våra kroppar börja dö. Först stimuleras hjärnans andningscentrum av det kalla vattnet mot vår hud och vi börjar hyperventilera. Förmågan att hålla andan blir sämre.

 

Jag kramar Sam och viskar; ”Jag vill att hon ska heta Sandra.”

 

Blodkärlen i huden och musklerna dras samman – blodflödet till de yttre kroppsdelarna stryps av. Huden blir blå, vi drabbas av kväljningar och våra rörelser blir långsammare – muskelstelhet inträder.

 

Sam ler och frågar; ”Men om det är en pojke?”

 

Frossa kommer inträda. Våra kroppar försvarar sig mot hypotermi men ökar värmeomsättningen med flera hundra procent.

 

Jag besvarar hans leende och skakar på huvudet. ”Det är en flicka”, säger jag, ”bilderna ligger i hytten.”

 

När kroppstemperaturen är 32 grader, slutar frosskakningarna, våra medvetanden avtrubbas. Vi kommer bli förvirrade, fumliga, desorienterade och kan få hallucinationer. Det finns exempel på människor som klätt av sig kläderna eller försökt simma mot hägrande stränder.

 

Sams omfamning blir hårdare. ”Sandra är ett fint namn”, säger han. ”Är hon lika vacker som sin mor?”

 

Runt 30 grader kommer vår puls och andning vara långsam. Sjunker kroppstemperaturen under 30 grader hamnar vi i dvala. Symptomen är slappa muskler, stora pupiller och oregelbunden hjärtrytm.

 

”Vackrare”, skrattar jag fram. ”Hon har sin fars ögon”.

 

”Och sin mors näpna näsa?” frågar Sam och skrattar.

 

Vi kramas nu, alla tre.

 

Vid 22 grader är det stor risk att våra hjärtan stannar.

 

”Släpp mig inte,”, säger han, ”jag vill inte mista er.”

 

Jag hör att han är rädd. Skrattet är borta. Jag omfamnar honom och blundar. Jag känner mig trygg. Det svarta vattnet skrämmer mig inte mer. Jag griper tag runt honom, hans ansikte mot mitt. ”Leta efter oss.”

 

Vattnet sköljer över mig.

 

Vid 17 grader är återupplivning inte möjlig.

Jag stod i hissen och speglade mig i den blanka ytan som var dess vägg. Om det inte vore för de röda bokstäverna över dörrarna hade jag trott den stod still.

 

Torsdag kväll var sjukhus kväll. Mitt hår var vått efter promenaden i regnet. Min bil, parkerad tre kvarter bort. Det måste varit en föreställning på operan eller något. Parkeringshuset var fullt och jag var redan sen. Kvarteret är en mardröm att parkera i. Under mig, i hissen, hade en liten pöl av regn samlats och jag lutade mig fram mot spegelväggen för att se om det stack ut några hår från näsan. Den röda siffran över dörren blinkade minus tre och dörren öppnades med ett pling. Regnet hade öst ned. Mina nycklar låg i handen och bar spår av röd, grön, svart, vit och gul färg på sig. Vissa i olika nyanser. Souvenirer av de fyrtionio bilar mellan min och sjukhuset.

 

Regnar ute?

 

En av de nya som ännu inte lärt sig att inte bryta tystnaden. En som jag aldrig sett förr. Det måste vara hans första gång. Ett kalas väntar på honom. Annars var vi andra veteraner som alla satt i våra små stolar placerade längs med väggen. Här nere, under salar där folk föddes, dog, opererades och räddades. En del väntade på att få dö andra på att bli friska. I en sal kunde ett helt läkarlag arbeta i skift för att få ut en tumör ur någons hjärna. I en annan tände kanske en nybliven far sin cigarr. Här nere, under allt det, kunde vi nio herrar inte bry oss mindre.

 

Snart skulle sjuksystern komma med lådan. Det var vad jag lyssnade efter. Skorna. Ljudet av klackar mot det gröna golvet som skulle eka genom hela våningen. Mitt hjärta började genast slå fortare och hon rundade hörnet. Hon var vår budbärare och ängel. Hennes vita fläckfria kläder tillsammans med den ljusa hyn, de blodröda läpparna och det blonda håret fick mig alltid att undra om hon var blond över hela kroppen. Tills jag mötte hennes ögon. De var blå på ett sätt som fick en snöstorm att verka varm. Hon bjöd oss alla på lådan och snart satt vi alla med en grön lapp hårt i våra svettiga händer.

 

Ingen av oss hade varit bra pokerspelare. Mannen bredvid gav mig en armbåge och visade en lapp med siffran tre skriven i svart. En annan började nicka och tralla muntert. På bordet bredvid stod en liten blomma av plast som jag började plocka isär. Den nya stod med sin lilla gröna och verkade ha svårt att bestämma sig för vad han skulle tycka. Mest verkade han bara nicka förstående på ett sätt som gjorde det uppenbart att han inte förstod något.

 

Nummer ett?

 

Här.

 

Nummer två?

 

Jag.

 

Det var såhär det började. Doktorn kom med våra skyltar att hänga runt halsen. Sedan började uppropet. Om sjuksystern var vår budbärande ängel var doktorn Gud. Siffror från ett till nio. Nummer tre?

 

Här borta.

 

Min lapp var fuktig av svett och handflatan färgats turkos. Jag kan inte namnet på någon där. Vi var det slumpen avgjorde. Små hopvikta post-its berättade vilka vi var den kvällen. Under fyra och du har en bra kväll.

 

Nummer fyra?

