Sprebas

Jag frågar om hon vill komma med mig. Det måste vara lördag. Hon har på sig sina röda skor med höga klackar och den där klänningen som får hennes röv att se ut som ett dike. Hon poserar framför spegeln och målar munnen som de gör, när hon säger, ”Det vet du att jag inte vill.”

 

”Om jag trodde du ville följa med hade jag inte frågat.”, säger jag.

 

Hon ger mig den arga fittblicken och säger, ”Fuck you.”. Sen dansar hon ut i köket sjungande. Hon är en fantastisk hona. Hon städar. Hon kan fixa middag. Hon håller kylen full med öl och jag har aldrig slut på röka när hon är i närheten. Hon kan knulla fem främlingar på en kväll och ändå komma hem och krypa upp för mitt ben. Stinkande från vin och vodka och cigarettrök drar hon ned min gylf och byxor och stoppar den i munnen. Hon börjar jobba den som en svältande kalv. Med den munnen kan hon suga ett ägg tomt genom skalet. Sen knullar jag henne och vi somnar tillsammans. Morgonen efter fixar hon äggröra med bacon och kaffe. Jag är den lyckligaste killen i världen.

Det ligger några sidor framför mig, fulla med blyertskladd. Vagt indelat i stycken som inte är sammanhängande. Vissa meningar står ensamma i väntan på att jag ska hitta en plats för dem i texten. Det har pågått i några dagar nu. Ibland slänger jag mig ned och drar fram några ord på pappret i hopp om att det ska finnas plats för dem i den blivande texten. Vanligtvis kastar jag ur mig orden och meningarna utan att läsa sakerna efteråt. Sen klickar jag på att plublicera och går vidare till nästa projekt. Jag hoppas detta blir annorlunda. Detta är bara ett väldigt liten del av det jag jobbar på nu. Jag vet inte ens om dessa två stycken kommer höra samman när det är färdigt, men oavsett så blev det dem som kom ut på bloggen först. Mycket nöje!

 

I tusentals år har folk skrivit de bästa böckerna, sjungit de bästa sångerna som någonsin kommer bli ihågkomna. Jag är fast i slutet av historia med ett ständigt förfall av kultur oförmögen att göra något inte gjort förut. Jag stapplar genom livet plockar upp bitar av guld – letar efter ett sätt att förvandla min egen skit till något folk kommer minnas. Hoppas på att hitta en litterär de visas sten. Om vi verkligen lyckas göra något vi kan vara stolta över dröjer det inte länge innan vi upptäcker att någon redan gjort samma sak. Fast bättre. Jag måste konkurrera med hela det skrivna ordets historia skapat generationer före jag föddes.

 

Varje gång du sätter dig ned och försöker skapa något eget finns det en skugga av inspiration. Någon författare. Någon artist. Vad som eller vem som fick dig att plocka upp pennan i första taget. Reflekterar sig i allt du försöker skapa. Vad som helst. Allt vi gör är bara kopior på kopior på kopior. Vi återanvänder våra berättelser. Vi får aldrig, någonsin bli inspirerade.

 

Detta är Casper.

 

I hörnet av den wannabe-engelska baren plockar jag jordnötter från skålen. Lägger dem på led. Spenderar tid.

 

Jag har inte träffat honom på ett år. En halv öl senare minns jag varför.

 

Det senaste året har varit händelserikt för oss båda.

 

Han har gift sig.

 

Jag har blivit frånskild.

 

Han fixade en unge.

 

Jag förlorade vårdnaden.

 

Casper, han säger, det är inte viktigt att vara lycklig eller inte. Han säger, det är viktigt att göra det som är rätt.

 

Denna fruga, hans, de brukade jobba tillsammans.

 

Då, ungefär ett år plus växel, dyker hon upp till jobb. Hennes smink smetat över det hela. Maskaran och eyelinern rinnande ned över de runda kinderna. Håret som en höstack i motvind. Ögonen såg ut som askfat.

 

När folk frågade vände hon sig bort. Jobbade vidare och pratade inte. Så de lämnade henne ifred. Snyftande.

 

Hur de gifte sig, min vän och hon, tja…

 

Hon behövde någon. Min vän, han bara behövde.

