Sprebas

Jag är stöveln Orwell snackade om. Eller ett verktyg om du kanske vill mena det. På kvällarna, men oftast i skolan och ibland även på morgonen samt tiden därefter. När jag är med min mor eller min bror eller min morfar. Kanske även när jag knullar min brud, ibland. När jag går och handlar till min svaga syster eller är ute med hunden. När jag äter frukost eller tar en dusch. Då tänker jag på dem. De vakna nätterna. Jag vill bara veta. Hitta något där ute som bevisar att detta inte är sista anhalten. Jag vet inte om de andra skulle förstå, men de följer med. Man skulle kanske kunna kalla mig ledare. Visst, det är tyst titel. Man gör som jag säger. Man gör som jag. Men de gör inte mig, jag gör dem.

 

Efter ett par år in i livet kan man börja styra sig själv och sina egna val. Skapa egna värderingar. Men när hon ligger ansikte ned i en vattenpöl. Två tänder kvar i mitt bollträ, undrar jag, vilka värderingar hade hon? Trodde hon kanske att om hon levde som man lärt henne, tränat henne eller dresserat kanske, så skulle allt ordna sig? Inte bryta några lagar. Inte röka. Motionera kanske? Äta nyttig mat, betala sin skatt och skänka pengar till vem vet vad? Då levde man livet och man kunde leva för evigt. Trodde hon kanske att en dag skulle det komma en belöning efter hennes flitiga och strävsamma liv? Förmodligen.

 

Björn vänder på henne och börjar undersöka ansiktet.

 

Kanske hade hon en pojkvän hemma som väntar? Eller är han ute och letar redan nu? Hon pratade med någon i sin mobil när jag slog så någon där ute vet att kvällen är ovanlig. Så ung, menar han. Bättre så, menar jag. Eftersom man växer upp och imiterar sin omgivning blir man naturligtvis en avbild av sin omvärld. Jag tittar på hennes släta hy, det färgade håret och de tajta byxorna som avslöjar en vag bullfitta.

 

Tror du den har hår?, frågar jag honom och torrjuckar den med bollträet.

 

Björn bänder upp hennes mun och skakar på huvudet. Förmodligen inte, säger han. Hon verkar vara typen som kör rakat. Oavsett om hon var gammal nog för att ha fått hår, var den hårlös, menar han.

 

Rakar du, Katt?

 

Fimpa dina fantasier, okej?

 

Hon ger mig fingret och fortsätter läsa flickans sms.

 

Vad jag försöker säga är att om man är besviken på sig själv är det egentligen omgivningen det är fel på. Jag valde inte att inte tro på Gud. Vi får det som man ger oss och sedan anses det vara en done deal. Men vi tre bryter mönstret och ger igen. Vill du skada dina föräldrar; väx upp och bli det de inte vill du ska bli. På nätterna sliter vi ut hjärtat på vår uppfostran och försöker ge igen på omgivningen. Det är en skuld vi tar tillbaka. Med ränta.

 

Ser ut som att du blåste ut alla ljusen, säger Björn.

 

Jag sätter mig ned och granskar det blodiga gapet. Hennes tänder ligger utslängda över asfalten.

 

Verkar så, säger jag. Dessutom blir det dubbel-jackpott för mig, fortsätter jag och pekar på de två som fastnat i träet.

 

Hur många är han uppe i nu, undrar Björn.

 

Katt tar inte ögonen från mobilen.

 

Fan vet jag.

 

Fan vet hon, upprepar jag.

 

Ja, sade Björn, fan vet.

 

9.82 meter per sekund är den accelererande hastigheten på fallande objekt om man bortser från luftmotstånd. Oavsett massa. Prova, släpp en stenkula och ett bowlingklot från en balkong. Mina pengar är på en gemensam landning.

 

En meter. Kanske mer, är ett fall högt nog för att bryta dina revben. Tro mig på detta. Du får svårt att andas. Brinnande knivar skär sönder dina lungor. Men allt jag tänkte på var om jag föll snyggt?