 

Att vi kommer hit en gång i veckan har något med våra föräldrar att göra. Och deras föräldrar och i sin tur deras igen som, tillsammans med samhällets oskrivna och skrivna regler, har berövat oss på vår natur.

 

Nummer fyra?

 

Doktorn vänder sig ett varv och ser sig omkring. Det gör alla andra, även jag. Jag vet vem de leta efter. Detta sker varje kväll vi är tillsammans. Något nummer ropas upp och ingen svarar. Någon rycker på axlarna och en annan skakar på huvudet när doktorn räcker fram skylten med en fyra framför sig. Snart ler han och vänder sig mot mig.

 

Nummer fyra?

 

Den nya såg rädd ut. Något som bröt mot hans förväntningar av hur kvällens rutiner skulle kunna se ut hade precis inträffat. På bordet bredvid mig låg delarna av vad som en gång varit en blomma. En imitation av en blomma. Det är vad vi är. Vi nio män. Imitationer. Om du alltid varit omgiven av kopior och imitationer? Född i en dröm eller fångad i en illusion? Hur ska du kunna veta vad som är verkligt? Tills någon räcker dig en siffra på en bit papp med ett snöre att hänga kring halsen.  Doktorn räcker mig siffran och fortsätter. Jag stoppar lappen i innerfickan och drar snöret över huvudet. I handskfacket i bilen låg tolv små lappar. Ingen av dem hade blivit uppvikt.

 

Inne i omklädningsrummet tog vi av oss och hängde kläderna i små blå skåp. När du är ny förklarar ingen för dig vad du ska göra. Du observerar och härmar. Detta är ditt livs historia. Observera. Det är så vi lär oss. Härma. Den nya killen var långsammare än vi andra. Men som vuxen visste han hur det fungerade. Simon säger; Ta av dig kläderna. Iakta och imitera. Det är så samhällen byggs.

 

Det var alltid kallt inne i operationssalen. Kanske var det bara ljuset från den ensamma lampan högt i taket som gjorde att du knappt kunde urskilja väggarna. Eller att du var naken förutom ditt halsband med siffran. Golvet var av vitt kallt kakel och lutade in mot det lilla brunnslocket i centrum.

 

Systern körde in sängen i rummet, täckt med ett skynke. Det var en omodern förlossningssäng med de distinkta benhållarna. Vi omringade sängen och det var nu doktorn skulle ta den nya åt sidan och hålla hans hand för att trösta och stött. Vi övriga var otåliga. Skynket drogs av och den nya reagerade som han förväntades reagera. Han visste det inte då, men detta var inte det värsta för honom. Han skulle gå igenom många långa stadier under den kommande timmen. En födsel gör ont. Mödrar vet detta. Men få ägnar barnets smärta en andra tanke. Oftast inte ens en första.

 

Vi lossade banden runt hennes anklar och handleder. Banden över midjan och halsen togs av och vi placerade benen i benhållarna. Hon sov fortfarande. Sövd. Den nya stod tillsammans med doktorn i ett hörn. Skylten kring hans hals avslöjade nummer åtta. Nitlott. Oroa dig inte manade doktorn.

 

Allt du känner ikväll är vad du är programmerad att känna. Du kommer gråta mer än någonsin. Förmodligen kasta upp. Systern satte en kanyl mot hennes hals och vi andra höll oss beredda. Snart skulle allt börja. Nålen försvann in i hennes hud. Blod drogs ut, blandades med vätskan i sprutan och sköts in i hennes omlopp. Systern drog ut nålen och tog ett hastigt steg åt sidan. Flickan slog upp ögonen. Simon säger; Låt det börja. Vi var fyra som fick hålla henne kvar i sängen.

 

Nummer Åtta, den nya, hade redan försökt ingripa några gånger men de tre som inte bearbetade flickan höll fast honom. Han satt på golvet och såg på oss andra och vi såg på honom. Ingen av oss ville missa de känslor som sköljde över honom igen och igen. Doktorn satt på en liten pall bredvid och talade till honom med en trygg och faderlig röst.

 

När den nya lugnat sig nog att verka någorlunda samlad nickade doktorn åt nummer Ett att börja. Jag tog ett fast tag om hennes arm och axel, tryckte henne hårt mot sängen. Hon varierade sina skrik med böner och gråt. Den nya på golvet skrek han med. En av de andra som höll fast honom förklarade att även han hade haft det svårt i början. Det gör ont. Men målet helgar medlet. Den första gången hade han varit livrädd. Den andra hade gått bättre. Efter den tredje såg han fram emot att göra det.

 

För mig var detta en underbar ballett med ouvertyrer av dofter, ljud och rörelser. Känslorna som inte välde upp inom mig var underbara. Avsaknaden av det jag borde känna i kontrast till den gråtande åttan på golvet gjorde mig galen. Jag andades svett. Doktorns glasögon var vita av imma och i ljuset över oss dansade ånga. Lappen runt min hals satt klistrad mot mitt bröst. Ibland skrek flickan. Ibland låg hon stilla. Hennes försök att komma loss kom i vågor. Jag njöt av varje försök hon gjorde. Det vet jag vi alla gjorde.

 

Nummer Två höll hennes andra arm och slickade på hennes fingrar. Han sade tack tack, igen och igen. Doktorn säger att detta är vårt botemedel. Vi är sjuka. Patienter att botas. Flickan är vår behandling. För att inse att du drömmer måste du vakna först. Det är bara en illusion i kontrast med verkligheten.