 

Casper, han berättar hur hans fru alltid snackar om sitt ex. Hur värdelös han var. Hur dålig han var i sängen. Hur mycket pengar han tjänade och aldrig spenderade på henne.

 

Denna fruga, hon brukar säga till min vän att hon aldrig känt såhär för någon annan man. Hon älskade aldrig sitt ex, kan hon säga. Så de gifte sig och fixade en unge.

 

På baren, Casper drar fram sin plånbok och visar mig en bild.

 

Han säger: ”Här är hon.”

 

På bilden är denna fruga, hans. Hon, på bilden, precis kommit ut från duschen. En handduk som täcker lite av hennes rosa hud. Delar av den i varje fall. Handduken utsträckt över henne och fick magen att se ut som ett farthinder. Arga röda prickar på hennes kinder och ben. Ett trasigt leende. Ett ögonbryn som sträckte sig från ena sidan till andra.

 

Casper, han säger: ”Det är min ängel.”

 

Jag, ger tillbaka hans fru, säger: ”Det är din ängel.”

 

Denna ängel, hans, berättar han, brukar säga att det inte är viktigt att vara lycklig eller inte. Att göra vad som är rätt är bra nog.

 

På väg ut skakar Casper min hand, tackar mig för ölen.

 

Sen försvinner han iväg i natten. Tillbaka hem till sin ängel och sin unge och deras rätta liv.

 

Själv är jag hemma och skriver.

 

Telefonen ringer.

 

Sju signaler sen blir det tyst igen.

 

Om inte detta är en bestseller vet jag inte vad är.

 

Vi ses om ytterligare ett år Casper.

Det är en naken man som går omkring byn denna sommar. Han dyker upp. Folk har sett honom i affärer dricka mjölk ur kartongen. Några hävdar att en naken man gick upp till dem i parken hållande sina kulor över kuken och hävdat att det var Musse Pigg. Någon såg honom läsa en tidning på bussen. Det har rapporterats att en naken man sprang mitt i trafiken viftande med sina armar som en fågel skrikande hororna kommer hororna kommer hororna kommer. Det är en naken man som går omkring i byn denna sommar. Massor med folk har sett honom. Men när de tittar en andra gång är han borta.

 

Det är en pojke som går omkring byn denna sommar. Med en snusklubba i mun. Denna pojke med solbrillor, den svullna kinden från klubban, shortsen och sin fars tweedkavaj. Han går fram till folk och säger något som ”Denna tid imorgon är du en anka.” Denna pojke med klubban och de gula flip floppsen med rosa blommor, han går fram till någon och säger ”Denna tid imorgon är du en ekorre.” Denna unge går upp till någon och säger ”Denna tid imorgon är du en fiskmås.” Folk har sett en ung grabb gå längs stranden skrikande ”Denna tid imorgon är ni alla lejon.” Sen tvekar han, vänder sig om och skriker ”Vegetariska lejon.”

 

Någonstans i byn denna sommar är den en man som går omkring och tar kraftiga andetag. Folk har sett någon gå nedför gatan hålla en klocka och ta djupa andetag. Han stannar utanför en liten livsmedelsbutik. Fyller lungorna och snäpper en knapp på sin klocka och kommer ut från butiken. Hans fickor nu fulla med cigaretter och kondomer. Han andas ut och går iväg. Det har rapporterats om konstiga saker som händer omkring denna man. Han andas in. Knäpper sin klocka och saker flyttas. Han andades in. Knäppte sin klocka och någon gick in i en tegelvägg och bröt näsan. Ännu ett knäpp och ett färskt andetag och någon blev av med sin plånbok. Det kom ett knäpp och ett visslande och en tjej avslöjades med sina pattar i solskenet.

 

Det är folk som går omkring byn denna sommar. Och saker händer. Men å andra sidan – saker händer alltid.

Så mycket att skriva, så lite tid. Här är ett urdrag från något. Ett smakprov.

Pistol mot tinning, finger till avtryckare, tår från ögat, signaler från hjärna till fingermuskel. Fingermuskel till avtryckare, avtryckare till pistolmekanism. Pistolmekanism till hane, hane till hylsa – explosion. Kula genom mynning. Hjärna och blod till vägg.

 

Slut på Simons vän.

