Sprebas

Det var längesedan jag skrev något personligt i min blogg. Utöver de två äldsta inläggen är inget jag skrivit relaterat till mitt liv. Vill jag att man ska läsa om mig, om honom under skalet? Jag tror att innerst inne kanske vi alla vill visa vilka vi är, men hindras av rädslan att vi kanske inte är bra nog att leva upp till det vi vill att andra ska tro och tycka om oss?

Känslan av att ditt liv inte kan vara intressant för någon annan gör att du hellre håller det inom dig själv. Klistrar på ett leende för att visa att allt är okej. När Shakespeare sade att alla var skådespelare kunde han inte ha mer rätt. Vi spelar rollen som oss själva utifrån det vi tror vi ska vara. Vi skapar en identitet som vi spenderar resten av våra liv att leva upp till.

Jag vet inte vad jag ska skriva längre. Ingen motivation. Ambitioner om författarskap sänkta men inte glömda. Den svaga glöden av självtillit på den egna förmågan att klättra över alla hinder – borta.

Jag är rädd att det finns mer hos mig av min far än jag hoppats. Dricka. Fylleri. Svaghet hos jaget. Kanske ska jag dra mig tillbaka till ett liv med någon. Jobb och det vi kallar ett normalt liv. Fru. Barn. Parterapi.

Saknar jag honom? Borde jag vara ledsen? Borde jag känna något alls? Så osäker på det egna. På jag. På den där Emil. När ingen annan tror på mig ska jag försöka vara annorlunda? Stark och stå emot. Fly in och gå vilse i en djungel av droger och alkohol. Kanske är jag bög? Är jag bög? Saknar jag henne eller vill jag att hon ska sakna mig?

Jag har varit ledsen och arg så länge att jag blir förvirrad nu när det är tomt. Är lycka synonymt med avsaknad av olycka? Är det inte på tiden att du tar itu med ditt liv? Att du visa alla, dig själv framför andra, att du är så mycket mer än du verkar. Tänker inte alla så? Att vi är mer och bättre. För att hantera faktumet att vi är mindre och sämre.

Inspiration förlorad. Eller övergiven? Jag vill inte skriva längre - skrev han. Jag tror inte på mina texter. Jag tycker inte om att läsa dem. När andra ger mig beröm undrar jag om det är dem eller mig det är fel på och hoppas innerligt att det är mig. Om alla lider av samma fel, blir det då inte ett rätt? Normalt?

Jag har inga drömmar längre. Inga fantasier. Jag har förlikat mig med tanken att det inte blir mer av mig. Inga böcker. Inga stora pengar. Fina bilar. Stort hus. Jag avskyr människor. Jag äcklas av mig själv. Jag är allt jag inte vill vara. Jag längtar till allt jag inte kan vara. Nej. Förlikad med tanken att jag är vad jag är och kan inte vara annat. Förlikad. Men inte övergiven.

Jag drömde att allt kunde bli som jag ville bara jag trodde på det. Jag vaknade och trodde inte på min dröm. Vad saknas mig?

Det händer. Nu. När jag skriver. När jag går, andas och tänker. Det händer. Så som med träd, blommor, fåglar och fiskar. Det händer. Men jag låtsas som inget och skriver vidare.

Sätt upp ett mål att sträva efter att uppnå. Sätt upp ett mål att misslyckas med att uppnå. Fler mål – fler misslyckanden. Är du rädd att misslyckas? Du är rädd för att misslyckas.

Jag kan inte skriva. Kanske är jag kreativ. Visst kan jag fantisera. Men fan om jag kan skriva. Jag vill inte skriva. För jag kan inte skriva.

Jag vet att jag har starka emotionella skador som gör att jag inte kan hantera vanliga kärleksrelaterade situationer. Jag vet själv att jag inte är något att hänga i granen. Jag börjar bli tunnhårig. Är inte speciellt smart. Ful.

Lagar god mat dock.

Man frågar mig, oftare än ni tror, om jag går i terapi? Kognitiv beteendeterapi är ett vanligt råd jag får. Hur får vi folk att vilja leva i vårt tomma samhälle fullt av krossade drömmar, sargade barndomar och tomma löften om framgång? Vad ska vi göra åt dem som inte kommer passa in? De som vågar ställa frågor? Vi uppfinner psykologer som kan ”bota” dem som inte ställer sig hos flocken och få de ”förvirrade” att passa in. Att acceptera. Att sluta fråga. Bryt ned min personlighet och byt ut alla mina drömmar, känslor och rädslor mot något bättre. Få mig att vara som alla andra. Hjälp mig passa in.

Jag vill ha barn. Jag vill gifta mig med en fru och låta tiden lära mig hata henne. Jag vill slå mina barn. Köpa en hund. Avliva en hund. Köpa en hund. Repetera. Fira jul. Bli full och somna. Jag vill spela bingo på lördagarna. Jag vill låta potensen mattas ut i glömska. Jag vill tappa mitt hår. Jag vill bli rädd för ungdomar. Jag vill ångra alla mina misstag jag aldrig begick. Minnas alla val jag borde gjort annorlunda. Tänka på döden. Överleva hjärtattacker. Plantera blommor på min sons grav. Vara otrogen. Göra karriär. Avundas mina vänner. Begrava min fru. Jag vill äta mat med löständer. Jag vill begå självmord och överleva. Gå igenom en skilsmässa. Ta droger. Jag vill vilja balla ur fullständigt. Jag vill planera resor som aldrig blir av. Jag vill ångra mitt liv. Jag vill börja tro på gud. Jag vill begravas. Kremerad.

Snälla kan inte doktorn få mig att vilja leva ett normalt liv?