 

Frågar du mig idag vad som hände säger jag alltid; Sockerflödet. Jag tappade mina cigaretter och sen föll jag. Läkarna skulle förklara om blodtrycksregleringen som inte hängde med. Sen började han beskriva symptomen för mina föräldrar. ”Svarta prickar för ögonen. Ibland svartnar det.”

 

Min mor undrade om det var ärftligt? Hon var alltid orolig för att ha skickat vidare hennes svagheter. Nervositet och oro ligger i släkten.

 

Tåget den morgonen var försenat med tio minuter. Kanske mer. Jag minns att min mor försökte använda tillståndet att få mig sluta röka. Läkaren berättade att rökning inte påverkade. Hur skulle jag kunna tappa cigaretterna igen om jag slutat undrade hon? Jag, liggandes i sängen, var mest orolig för en förkylning.

 

Egentligen var det inte så farligt. Fallet. Jag ser det ofta, och ni alla gör det. När man ramlar flyger man tillbaka upp på fötter igen. Man trostsar smärtan. Handflatorna som brinner, sanden som skavts in i huden. Blodet från knäskålarna som börjar färga byxorna mörka ignoreras. Man ser sig omkring och undrar; Såg någon mig?

 

Ungefär samtidigt som tåget borde anlänt låg jag ansikte ned och andades rost från rälsen. Jag minns att jag undrade om jag skulle börja gråta. Folket bakom mig började ropa efter hjälp. Få upp henne därifrån.

 

Jag hade en vän en dag som berättade att han föll i en trapp på sitt jobb. Alla såg det och skrattade. Även många år senare skämtade man om det. Därför blev jag liggande.

 

Jag fejkade. Inte fallet. Det var äkta. Jag svimmade. Det var fejk. Några killar hade hoppat ned bredvid mig och började vända och vrida på mig. Bröstkorgen smärtade och andningen var svår. Någon ropade att man ringt efter en ambulans.

 

På båren med en mask över ansiktet fejkade jag igen. Jag vaknade. Jag frågade vad som hänt. De fyra herrarna som hade burit upp mig klappade varandra på axeln. Hjältarna. Man körde iväg mig till sjukhuset. Det skulle senare visa sig att tåget anlände enligt anvisad försening.

 

Förresten, jag bröt aldrig några revben. Jag säger alltid det när man frågar. Jag tappade aldrig mina cigaretter. Solen sken och jag solbadade mitt ansikte. Allt jag fick med mig hem från sjukhuset var Alvedon och en mitella. Som jag tjatade för att få. Man gipsade inte mina armar. De var inte ens stukade. Ingen svullnad. Några blåmärken.

 

Jag föll för att jag hade haft solen i mina ögon och såg mig inte för. Egentligen gick jag bara över kanten. Så jag blev liggande. Det är bara kul tills någon skadar sig. Då börjar folk känna medlidande.

Samma kväll tog min kille ut mig på en middag. Han lät mig bestämma film. Dagen efter fick jag en korg på jobb.

 

Bättre än skratt från okända.

Jag vet inte om jag kommer överleva mycket längre. Här, bakom murarna, bakom skydd, under min filt verkar allt hopp om att gå segrande ur natten, den brinnande ylande natten, bortom räckhåll. Snart börjar det. Jag hör avlägsna steg rusa i trapporna. Man skyndar sig in för skydd. Under sängar eller bord. Bakom sandsäckar. En kudde och ett tjockt mörker som väktare är allt vi har till nästa gryning. En gryning som vi alla ber om att få uppleva. En gryning som ligger bortom de många andra som kommer lämna oss i natt.

