Sprebas

Old stuff. Rensar garderoben och hittar gammalt skit. Here it goes!

 

Jag hade en vän en gång som tog självmord. Kastade sig framför ett tåg. Tidigt på morgonen framför ögonen på trötta pendlare. Kaffe och tidning. En vanlig dag på väg till arbetet. Bam! Blodstänk på senare halvan av perrongen. Han hade kastat sig framför ett passerade expresståg som rörde sig nära 200km/h. Först kanske man tror att kroppen kommer dras ned under tåget och förvandlas till köttavdelningen på Ica. Kanske kommer polis och sjukhuspersonal leta delar hela eftermiddagen, förstör tågdriften för en hel dag. För att min vän hade en dålig dag.

 

Men det som hände var att tåget träffade honom i hoppet och kastade iväg hans kropp över hundra meter, enligt tidningarna, där han träffade en lyktstolpe och landade på motorhuven till sin egen bil. Game. Set. Crash. Tidningarna lade större fokus på lyktstolpstoryn hellre än det faktiska självmordet. Man kunde hitta tänder av honom mellan tågspåren flera dagar efter.

 

Man hittade hans självmordsbrev i innerfickan. Det ensamma ordet han skrivit var; ”Självmordsbrev”.

 

En vän till en vän sköt sig själv i huvudet. Hans flickvän berättade på begravningen att han suttit uppe med sin frimärksamling när hon gått och lagt sig. Här kanske man vågar gissa att hon vaknade av smällen men nej. På begravningen grät hon och förklarade att hon varit förbannad över lyset i köket som hindrade henne från att somna. Hon snyftar och säger att hon var på väg upp, redo för en konfrontation, när hon hörde explosionen i köket.

 

”Ledsen för röran” hade han skrivit på en lapp. Senare fick jag veta att hon sålt huset och flyttat utomlands. När man tapetserade om hittade man 76 små blykulor i väggen. Frimärkssamlingen skänktes till ett antikvariat.

 

Att jag spenderade tre veckor på sjukhus var för att tydligen kan man överleva fallet från sjunde våningen. Om man landar på någon annan. Jag tog dessutom reda på att man inte överlever om någon landar på dig från sjunde våningen. Jag försöker begå självmord och det är min granne som dör. Otur för oss båda skulle jag kalla det. Mannen jag landade på var på väg till en närbutik för att lösa in en vinst på lotto. Jag vinner aldrig på lotto.

 

Vi tre, självmordkillarna och jag, hade egentligen inget gemensamt. Två av dem lyckades. Jag misslyckades. Man lade in mig på ett sjukhus där jag fick regelbundna besök av en terapeut. Hon skulle övertala mig att vilja leva igen. Ett ganska otacksamt arbete eftersom samtalen motiverade mig att börja planera mitt nästa självmord. Men snart ändrades något och jag började istället fantisera om att kväva terapeuten med en kudde.

 

Jag märkte att ingen, verkligen ingen, nämnde ordet självmord i min närhet någonsin igen. Det blev istället en ”olycka”. Officiellt, enligt polisrapporten, var det en olycka. Jag fantiserade om hur man motiverat saken ville man mordåtala mig. Välplanerat. Mordvapnet, strumpor. Svarta. Storlek 43. Hål vid häl. Fallet nedlagt i brist på intresse.