 

Flickan ser mig i ögonen och säger kanske något som "Snälla". Jag sätter mig ned hos henne och möter hennes ögon. Hennes huvud hoppar rytmiskt upp och ned. Mitt ansikte är nära nog för att känna hennes varma snabba andetag. Simon säger; Gråt inte. Jag hyssar henne och viskar i hennes öra att idag är min turdag. Jag är nummer Fyra. Hon var vår frälsare. Vår Jesus. Hon befriade oss från vårt fängelse. Vi tog ett steg på evolutionstegen genom henne. Vi är larver. Kopior av original som för längesedan försvunnit. Du förvandlar oss till fjärilar. Sedan drog jag ett drag med min tunga över henne. Hennes smak i min mun. Rädsla och salt. Jag spottade henne i blicken. Hon grät och ropade på hjälp som om det skulle ändra något.

 

När nummer Ett hade ersatts av nummer Två började dansen om igen. Någon cirklade omkring i rummet och sjöng på refrängen till Who wants to live forever, om och om igen, där han slog flickan i ansiktet vid varje Who. En annan satt på golvet under hennes huvud och åt på hennes hår samtidigt som han nöp hennes kinder som en mormor brukar göra. Nummer Ett böjde sig ned över hennes ansikte och sade; ”Om någon frågar dig vem som tog din oskuld svarar du; Nummer ett var den första.” Vi andra skrattade. Det skämtet blir aldrig gammalt. När hon tjöt skrek jag tillbaka. Doktorn sade till den nya att flickan är ett botemedel mot vår omänsklighet som berövats oss genom uppfostran. Alla dessa regler. Moral. Rätt och fel. Sympati. Hon botar oss mot allt det.

 

Det finns en gräns där inne hos oss alla som skall överkommas och i slutet; helt rivas. Först då kan vi börja om från början och resa oss som nya varelser. Resa oss över vad vi en gång varit. När du ger efter för impulserna är du så mycket mer än bara en bild. Vår uppfostran rånar oss på vår fria vilja som Gud gav oss. Vi får inte välja vår egna moraliska grund. Vi är en produkt av vår omgivning. Man kidnappar vår chans till att bilda oss en egen uppfattning. Flickan ger oss vår natur tillbaka.

 

På golvet mellan nummer tvås ben ligger en pöl av svett, sperma, blod och urin. Paradiset är inte en grön trädgård med evig fred och förståelse. Frälsningen ligger inte i Guds gunst.  Himlen är mellan benen på en flicka som gråter och blöder. Jag har varit där och jag längtar alltid tillbaka.

Detta är en blyg början på min fösta längre text. Jag har tänkt på den länge och det är första gången på lång tid jag ens försökt skriva något på mer än bara några sidor. Detta är ett litet urdrag. Enjoy!

Varför jag gick tillbaka? För att det funkar. Okej? Det funkar. En del kan gå och snacka i flera år utan resultat. Något knaprar piller och andra dricker. För att må bättre.

 

Visste du att självmordsfrekvensen är 80% högre bland I-länderna än i 3:e världen? Vi har mat. Vi har musik. Tidningar och Tv. Det kommer ut fler filmer och sopoperor än någon hinner se. Vi sätter oss framför tv:n och låter Fab 5 bestämma hur vi ska klä oss. Anna Skipper – vad vi ska äta. Oprah berättar vad vi ska tycka och Dr. Phil hur vi ska leva.

 

Den första delen av behandlingen var samtal. Helt vanliga Jag-är-hos-en-Terapeut-och-det-är-såhär-det-ska-gå-till samtal. Berätta för någon att du inte har en e-mail och de tror dig inte. Prova stäng av din mobil en vecka. Sluta använd datorn några dagar. En man i min ålder utan körkort är en törn i allas normer. Någon följde med mig hem och frågade var Tv:n stod. Min lägenhet är ett rum. Ser du den inte finns den inte.

 

Du vet hur man brukar säga: Jag var nära att ta livet av mig. Som när man ser fel på en räkning och tror det är en nolla för mycket. Eller repan på bilen som visar sig vara smuts? Man skämtar förståss. Men tänk om man inte gör?

 

Vet du varför Adam och Eva åt av frukten? De hade ju en bra deal. Ett helt paradis med djur, frisk luft och annan skit. Klart gud blev förbannad och straffade människorna i alla generationer. Jag tror det är något alla föräldrar går igenom. Föräldrar som inte förstår sina barn längre. Det gick så bra i början och nu fungerar inte kommunikationen längre. När barnen når en viss ålder börjar de stegvis inse att föräldrarna inte har alla svaren. Före tonåren är mamma och pappa gud. De vet allt och, såvitt du vet, styr de över världen. Bilden börjar efter tiden att tyna bort. Mamma och pappa är precis som alla andra. Som du själv. De blev också mobbade i skolan. Dina föräldrar är misslyckade medelåldrar med krossade drömmar och sinande fantasier om vad som kunde varit. Du förstår dem inte längre och de har gett upp tanken på att du ska leva upp till deras önskningar om fotbollshjältar eller filmstjärnor. Inga barn vill bli det föräldrarna vill.

 

Så när barnet frågat för många frågor och mamma och pappa är trötta. Det är då tv:n tar över. Telletubbies och Disney uppfostrar dina barn. Detsamma när hög ålder eller rutin sopar undan ditt sexliv. Enorma hål i våra liv som fylls med nyheter eller Glamour. Vi är så trötta på våra liv att vi lämnar över dem åt tv:n för att slippa leva.

