Leta efter oss
Vattnet sköljer över mina fötter och jag vet att vi ska dö. Sam håller min hand och leder mig uppåt. Jag tror andra gör som vi, men jag kan inte sluta titta på månen. Den hänger över havet, en vacker skära redo för skörd. Det finns sämre kvällar antar jag. Det kan vara oväsen runt mig, skrik och gråt, panik och ångest, men där finns bara månen. Havet är stilla och mörkt.
Jag har alltid varit rädd för havet på nätterna. Vi brukade grilla på stranden vid vårt hus, stanna uppe sent och bli berusade. Alla badade. Nakna kroppar i det svarta vattnet. Aldrig jag.
Sam vänder sig mot mig. Hans stora bruna ögon ser in i mina. Han ler det där mysiga leendet jag älskar. Jag känner mig trygg hos honom. Han är min sköld. Han kramar mig och viskar; ”Minns du första gången vi träffades?”
Det hade regnat. Jag hade tagit skydd under en markis när han kom gående. Han hade ett paraply. När han gick förbi grep jag tag i hans arm, tryckte mig mot honom, in under paraplyet och fortsatte att gå. ”Plats för två?”
Trapporna tar slut. Golvet är halt och båten har börjat luta. Sam håller min hand i ett järngrepp. Jag snavar och faller, men han håller mig och drar mig vidare. Jag tappar mina skor och tänker; ”Jag kommer dö barfota.”
Jag ser en man hjälpa en kvinna upp på ett tak. Han tappar taget och hon faller. Jag ser inga barn. Märkligt. Finns det något som en barnfri kväll på en sjunkande båt?
”Sam!”, skriker jag, men glömmer vad jag ville säga. Vi når slutet av gångbanan. Ett galler skiljer oss från ett fall ned i havet och den sjunkande tryggheten vi har på båten. Vattnet är svart.
När vi hamnar i havet kommer våra kroppar börja dö. Först stimuleras hjärnans andningscentrum av det kalla vattnet mot vår hud och vi börjar hyperventilera. Förmågan att hålla andan blir sämre.
Jag kramar Sam och viskar; ”Jag vill att hon ska heta Sandra.”
Blodkärlen i huden och musklerna dras samman – blodflödet till de yttre kroppsdelarna stryps av. Huden blir blå, vi drabbas av kväljningar och våra rörelser blir långsammare – muskelstelhet inträder.
Sam ler och frågar; ”Men om det är en pojke?”
Frossa kommer inträda. Våra kroppar försvarar sig mot hypotermi men ökar värmeomsättningen med flera hundra procent.
Jag besvarar hans leende och skakar på huvudet. ”Det är en flicka”, säger jag, ”bilderna ligger i hytten.”
När kroppstemperaturen är 32 grader, slutar frosskakningarna, våra medvetanden avtrubbas. Vi kommer bli förvirrade, fumliga, desorienterade och kan få hallucinationer. Det finns exempel på människor som klätt av sig kläderna eller försökt simma mot hägrande stränder.
Sams omfamning blir hårdare. ”Sandra är ett fint namn”, säger han. ”Är hon lika vacker som sin mor?”
Runt 30 grader kommer vår puls och andning vara långsam. Sjunker kroppstemperaturen under 30 grader hamnar vi i dvala. Symptomen är slappa muskler, stora pupiller och oregelbunden hjärtrytm.
”Vackrare”, skrattar jag fram. ”Hon har sin fars ögon”.
”Och sin mors näpna näsa?” frågar Sam och skrattar.
Vi kramas nu, alla tre.
Vid 22 grader är det stor risk att våra hjärtan stannar.
”Släpp mig inte,”, säger han, ”jag vill inte mista er.”
Jag hör att han är rädd. Skrattet är borta. Jag omfamnar honom och blundar. Jag känner mig trygg. Det svarta vattnet skrämmer mig inte mer. Jag griper tag runt honom, hans ansikte mot mitt. ”Leta efter oss.”
Vattnet sköljer över mig.
Vid 17 grader är återupplivning inte möjlig.