 

Tyst och stilla nu. Vi väntar. Jag ligger uppkrupen i ett hörn, som ett barn hos sin mor. Tidningar på golvet som madrass och säckar med jord och grus som skydd mot splitter. Ett litet stearinljus som dansar till mina andetag. Allt ljus måste släckas när det börjar, det är så de hittar oss, ljuset. Ljudet. Därför viskar vi. Därför ligger vi still och väntar. Någonstans vid fronten kanske de redan börjat. Jag ser dem framför mig, män och kvinnor i sina skyttegravar som rusar än hit än dit för skydd, för hjälp eller för att försvara oss andra. Kanske finns de inte kvar mer? Vad vet vi? Vi har aldrig sett fronten eller pratat med någon som varit där. Ingen åker dit. Jag har aldrig träffat någon som varit där eller sett den, men vi vet att den finns långt där borta.

 

Överlever jag natten måste jag börja dagen med att söka bland ruinerna. Plocka liken rena på mat eller kläder. Vi kan inte göra annat för att överleva. Man har talat om att äta de andra skulle det behövas, men jag vet inte om det är något jag är beredd att göra skulle nöden verkligen tvinga mig. Skulle nöden driva mig till det? Vem vet vad vi är kapabla till? Jag hade själv trott jag skulle få kämpa vid fronten. Det trodde vi alla. Nu gömmer vi oss och låter några andra vara hjältar. Det är vi som ska bygga imorgon. Om vi blir givna en chans.

 

Jag trodde det börjat. Bara några få tändstickor kvar. Några burkar majs. Ingen färsk mat på många veckor. Vattnet börjar ta slut och regnet känns lång borta. En man, jag vet inte hans namn, talade om att man kunde dricka saltvatten i små mängder för att överleva. En fransman hade seglat över Atlanten utan vatten och klarat sig bra enbart med havet som källa. Men vågar jag mig till havet? Vågar någon sig utanför murarna? Det är månader sedan jag tog ett steg utanför bunkern.

 

Jag undrar, kommer det någonsin bli som förr? Finns det någon som minns hur det var före allt detta? Före mörkret och det ylande i fjärran. Före bomberna som kommer kallande när -

 

Längesedan jag skrev något vettigt. Detta är en flummig text jag slängt samman med tanken att vara till min längre text jag jobbar med. Kanske knasigt att läsa utan ett större sammanhang, men så är det just nu.

 

Det är alltid samma historia. Det sovande barnet. Drömmarna. Sängen. Tandborsten. För mig saknades konsekvenserna av mitt agerande. För mig. Jag hade befriats av ångesten. The agony of choice. Sartre hade varit stolt. Men så fanns den jävla tandborsten där. Tandborsten som jag tittade på. Kvinnan pussade mig på kinden och sade att hon väntade på mig i sängen.

 

Det var fördelarna av mitt liv, andra kvinnor alla dagar i veckan. Vem kunde gissat? I badrumskåpet letade jag fram paracetamol, sobril, topps, en liten flaska med en brinnande kuk på etiketten. Afrodisiakum? Viagra? Spansk fluga? Vissa människor är kanske bara människor?

 

Skåpet under vasken. Små handukar, toapapper, en liten rosa necessär som jag slet öppen utan tur. Det finns ingen ångest i sina val. Mina handlingar saknade konsekvenser så jag saknade dåligt samvete. Istället fick jag ta skiten från andras liv.

 

Hur skulle du reagera om någon gjorde… och så vidare. Den dagen den sorgen och allt det där. Det är det framtvingade valet som driver fram min ångest och jag tittar på tandborsten i necessären. Halsen under borsten hade en grönvit stearin som runnit ned och stelnat. Den rödbruna borsten färgad efter någon som rengjort ett avlopp. Eller var det blod? Vita små bomullstussar, mögel. Jag fick kväljningar.

 

Konsekvenserna kommer ikapp mig. Varje dag, varje morgon och kväll, får jag hantera någon annans konsekvenser. Nu, en tandborste med en mögelodling, från en bortglömd semester. Är det så här mina lån känner när de vaknar morgonen efter och får hantera mina handlingar?

 

Kvinnan kallar från mörkret att jag skall skynda mig.

 

-         Du behöver inte raka den, ropar hon.