 

Det var guds största problem. Han förstod aldrig riktigt sin skapelse. Adam, Eva och en orm. Och Tv. Ingen hade tänkt tanken att äta någon förbjuden frukt. Se dig omkring. Detta är Eden 2.0. Och den fungerar. Ingen tänker själv. Vi har aldrig tid över. Nästa episod av Simpsons börjar snart. Allt paradiset behövde var satellitkanaler. Vilseled oss från synd. Vi behöver bli lurade bort från våra tankar. Efter en dålig dag på jobb. Du kommer hem till en fru du är så trött på att du har svårt att vilja minnas hennes namn. Barnen är idioter. Svaret bakom ditt uppskjutna självmord är jordnötter och fotboll. Snälla distrahera mig från mitt liv. Vi är uttråkade utan att veta om det.

 

Det var en porrsida som väckte mig ur min dvala. Jag var fri från mitt jobb. PTSD hade doktorn sagt. Jag gick genom dagarna likt ett självmordsoffer som överlevt. Det var en promenad i parken och jag längtade efter mitt eget mord. Så många möjligheter att slösa tid på. Men jag slog bara över till nästa kanal. Jag hade kunnat börja på gym. Fastna i ett träsk av steroider. Byta min kuk mot löftet om större muskler.

 

Min flickvän hade berättat att man kunde gå upp i vikt av p-tabletterna. Sedan ögonflimmer och blodpropp. En vän hade fått massor med acne. Jag byter till Prison Break.

 

Om din flickvän förklarar att ni måste använda kondom för en vän hade sagt att det gjort ont att sätta in spiral byter du till City Akuten. Eller Discovery.

 

Eller när du föreslår en femidom, kondom för tjejer, och hon inte vet vad det är. Ändra till Navy CIS.

 

En vanlig kondom är 0.06mm tjock. Ett normalt hårstrå kan vara 0.05mm. Så när din tjej säger att en vanlig kondom inte är tjock nog ändrar du kanal till Baywatch.

 

När hon kommer hem med en speciell kondom. Ultra säker. Dubbelt lager med integrerat kolfilter för kemisk renlighet. Garanterat ogenomtränglig. Speciellt framtagen för analsex. 1.6mm tjock. Dina tånaglar är 0.4mm.

 

När du inte känner skillnad på din tjej och ett stängselhål. Slå om till CNN.

 

Snart var jag sexuellt förtryckt och beroende av porr. Och du vet att det är något fel på förhållandet om du tar med laptoppen in på badrummet. Dörren var låst och datorn på toasätet. En bit papper på golvet. Jag var femton igen. Smög iväg för att runka. Tog extra långa toabesök som förbryllade min mamma. Hon kunde knacka på dörren och fråga om allt var bra. Nu var det min tjej som knackade och undrade om vi skulle duscha tillsammans. Jag blev klar. Sen duschade vi. Inget sex.

 

Detta är ditt liv och du får inga fler. Snart började hon tröstäta för att sörja vårt döda sexliv. Jag hade mördat det kunde hon skrika. Jag kunde förbruka en hel rulle toapapper på en helg. Hon såg på Sex and the city. Jag tog långa promenader. Till vårt garage. Med min dator.

 

En dålig vana jag utvecklat var att jag aldrig kunde runka till samma porrscen mer än en gång. Jag hade skämt bort mig själv. Porrindustrin är enorm så det var aldrig ett problem. Tills. Jag kunde aldrig tro att mitt liv var ett klick från att förvandlas till en bisarr mardröm.

 

Man läser i tidningar om olyckor. Jordbävningar. Tsunamis. Tusentals döda. Detta är människor som inte finns på riktigt. Du vet detta. På tv sopas hela städer bort av översvämningar. Det är tv – påhittat. Det drabbar inte någon du känner. Inbrott finns. Alla kan läsa om det i tidningen. Men du är inte orolig. Det händer aldrig dig. Sedan händer det. Det slår undan benen och vänder ditt liv ut och in. Nu är det inte en notis i tidningen längre. Du kanske ligger hemma i din säng, bunden av rep och tejp. Katastrofen är i vardagsrummet och händer din fru, en kuk åt gången.

 

Efter det är allt annorlunda. Något har ändrats. Permanent. Det är sant, det som står i tidningen. Det kan hända dig. Skit händer. Du slutar läsa tidningarna och ser inte nyheter mer. Jag kan inte se på porr mer.

 

Det skulle vara ett vanligt frukost runk. En hemsida med amatörfilmer hade massor med gruppsexfilmer från studentfester och andra tillställningar där folk är fulla med en kamera. Jag var redan halvvägs när jag lade märke till tatueringen. Jag hade verkligen inte sett det tidigare. Bilden hade varit ganska dålig. En liten groda. På ankeln. Jag såg inte vilken färg. Jag visste den var blå. En kille under. En annan över. Skogsbrand eller orkan. En oljetanker släpper ut olja över ett naturreservat och rubbar ett helt ekosystem. Vissa katastrofer kan du läsa om. Andra bara händer. Två killar inne i din flickvän på internet. Vissa katastrofer kan man fan inte ens fantisera fram.

 

Jag reagerade ganska bra. Jag blev inte svartsjuk eller något. De knullade henne. Jag runkade. När jag var klar och torkade upp såg jag det. The point of no return. Det träffade som en slägga. Wham! Allt blev annorlunda. Permanent.

 

Chockad. Svettig och en handfull papper med min sperma. Min tjej på skärmen och blir knullad. Utan kondom.

Samma dag som min far…

När jag och min mor…

Min terapeut ville…

För att avluta…

För att få ett avslut ska jag skriva ett brev till min far…

Naket och utan att dölja några känslor ska jag skriva ett brev till eller kanske om min far. Min terapeut menade att det skulle kännas mer som ett avslut. Kanske.

