Sprebas

Jag vet inte om jag kommer överleva mycket längre. Här, bakom murarna, bakom skydd, under min filt verkar allt hopp om att gå segrande ur natten, den brinnande ylande natten, bortom räckhåll. Snart börjar det. Jag hör avlägsna steg rusa i trapporna. Man skyndar sig in för skydd. Under sängar eller bord. Bakom sandsäckar. En kudde och ett tjockt mörker som väktare är allt vi har till nästa gryning. En gryning som vi alla ber om att få uppleva. En gryning som ligger bortom de många andra som kommer lämna oss i natt.

Tyst och stilla nu. Vi väntar. Jag ligger uppkrupen i ett hörn, som ett barn hos sin mor. Tidningar på golvet som madrass och säckar med jord och grus som skydd mot splitter. Ett litet stearinljus som dansar till mina andetag. Allt ljus måste släckas när det börjar, det är så de hittar oss, ljuset. Ljudet. Därför viskar vi. Därför ligger vi still och väntar. Någonstans vid fronten kanske de redan börjat. Jag ser dem framför mig, män och kvinnor i sina skyttegravar som rusar än hit än dit för skydd, för hjälp eller för att försvara oss andra. Kanske finns de inte kvar mer? Vad vet vi? Vi har aldrig sett fronten eller pratat med någon som varit där. Ingen åker dit. Jag har aldrig träffat någon som varit där eller sett den, men vi vet att den finns långt där borta.

Överlever jag natten måste jag börja dagen med att söka bland ruinerna. Plocka liken rena på mat eller kläder. Vi kan inte göra annat för att överleva. Man har talat om att äta de andra skulle det behövas, men jag vet inte om det är något jag är beredd att göra skulle nöden verkligen tvinga mig. Skulle nöden driva mig till det? Vem vet vad vi är kapabla till? Jag hade själv trott jag skulle få kämpa vid fronten. Det trodde vi alla. Nu gömmer vi oss och låter några andra vara hjältar. Det är vi som ska bygga imorgon. Om vi blir givna en chans.

Jag trodde det börjat. Bara några få tändstickor kvar. Några burkar majs. Ingen färsk mat på många veckor. Vattnet börjar ta slut och regnet känns lång borta. En man, jag vet inte hans namn, talade om att man kunde dricka saltvatten i små mängder för att överleva. En fransman hade seglat över Atlanten utan vatten och klarat sig bra enbart med havet som källa. Men vågar jag mig till havet? Vågar någon sig utanför murarna? Det är månader sedan jag tog ett steg utanför bunkern.

Jag undrar, kommer det någonsin bli som förr? Finns det någon som minns hur det var före allt detta? Före mörkret och det ylande i fjärran. Före bomberna som kommer kallande när -