Där och tillbaka igen
Samma dag som jag bestämde mig för att börja träffa en psykolog ringde en kille jag aldrig pratat med. Detta är några dagar efter mitt ex beslutat göra entré i mitt liv igen. Den kvällen borde jag bara bett henne fara och nu efteråt vet jag att det hade varit det smarta. När jag tänker efter visste jag det då med. Jag var nyfiken. Jag var trött från jobb och hon var full. När vi låg tillsammans i min säng undrade jag hur jag stått ut under de tre åren och insåg att det hade jag inte. Hon hade precis blivit singel. Utsparkad av sin, sedan något år, sambo. Jag hade blandade känslor angående situationen där skadeglädje inte fanns med. Konstigt. Det hade ju varit hon som spolat mig några timmar efter hon flyttat in hos den nya. Sexet var inte ens värt fläckarna på lakanet. Men sen igen – det hade det aldrig varit. Jag blev berusad av henne. Jag hade hamnat i en tidskapsel och befann mig nu två år tidigare. Vi var tillsammans och lyckliga. Hon var ett sändebud från Satan när hon dagen efter berättade att de skulle försöka bli tillsammans igen. Jag hade varit på besök i paradiset och flyttade nu ned i Hades. Allt på samma helg. Vad ska en vuxen man göra i en sådan situation?
Jag fick panik. Morgonen efter, före frukost före dusch före förnuft, rusade jag iväg. Det var tidigt och blomsteraffären hade ännu inte öppnat så jag väntade. Jag visste exakt vad jag gjorde – serverade henne mitt hjärta på ett silverfat. Snart skulle allt vara över. Snart, redan samma timme faktiskt, skulle jag ligga hemma förstörd och undra vad som hänt. Detta visste jag när jag väntade. Men jag gjorde ju allt rätt, eller?
Dagen innan blommorna hade jag tidigt på förmiddagen erbjudit henne en picknick. Tjejer ska ju gilla sånt eller? På en gräsplätt ute i solen väntade jag med filt, papptallrikar och vin tills hon inte dök upp och vinet tog slut.
Blomstertanten frågade hur länge jag väntat när hon låste upp dörren. Jag var nervös och svag. Brist på mat. Brist på sömn. Totalt underskott på all sans och reson. Luften i butiken gjorde mig yr. Jag var ju tvungen att komma på vad det skulle stå i kortet. Tanten förstod. Men kanske inte. Jag fyllde i kortet, tog blommorna och skulle snart vara på väg hem. Det tar tre minuter att gå från affären hem till exet. Under dessa tre minuter lyckades hon meddela att hon inte ville ha mig i sitt liv mer och jag lämnade blommorna utanför dörren och gick.
Varje gång mitt liv går i bitar börjar jag på en ny hobby. Louise – tango. Minna – måla. Gb – flugfiske. Min lägenhet är full av spår från mitt krossade liv. Färger till handmålade ljus - Sandra. Drinkböcker efter Linn. Hålen i väggen är efter en dartperiod efter Anna. Dart är egentligen inte en hobby. Nu blev det kalligrafi. Jag satt på en bänk i en stor park och skrev alfabetet. Detta är förresten några timmar efter samtalet från killen som jag inte känner. Om jag bara fokuserade på vad jag gjorde, mina bokstäver och min latte to go och min musik så gjorde det inte så ont. När jag tidigare på dagen ringt jobb och erkänt mig besegrad fick jag vara hemma. Det var mina två sista dagar innan skolan. Jag visste att jag borde vara glad. Jobb var slut. Jag borde fira. Men när jag satt där i solen och kämpade med mina F och H visste jag att det bara var en tråkig stund som skiljde mig från helvetet.
Jag undrar varför jag svarade när han ringde. Jag svarar aldrig på anonyma samtal. När han presenterat sig var jag kanske lite för entusiastisk. Det gick några sekunder innan jag förstod vem jag snackade med. Jag hade inte hört hans namn när han presenterade sig. Jag förstod först när han bad mig lämna vårt ex ifred. Jag lovade och frågade om han ville göra mig en tjänst. Leta fram papper och penna. Bara gör det är du snäll. Snappy, jag har inte hela dagen på mig. Redo? Bra. Skriv: Jag – är – ett – misstag. Två minuter senare letade jag efter numret till en psykolog på eniro.
Jag fick panik. Morgonen efter, före frukost före dusch före förnuft, rusade jag iväg. Det var tidigt och blomsteraffären hade ännu inte öppnat så jag väntade. Jag visste exakt vad jag gjorde – serverade henne mitt hjärta på ett silverfat. Snart skulle allt vara över. Snart, redan samma timme faktiskt, skulle jag ligga hemma förstörd och undra vad som hänt. Detta visste jag när jag väntade. Men jag gjorde ju allt rätt, eller?
Dagen innan blommorna hade jag tidigt på förmiddagen erbjudit henne en picknick. Tjejer ska ju gilla sånt eller? På en gräsplätt ute i solen väntade jag med filt, papptallrikar och vin tills hon inte dök upp och vinet tog slut.
Blomstertanten frågade hur länge jag väntat när hon låste upp dörren. Jag var nervös och svag. Brist på mat. Brist på sömn. Totalt underskott på all sans och reson. Luften i butiken gjorde mig yr. Jag var ju tvungen att komma på vad det skulle stå i kortet. Tanten förstod. Men kanske inte. Jag fyllde i kortet, tog blommorna och skulle snart vara på väg hem. Det tar tre minuter att gå från affären hem till exet. Under dessa tre minuter lyckades hon meddela att hon inte ville ha mig i sitt liv mer och jag lämnade blommorna utanför dörren och gick.
Varje gång mitt liv går i bitar börjar jag på en ny hobby. Louise – tango. Minna – måla. Gb – flugfiske. Min lägenhet är full av spår från mitt krossade liv. Färger till handmålade ljus - Sandra. Drinkböcker efter Linn. Hålen i väggen är efter en dartperiod efter Anna. Dart är egentligen inte en hobby. Nu blev det kalligrafi. Jag satt på en bänk i en stor park och skrev alfabetet. Detta är förresten några timmar efter samtalet från killen som jag inte känner. Om jag bara fokuserade på vad jag gjorde, mina bokstäver och min latte to go och min musik så gjorde det inte så ont. När jag tidigare på dagen ringt jobb och erkänt mig besegrad fick jag vara hemma. Det var mina två sista dagar innan skolan. Jag visste att jag borde vara glad. Jobb var slut. Jag borde fira. Men när jag satt där i solen och kämpade med mina F och H visste jag att det bara var en tråkig stund som skiljde mig från helvetet.
Jag undrar varför jag svarade när han ringde. Jag svarar aldrig på anonyma samtal. När han presenterat sig var jag kanske lite för entusiastisk. Det gick några sekunder innan jag förstod vem jag snackade med. Jag hade inte hört hans namn när han presenterade sig. Jag förstod först när han bad mig lämna vårt ex ifred. Jag lovade och frågade om han ville göra mig en tjänst. Leta fram papper och penna. Bara gör det är du snäll. Snappy, jag har inte hela dagen på mig. Redo? Bra. Skriv: Jag – är – ett – misstag. Två minuter senare letade jag efter numret till en psykolog på eniro.