Min editor har pressat mig på en story i över en vecka nu. Detta blir min sista. Let´s make it count. Detta är jag – naken och utlämnad till er nåd. Här öppnar jag mig och delger inför er delar av mitt liv jag aldrig trodde jag skulle bearbeta. För att bearbeta vissa händelser eller känslor finns det en del knep. Det kan vara ett besök hos en grav, några ord och sedan är det över. Avlutat. Man lämnade en del av problemet och gick vidare. Ibland fungerar ett brev eller en tavla eller … något. För att ibland när man drabbas av något hemskt, något traumatiskt, reagerar man ibland genom att inte reagera. Känslorna hamnar på lager. Ned i en låda – fragile – och sedan bort. Försök leta fram dina minnen. Gå till ditt lager långt där bak i ditt undermedvetna och leta fram lådan som står längst ned. Lådan med alla dina mörkaste hemligheter som innehåller alla dina tankar som var för känsliga för någon att se. Även för dig själv. Så hade hon sagt. Terapeuten. Öppna lådan och släpp ut allt. Clean out the closet, så att säga.

Du förstörde våra liv. Herregud – jag var bara 17 år gammal. Några dagar efter fick jag ett paket. Ingen lapp. Bara en brun kartong. Fragile. Det kunde inte bli tydligare än såhär. Inuti – en diktafon.

Hur börjar man ett brev till någon man hatar? Hur öppnar man lådan? Hur gör alla andra? Vad hade jag velat säga skulle jag träffa honom igen? Kanske är det bäst, för er kära läsare, om jag börjar från början? Fast egentligen kanske bäst för mig? Jag öppnade paketet och där fanns en röst från det förflutna. Den fanns bara ett batteribyte bort och skulle leda till att jag, tio år senare, satt och skrev detta.

Lådan var brun och där låg den lilla bandspelaren. Jag visste inte då vem den var ifrån. Rösten var ett utdraget mummel, som en orolig mage från helvetet. När jag plundrat en fjärrkontroll blev rösten tydlig och min far började tala till mig. Kanske ska jag återberätta så mycket som möjligt från bandet? Jag blev inte arg. Inte i början. Han hade varit borta i några dagar och bandet chockade mig till tårar.

Nu när jag skriver detta sitter jag hemma. Ett glas vin efter många. Telefonen avstängd. Bandspelaren framför mig. Ett djupt andetag och nu – Play.

Rösten på bandet är min fars. Han hälsar mig vid namn och även nu, tio år senare, ryser jag när jag hör hans röst. Han frågar mig verkligen hur det är med mig. Jag sitter och skriver en krönika om dig din jävel, hur tror du det är?

Han säger att han förstår om jag inte förstår. Han ber om ursäkt (1). Han vill att jag ska veta hur ledsen han är. Jag vill att han ska veta hur förbannad jag är.

Han berättar att han befinner sig på ett hotell. Rösten låter berusad och trött. Han hostar, rensar halsen och dricker något. Isbitarna klingar i glaset när han tömt det. Det är tyst i några sekunder. Han frågar mig vid namn; ”Vad är det sista som går igenom huvudet på en fluga innan den krossas mot vindrutan på en bil?” Inget svar. Ingen förklaring. Han börjar istället berätta om sin dag. Han säger att han vill redogöra för sin dag, den dag då han lämnade mig. Överge är ordet.

*Inspelning*

… vindrutan på en bil?”

*Andetag*

Jag hade redan bestämt mig. Det var längesedan jag tog det beslutet. Jag har tänkt på detta väldigt länge nu. Jag borde kanske sagt något. Förlåt (2).

Morgonen började som alltid. Din mor sovandes bredvid. Så många dagar jag önskat att vakna ensam eller bredvid någon annan. Jag tror jag satt på sängkanten i en halvtimme och tittade i spegeln. Har du någonsin sett dig själv i ögonen och låtsats att det inte är ditt ansikte du tittar på? Jag kände inte igen mannen som stirrade tillbaka från den andra sidan. Hur gammal skulle du vara om du inte visste din ålder? Tro mig, jag har aldrig känt mig så ung som jag gör nu.

Jag hade redan lagt fram kläderna. Slips, skjorta, pressvikta byxor och min Armani kavaj. Allt som behövdes för att erövra en ny dag. Treotabletten var upplöst i glaset. Väskan stod redo vid dörren. Rutin på rutin på rutin.

*Suckar*

Jag förväntar mig inte att du ska förstå men tro mig – det var min sista utväg. Du ska veta att jag inte tittade in hos dig innan jag åkte. Jag ångrar det inte. Och hade det spelat någon roll? Du sov. Jag körde. Jag visste inte då mot vad. Eller, klart att jag hade en aning om vad jag var på väg mot. Jag kände till destinationen men inte resan dit. Mitt första stopp var caféet på hörnet. Det vi brukade gå förbi med alla de goda bakelserna i fönstret. Jag har ju alltid velat prova dem alla. Bara gå in och köpa en av varje. Men självklart kunde jag inte det. Din mor var så orolig. Blodsocker, kolesterol och allt sånt där. Om du någonsin skulle gå dit; prova äpplekakan och be om extra vaniljsås. Jag ångrar att vi inte gick dit tillsammans. Det är jag verkligen ledsen för (3).

*Stop*

Jag minns det caféet. Det stängdes ned för några år sedan. Jag gick aldrig dit och smakade kakan. Faktiskt så undvek jag platsen som om det var dess fel att allt var fel.

*Play*

Jag vet inte hur din mor kommer hantera allt detta. Förmodligen ska du hålla detta bandet hemligt för henne. Du kommer förstå när du blir äldre. (Nej, det gjorde jag inte.)

