Sprebas

Jag är stöveln Orwell snackade om. Eller ett verktyg om du kanske vill mena det. På kvällarna, men oftast i skolan och ibland även på morgonen samt tiden därefter. När jag är med min mor eller min bror eller min morfar. Kanske även när jag knullar min brud, ibland. När jag går och handlar till min svaga syster eller är ute med hunden. När jag äter frukost eller tar en dusch. Då tänker jag på dem. De vakna nätterna. Jag vill bara veta. Hitta något där ute som bevisar att detta inte är sista anhalten. Jag vet inte om de andra skulle förstå, men de följer med. Man skulle kanske kunna kalla mig ledare. Visst, det är tyst titel. Man gör som jag säger. Man gör som jag. Men de gör inte mig, jag gör dem.

Efter ett par år in i livet kan man börja styra sig själv och sina egna val. Skapa egna värderingar. Men när hon ligger ansikte ned i en vattenpöl. Två tänder kvar i mitt bollträ, undrar jag, vilka värderingar hade hon? Trodde hon kanske att om hon levde som man lärt henne, tränat henne eller dresserat kanske, så skulle allt ordna sig? Inte bryta några lagar. Inte röka. Motionera kanske? Äta nyttig mat, betala sin skatt och skänka pengar till vem vet vad? Då levde man livet och man kunde leva för evigt. Trodde hon kanske att en dag skulle det komma en belöning efter hennes flitiga och strävsamma liv? Förmodligen.

Björn vänder på henne och börjar undersöka ansiktet.

Kanske hade hon en pojkvän hemma som väntar? Eller är han ute och letar redan nu? Hon pratade med någon i sin mobil när jag slog så någon där ute vet att kvällen är ovanlig. Så ung, menar han. Bättre så, menar jag. Eftersom man växer upp och imiterar sin omgivning blir man naturligtvis en avbild av sin omvärld. Jag tittar på hennes släta hy, det färgade håret och de tajta byxorna som avslöjar en vag bullfitta.

Tror du den har hår?, frågar jag honom och torrjuckar den med bollträet.

Björn bänder upp hennes mun och skakar på huvudet. Förmodligen inte, säger han. Hon verkar vara typen som kör rakat. Oavsett om hon var gammal nog för att ha fått hår, var den hårlös, menar han.

Rakar du, Katt?

Fimpa dina fantasier, okej?

Hon ger mig fingret och fortsätter läsa flickans sms.

Vad jag försöker säga är att om man är besviken på sig själv är det egentligen omgivningen det är fel på. Jag valde inte att inte tro på Gud. Vi får det som man ger oss och sedan anses det vara en done deal. Men vi tre bryter mönstret och ger igen. Vill du skada dina föräldrar; väx upp och bli det de inte vill du ska bli. På nätterna sliter vi ut hjärtat på vår uppfostran och försöker ge igen på omgivningen. Det är en skuld vi tar tillbaka. Med ränta.

Ser ut som att du blåste ut alla ljusen, säger Björn.

Jag sätter mig ned och granskar det blodiga gapet. Hennes tänder ligger utslängda över asfalten.

Verkar så, säger jag. Dessutom blir det dubbel-jackpott för mig, fortsätter jag och pekar på de två som fastnat i träet.

Hur många är han uppe i nu, undrar Björn.

Katt tar inte ögonen från mobilen.

Fan vet jag.

Fan vet hon, upprepar jag.

Ja, sade Björn, fan vet.