Noir var inte som de andra dockorna. Han varken skrattade, log eller var glad. Han var inte heller ledsen och han grät aldrig. Noir hade inget humör som de andra dockorna från fabriken. Det hade blivit fel någonstans, vem kan säga var eller hur?  Men fel hade det blivit, när man tillverkade Noir på det löpande bandet. Naturligtvis förstod man det ganska snabbt och inspektören som inspekterar alla dockor innan de skickas iväg ut i världen till affärerna, lade Noir åt sidan, ned i en stor låda där alla trasiga dockor hamnade. När lådan var full skickades den iväg till lagret på fabriken och där stannade den. Lagret var ingen trevlig plats. Det var mörkt. Även på dagen var det mörkt som om det alltid var natt. Noir, som varken var glad eller ledsen, låg i sin låda tillsammans med många andra trasiga dockor som alla var de väldigt ledsna. Hade inte du varit det? Tillverkad i fabriken och sedan nedstoppad i en låda märkt ”Trasiga” för att sedan ställas i ett mörkt lager någonstans. Dockorna var rädda och ledsna. Ibland råkade den gamla städaren på fabriken, som städade lagret någon gång i veckan, glömma att släcka ljuset när han gick hem för dagen och då var dockorna glada. Noir var som vanligt varken glad eller ledsen över att det var tänt. Han var inte heller glad att de andra dockorna var glada. När det var tänt i lagret hela nätterna brukade Noir vandra omkring och titta på alla de märkliga ting som hamnat där för att det fanns ett eller annat fel på det. Där fanns leksaksbilar som saknade hjul. Klossar som inte var räta, pusselbitar som aldrig passade och dockor. Tusentals dockor nedstoppade i hundratals lådor. En del av dem saknade armar, andra ben eller huvuden. Några få saknade kroppar. Noir saknade personlighet.

 

Men så en dag, eller natt, för i lagret visste man aldrig hur det låg till, hördes ett ljud.  Ute i det tomma, kalla, tjocka mörker där det nästan aldrig hördes några ljud annat än klagandet från de stackars ledsna dockorna hördes något. Noir lyssnade likgiltigt. De andra dockorna blev rädda. Ljudet lät instängt och långt borta. Efter en lång stund, ljudet fortsatte nämligen väldigt länge, hade dockorna i Noirs kartong kommit över sin rädsla och istället blivit arga och irriterade, för nu blev de störda i sin sömn. De började ilskas och trilskas. Men så fick en docka idén att skicka ut Noir för att ta reda på vad ljudet kunde komma från och kanske kunde han få tyst på det?

 

Okej, det fungerar såhär, sade Dun, att en håller för ögonen och räknar. De andra ska springa iväg och gömma sig under tiden och sen ska han som räknar försöka hitta dem, okej?

 

Alla utom Noir nickade och förstod. Visserligen förstod Nior mycket väl, men han hade föga intresse av att visa varken eller. Han förstod och vad de andra trodde om den saken kunde han inte bry sig mindre om.

 

Okej, vem vill räkna? Frågade Dun och såg på dem andra. De andra började vela och mötte inte Duns blick. Noir, lika ointresserad som vanligt, stod där orörd som förut.

 

Noir, du vill inte börja räkna? Frågade Dun.

 

De andra, lättade att de inte blivit valda till att räkna, gav genast sina bifall. Ja, låt Noir räkna. Låt Noir räkna, ropade dem. Noir, som varken var glad eller ledsen över att ha blivit vald till att räkna, tog upp sina små händer för ögonen. De andra skulle precis ta till att gömma sig, men blev hejdade av att Noir genast tagit ned händerna från sina ögon igen.

 

Noir, hur ska vi ha hunnit gömma oss på så kort tid? Frågade Dun. Räkna längre och högre nästa gång okej? Räkna till hundra denna gång okej?

 

Jag kan inte räkna till hundra, sade Noir.

 

Men kan du räkna till femtio? Frågade Dun.

 

Nej.

 

20?

 

Nej.

 

10?

 

Nej.

 

Noir, hur långt kan du räkna?

 

Noir, som aldrig tidigare hade behövt räkna i hela sitt liv, tänkte efter.

 

Han höll upp sin fingerlösa hand i luften framför Dun.

 

Ett? Kan du räkna till ett?

 

Noir såg förvirrad ut men nickade sen svagt på huvudet.

 

Okej, men det duger ju inte. Någon annan som skulle vilja räkna istället för Noir?

 

Alla de andra sig ned i marken och visa sitt starka ointresse för att räkna.

 

Nehe… Men Noir, du kan alltså räkna till ett?

 

Noir nickade.

 

Men du, kan du inte räkna till ett några gånger då?

 

Jo det skulle han väl kunna göra tänkte Noir och nickade.

 

Bra. Räkna då till ett hundra gånger så springer vi och gömmer oss. Okej?

 

Noir höll för sina ögon och de andra rusade genast iväg och gömde sig.

 

Ett, ett, ett, ett, ett, ett, ett…