Efter frukosten körde jag bara runt. Ned genom stan. Det var fortfarande tidigt på morgonen och överallt var man på väg till jobb eller skola. Har du någonsin tittat på alla människor? Verkligen tittat? Alla är så upptagna. Alla är så fast – så låsta i sina liv. Det som skrämmer mig är att ingen verkar veta om det eller bry sig. Fast kanske är det bara något ingen talar högt om? Solen hade precis klättrat över horisonten när jag…

*skrattar*

Du kommer ha svårt att tro på detta. Jag körde förbi golfbanan, den utanför byn, och vidare upp för backarna. Du vet vart jag menar. Himlen var blå och luften kall och frisk. När jag kommit en bit, ungefär vid det stora godset så hände något. Kanske var det musiken jag lyssnade på. Kanske solen, havet och luften eller sockret jag hade till frukost. Oavsett så hände något, i brist på bättre ord, magiskt. Jag bara var tvungen att stanna bilen och kliva ur. Gigantiska åkrar på vardera sida vägen. Ja, du vet platsen. Så med solen i ryggen och bildörren fortfarande öppen – jag sprang. Har du någonsin sett mig springa? Inte sedan du var mycket liten och jag brukade jaga dig. Jag sprang verkligen. Ut på åkern. Marken var hård och ojämn och mer än en gång höll jag på att falla. Solen var varm och luften ren, frisk och underbar. Jag sprang verkligen. Jag sträckte ut armarna som en fågel som ska lära sig flyga. Jag skrek och sjöng. Eller egentligen så var det nog mest skrik. Jag hoppade och dansade, gjorde piruetter och galenskap. Fråga mig nu och jag vet inte vad som föll mig in. Men just då just där så kände jag mig mer levande än jag någonsin gjort. Mitt på åkern, ned i leran, lade jag mig som för att göra en snöängel. Där låg jag och tittade på molnen som seglade förbi. Luften var så kall att jag såg mina andetag. Det var … underbart. Skulle du åka förbi där en dag, så tänk på mig. Tänk att det var här som din far levde på riktigt.

Det var någon gång på förmiddagen som min chef fick tag på mig. Han sade att han ringt hundra gånger. Han gormade och skrek. Hotade med uppsägning och bönade och bad. Jag var någonstans runt citadellet när jag valde att svara i telefonen. Jag mådde verkligen bra när jag hörde hur nervös han var. Jag hade med mig några av papprena som skulle redovisas samma dag. Företagets framtid hängde mer eller mindre på det. Det var så han sade. Jag hade svårt att hålla mig för skratt när jag försökte lugna honom. Bara lite problem med bilen men nu var jag på väg, sade jag. Är på jobb om en halvtimme. Sen släppte jag telefonen ned i vallgraven, hans röst fortfarande i luren innan den dränktes av vattnet. Jag satt på räcket på bron och åt en stor glass och följde den lysande displayen med blicken när den dalade ned genom det grumliga vattnet. Förresten, om du får en chans; gå förbi citadellcaféet och köp en stor glass. Makalöst god mjuk glass. De viktiga papperna min chef menade låg i min väska som jag tömde ned i vattnet. Plask – så åkte väskan ned. Jag satt där länge och tittade på ankorna som åt upp företagets framtid.

*Skrattar*

Jag älskar tanken att företaget förvandlades till ankskit inför mina ögon.

*Stop*

Företaget gick mycket riktigt i konkurs kort efter han försvann. Han hade alltid varit en arbetssam person. Mycket mån om att värna om sitt arbete och visa stor lojalitet mott sitt företag och sina kolleger.

*Play*

Minns du förresten episoden i skolan? Du vet vilken jag menar. (Nu ser jag min far sitta och skaka på huvudet med ett leende på läpparna.)

Jag minns den dagen du kom hem från skolan i tårar. Din näsa var bruten och två tänder utslagna. Din mor ville ju inte tro något annat än din lögn. Du trillade inte med någon cykel, det är jag jävligt säker på. Jag hade själv plockat ungen om inte du hann före. Minns du att du låg i sängen på ditt rum och grät och jag berättade för dig om respekt? Jag är ledsen (4) att jag inte hade fler liknande samtal med dig. Du bara låg där och tittade upp i taket. Papperslappar uppstoppade i näsan. Du erkände aldrig vad som hänt i skolan. Trillat med cykeln jo jag tackar ja.

Minns du vad jag sade om att bli trampad på? Om någon var på dig och trackade dig om och om igen så ska du alltid ge igen så fort du bara kan. Det är aldrig kul att tracka någon som ger igen. Redan nästa dag fick jag hämta dig på skolan. Stolt är kanske inte rätt ord. Men du lyssnade på vad jag hade sagt och det får man väl uppskatta. Jag hade ju sagt åt dig att om någon är på dig så ska du ge igen och ge igen hårt. Om han är större eller de är fler spelar ingen roll. Även om det skulle innebära att du fick alla tänder utsparkade så ska du ge igen så pass att de vet att de varit i slagsmål. Låt dem veta att de inte kan ge sig på dig utan att känna av konsekvenserna en hel vecka efter. Då lämnar de dig snart ifred. Markera honom, sade jag, så han alltid minns. Du måste ju bränna dig innan du skyr elden. Så nästa gång du känner att du håller på att trilla av cykeln, bit av honom näsan. (Och det gjorde jag.) Sedan den gången trillade du aldrig med cykeln fler gånger.