 

Fanns det en chans till att jag skulle låta bli? Slickade på handleden och lät saliven torka in. Luktade och kände urin tillsammans med sallad tillsammans med vitlök blandat med vad vet jag?

 

Jag letade inne i köket. Famlade i mörkret efter vad som helst. Något rent. Något användbart. Tandkrämstuben i min hand. Kvinnan kom in och famnade mig bakifrån. Hennes varma andedräkt i mitt öra. Hennes händer som letade sig över min kropp för att hitta vad de letade efter och grep tag.

 

-         Hoppsan sa, vad hittade jag?

 

Jag försökte dra mig undan. Letade mig fram emot skafferiet och började skyffla omkring bland maten. Torra kex. Pasta och tomatsås på burk. Olivolja. Men inget som jag kunde använda.

 

-         Här, låt mig, sade hon och tog oljan.

 

Det låg diskborstar i ett skåp. Lime. Apelsin. Eller citron. Alla sorters diskmedel. Disktrasor tillsammans med små korgar där de källsorterade metall, plast och papper. I en låda hittade jag en pensel som luktade grillolja. Den höll jag fast vid och öppnade ytterligare en låda. Samtidigt smörjde kvinnan in sina händer med olja och kom snart mot mig. Hennes händer pulserande i ett vilja ha gripa tag i grepp med mitt skrev som måltavla.

 

-         Har du kanske en ny tandborste i huset?, frågade jag.

 

Hon stannade tätt framför mig. Huvudet kortare, såg upp på mig och tryckte händerna mellan mina ben. Jag, med handkrämstuben i ena handen och köttpenseln i den andra, kunde inte låta bli att undra om det inte vore en bra idé om jag föredrog en diskborste. Penseln kunde kanske ge mig salmonella.

 

Hon stoppade sina fingrar i min mun. De smakade olja och sekret. Sedan kysste hon mig och viskade.

 

-         Du kan skippa borstningen ikväll. Kom och lägg dig.

 

Vad gör du?

 

Precis tagit bort smuts från kroppen.

 

Rösten i telefonen håller med.

 

Det måste man.

 

Ibland.

 

André hälsar.

 

Hälsa tillbaka.

 

Han hälsar.

 

Tillbaka?

 

Ja, tillbaka.

 

Ses idag?

 

Upptagen idag.

 

Imorgon?

 

Kanske.

 

Kanske imorgon?

 

Ja, kanske imorgon.

 

André undrar om vi ska ses idag.

 

Upptagen idag.

 

Imorgon?

 

Kanske imorgon.

 

Kroppen blir smutsig. Måste göras ren. Hungrig. Behöver äta. Behöver sova. Gå till skola. Arbeta ibland.

 

Han, jag, den gick in i köket och tog ut vad som behövdes och åt det som togs fram och diskade resten. Mätt, fullproppad och borstade tänderna. Hon, den, flickvännen, sov. Kanske låtsades hon. Denna var kåt, han. Kanske väcka den, henne?

 

Skolan var trist. Filosofi, den snygga tittade på oss, hon, den. Bättre än den, hon, sovande? Kanske. Onödigt att prova. Den som gapar efter för mycket och allt det andra. Det där. För mycket. Gapar.

 

Han, den, André. Skall ses, skulle ses, kommer ses idag? Blev det bestämt? Det blev bestämt.

 

Hem från skola, tåg. Många de, dem, andra. Stå upp, inga sitta ned bekväma. Upptagna.

 

Handla. Ica. Extrapris, tomatsås och bananer. Köper nudlar, ringer denna där, hon, henne, sovande svarar.

 

Extrapris. Ha något?

 

Nej. Denna behöver inget. Överraskning?

 

Kanske överraskning.

 

Överraskning!

 

Okej, överraskning.

 

Denna köper överraskning.

 

Pez.

 

Liten leksak med socker i hals. Avhugget huvud. Halsgodis tittar fram. Smak av äpple och jordgubbe.