*Skrattar*

När vi ändå är inne på fader –son- snacket, här följer en annan lektion. Om du skulle träffa en söt tjej en dag och det skulle visa sig att hon redan på första dagen är redo att inte bara suga av dig utan att ni även hamnar i skottkärrepositionen; spola henne! Om du istället, som jag gjorde, gifter dig med slampan -

*Stop*

Gubbjäveln har mage att kalla min mor för slampa. Hon fanns där för mig genom hela min barndom. Hon kämpade för två när du försvann. Hon stöttade och stod ut. Var fanns du?

*Play*

- så kommer du alltid, som jag, undra varför barnen är blonda och blåögda när varken du eller frugan har de generna. Dat var kanske därför det fanns en distans mellan oss två. Vem, förutom din mor, vet vems du är. Det viktigaste, känner jag, är att jag tog mitt ansvar (nej) och fanns där för dig (var?).

Om du förresten får tid och råd; gå till La Valid. Enastående mat. Superb service som bara överträffas av priserna. Den söta lilla servitrisen blev så förvånad när hon gav mig menyn och jag, utan att öppna den, beställde det dyraste. Dyrast förrätt, varmrätt och dessert. En flaska av det dyraste vinet som senare blev två flaskor. Två välförtjänta Michelinstjärnor.

*Häller upp något i ett glas och dricker*

Har du någonsin tänkt på allt detta snack om dessa offer som snackar om självmord? De som skär sig och sedan ringer och säger adjö? Farväl är inte vad de menar. Kom och rädda mig. Ge mig uppmärksamhet. Förlorare hela högen. Jag läste nyligen om en kille som skulle hoppa från någon hög byggnad. Han skulle bara ha stått där och tittat in i det okända. Ska man hoppa till sin död så hoppa. Stå inte där och tänk. Ett steg så är allt avklarat. Lösningen på alla problem. Lämna över dig åt gravitationen. Snart hade han en liten folksamling nedanför. De hade format en halvcirkel där hans tänkte landningsplats utgjorde center. Han skulle senare berätta, han hoppade aldrig förresten, att det var dessa människor nedanför som fick honom att inte hoppa. De ändrade hans liv menade han. Det fanns några som brydde sig. De som stod där nere fick honom att ge livet en ny chans. Han var pånyttfödd och tacksam för allt.

De som stod där nere. De som gav honom en ny chans. Varenda en av dem hoppades på att han skulle ta steget över kanten. Han behövde uppmärksamhet och det fick han. Förstasidan i lokaltidningen. Han blev lite av en hjälte i några dagar. Ingen i folkmängden erkände vad de egentligen hoppats på – ett halt tak och en stark vindpust.

Vilket för mig in på ämnet du jour. Jag kommer inte hem igen. Jag kommer själv snart ta steget.

*klickande ljud*

Live hard. Die fast.

Live fast. Die hard.

Live fast. Die young.

Jag minns inte hur det går. Jag vet inte om du kommer få se mig igen.

*Röster i bakgrunden*

Så, nu gäller det. Ibland fattar man beslut efter vilka det inte finns en återvändo. Jag sade aldrig att jag älskade dig. Att jag var stolt över dig.

Så, vad är det sista som går igenom huvudet på en fluga innan den krossas mot vindrutan på en bil? Röven.

*Explosion*

*Stop*

Där slutar bandet. Inget mer. Jag har mina fantasier där han spänner hanen på en pistol och klämmer av ett skott i ansiktet. Kanske sköt han verkligen sig själv. Men vem skickade bandet? Varför finns det inget lik? Oavsett vad som hände så försvann han ur mitt liv och allt jag har kvar är detta bandet. Nu, många år senare, sitter jag och skriver om honom för att hantera smärtan.

Min terapeut säger att många känner det jag känner. Det finns många där ute med samma problem.

Jag tvivlar.

Har ni tänkt på hur man lägger märke till vissa och inte lägger märke till nästan alla? Jag sitter på en pub och servitrisen kommer med min öl. Hon frågar om jag vill se på menyn. Det vill jag. Jag ska inte äta något.

 

I ett hörn sover en man som får mig att tänka: Tomte. Kolesterol. Blodpropp. Fyllo.

 

Mitt första besök hos terapeuten var bakom mig med några dagar. Hon var yngre än jag vågat hoppas. Mer avslappnad. Hon hade ett snällt ansikte och hade öppnat dörren några minuter efter en dusch. Håret var vått. En annan dag hade det förmodligen tänt mig. Detaljerna om hennes mottagning är små gröna fåtöljer. Små mattor vid fötterna och små näsdukar på bordet. Hon förde inte anteckning och var barfota.

 

Servitrisen kommer med min meny och rekommenderar löksoppan. Jag väntar på någon. Jag tar gärna en öl till. Hon försvinner iväg. Jag blir irriterad när folk stör mig när jag skriver. Helgen hade varit full av aktiviteter. Fest fredag. Restaurang lördag. Fika söndag. Utgifter.

 

Terapeuten hade frågat varför jag tyckte jag behövde terapi.

 

Hon hade frågat när jag känner jag mig lycklig.

 

Den första skoldagen var över. Av 49 elever var 34 tjejer. En av dem hade börjat snacka med mig. Hon hade ett namn som, när hon presenterade sig, fick dig att säga något som: ”Ja, det låter rätt.”.

 

Stämningen i klassen första dagen fick mig att tänka: Begravning. Väntrum. Bibliotek. Systembolaget.

 

Under lunchen första dagen hade en tysk tjej avbrutit mig. Jag satt och försökte komma på slogans om mig själv. Jag var uttråkad. Jag drack mitt kaffe och åt mitt äpple. Jag var artig. Hon pratade om Canada. Jag pratade om människor. Jag gav henne ett tuggummi. Hon undrade om jag gillade lakrits. Jag sade nej och ljög. Hon hade frågat vad jag satt och skrev på innan hon störde och jag undvek att svara. Vem reagerar positivt på: Minns du din första Sprebas? Jag vet jag gör.

 

Terapeuten hade frågat varför jag trodde jag inte blev kär.

 

Tysken hade varit söt men jag blev snart trött på att prata engelska. Hon hade en ring på fingret. Jag hade frågat om det var Den ringen om jag brytt mig. När jag kastat mitt tuggummi i kaffemuggen gjorde hon det med. Hon var 22 år gammal. Jag var äldst i klassen efter två andra.

 

Sprebas – lösningen på ensamhet.

 

Jag är förvånad över hur bra första dagen i skolan gått. Första dagen på ett nytt jobb eller en ny skola eller första dejten och du får en ny chans att ge ett nytt intryck på folk. Du får en chans att bli vem du vill. Jag blir alltid samma. Tillbaka på puben har den sovande mannens mobil börjat ringa. Han vaknar inte. Vid bordet bredvid sitter en ung man ensam och äter. Han tuggar med munnen öppen och jag förstår alla som inte äter med honom.

 

Terapeuten hade undrat hur min barndom varit.

 

Sprebas – smaken du aldrig vill glömma.

 

Sprebas – botemedlet mot ett dåligt sexliv.

 

Inspirationsföreläsningen första dagen hade varit spännande. Jag upptäckte att jag inte var sexuellt intresserad av någon och vi hade minst två flator. Vi fick förklarat hur litteraturens centrum hade flyttat från judarna i Babylon till Grekland till Rom till Spanien till England till Frankrike. Jag minns att jag inte lyssnade så noga.

 

Sprebas – håller längre. (Innehåller inga smådelar.)

 

När jag är hemma och väntar på något brukar jag alltid roa mig med wikipedia. Det kan vara några minuter innan jag sticker till gymmet eller skolan eller whatever. Jag klättrar genom sidan från sida till sida genom att klicka på de blå länkarna hellre än att söka på specifika ord. Jag lär mig massor.

 

Sökord på wiki:

Snuff.

Glory-hole.

Frot.

 

En tjej på msn brukar alltid gnälla på sig själv. Hennes svagheter, menade hon, var att hon bara hade dem.

På wiki hade jag hittat en lista över sexpositioner och börjat kryssa av.

 

Detaljerna om vägen från tåget till skolan är galna cyklister, galna bilister och långsamma fotgängare. Trafiken fick mig att tänka på ord som: Otrevlig. Galen. Gips. Rullstol. En bilist hade varit tvungen att stanna när jag korsade gatan. Han hade stuckit ut huvudet genom rutan och undrat ”Vad fan gör du rövhål?”Jag bara log. Ropade, ”Tack för din tid” och gav honom tummen upp. Ingen är ödmjuk i trafiken längre.

 

I Kama Sutran kallas 69:an för Congress off crow.

 

Servitrisen kommer med min öl och frågar om jag bestämt mig för något på menyn. Jag väntar på någon. Hon är asiat och talar dålig svenska. Importerad fru. Giftermåls prostitution. Äktenskap to order. Fed Ex kärlek. Om sanningen ska fram väntar jag på ett sms. Kanske får jag ett svar. Kanske inte. Jag är hungrig men äter inget ifall jag får ett svar. Runt omkring äter alla andra. Jag är en ö av hunger fångad i ett hav av frossa. Utanför går en söt tjej förbi. Hon vet inte att jag tittar. Hon håller inte för munnen när hon gäspar.

Rimjob är synonymt med rimming med tossing the sallad med anal oral sex med slicka rumpa.

 

Terapeuten hade konstaterat att det var i min barndom problemet låg. Vilken kliché. Jag övervägde om inte 400 per timme skulle bli ett större problem i längden. Jag överväger fortfarande. Utanför börjar det regna. Den sovande mannen börjar snarka. Hemma hade jag sökt på ordet Shocker.

 

En grupp killar som runkar tillsammans kallas en Circle jerk. Tömmer de satsen i någons ansikte kallas det Bukkake. Jag tittar på mobilen – inget mess. Jag beställer en kaffe – svart. I taket på puben hänger en kajak.

 

Hela dagen var många långa promenader som kulminerade på denna pub. Jag hade skaffat en cykel om jag inte trodde det skulle leda till min död. Jag har min tvivel om man kommer stå ut med mig i klassen. Jag försöker ju vara reserverad. Jag är en besserwisser. Den tyska tjejen hade frågat om jag hade facebook. Jag hatar facebook. Detta var två dagar sedan och hon har fortfarande inte skrivit.

 

DVDA är en förkortning som står för Double vaginal double anal. När hon har sex (6) kukar i sig heter det Tripple-double.

 

Terapi. Skola. Tjejer. Mitt liv är ljusår från den bekväma rutin jag haft i lite mer än ett år. Är detta bara ett misstag som väntar på att få hända? Borde jag räkna förlusterna, inse mig besegrad och hålla mig till det som funkar? Jag funderar på att dra samman en workshop i skolan. Vi ska jämföra våra texter och ge feedback. Det hade varit bra om man kunde göra det anonymt. Det är lättare att ge kritik om man inte vet vem det sårar. Förmodligen blir det ingen workshop. Jag skriver för mig själv och min blogg. Jag fick mitt mess precis. Jag dricker sista kaffet och går. Jag lämnar ingen dricks.

Axillary intercourse – sex i armhålan. Även kallad bagpiping.