När man läser en historia är det viktigt att man känner med författaren. Ett band ska knytas. Man ska lita på det man läser. Detta kallas att etablera auktoritet.

 

Vad sägs om detta. Lampa.

 

Just nu finns det en idé i ditt huvud. En bild av en lampa. Kanske en vanlig glödlampa. Ett lysrör. Gatulykta. Ord som lampa eller hund eller boll producerar bilder i ditt medvetna. Detta är vad man inom strukturalism kallar betecknare. Boll. Bilden i huvudet är vad som kallas det betecknade. Tillsammans, som två sidor av ett mynt eller ett pappersark, utgör de vad man kallar symbolen.

 

När man läser en historia, som denna, produceras mentala bilder givna av författaren. Så, under tiden du läser, försök hålla i minnet vart dina tankar och bilder kommer från.

 

En vän från skolan började få problem som 12 åring. Hormoner gjorde oss alla galna över sig själva. Våra röster svek oss. Huden blev flottig. Argt röda och sjukligt vita finnar växte överallt. Och erektioner. Alltid dåligt tajmade. Under mattelektionerna kunde mina byxor börja peka. På kemin. På engelskan. Den växte. Och inget jag gjorde kunde få den att försvinna. Vi hade alla dessa problem. Min vän led som oss andra. Och mer.

 

Min vän, han skulle sitta bredvid mig under lektionerna. Skrivande. Räknade algebra och allt möjligt. Hans andning skulle börja bli tyngre. Hans händer krampade samman, gjorde knytnävar. Skakandes. Hoppande på stolen som om något åt hans röv. Hans ben utsträckta. Brett isär. Först kunde man missta det för en hjärtattack. Svettningen. Andningen som en triathlet som når mål. Käkarna sammanbitna. Hårt. Erektionen reste hans byxor som ett tält.

 

Snart skulle han falla platt över skolbänken. Glida tillbaka på stolen och ligga som någon tappat honom där.

 

Fransmännen kallar detta den lilla döden. Le petit mort.

 

Jag bredvid, ser på.

 

Alla i klassen, ser på.

 

Han huvud trillat bakåt. Adamsäpplet sträcker sig mot taket. Mick Jagger-håret smetat över hans våta ansikte.

 

En mörk fläck på hans byxor. En souvenir kvarlämnad av hans döda stake.

 

Flämtande.

 

Snarkande.

 

Medvetslös.

 

Han berättade senare att det var hans första utlösning.

 

Den lilla döden. Fransmännen kan sina saker.

 

Som det skulle visa sig, vad som hände den dagen var ingen underlig slump. Det var inte ett resultat av galna hormoner. Inte en våt dagdröm.

 

Under en lektion.

 

På matrasterna.

 

Närsomhelst.

 

Han skulle hoppa upp och kasta sig själv ut genom dörren, lämna klassen bakom och ett spår av skratt. Efter en timme eller så skulle han dyka upp igen. Från vilken toalett närmast honom just då. Stapla fram genom en korridor med ett zombietöcken över ansiktet. Nyvaken från orgasmkoman.

 

Onödigt att säga att han aldrig deltog på gymklasserna igen.

 

Om någon blir ertappad med att pissa i duschen är kanske hans liv förstört några veckor.

 

Min vän i duschrummet. Ansiktet smort vitt med tvål. Masserar sitt hår med schampo.

 

Blind.

 

De andra killarna skrattar. Ropar på andra att komma. Någon som stjäl hans handduk och någon som ropar på tjejerna att komma och se. När min vän väl sköljt ögonen fria från tvål är där ett led av folk som väntar utanför duschrummet.

 

Några skrattar.

 

Några pekar.

 

Alla tittar.

 

Ögonen fixerade på hans enorma stånd redo att slå ett hål i väggen.

 

Om någon blir avslöjad med en erektion i duschen på skolan är hans liv mer eller mindre över.

 

Detta problem han hade, skulle han berätta, hade något att göra med hans bror.

 

Han kommer fram till mig i skolan en dag. Berättar att det finns något jag borde känna till. Den tidstickande utlösningen gömd djupt bakom ett tjockt foder papper. Hans skrev svullet som ett misslyckat försök att smuggla en grapefrukt i kalsongerna. Pappret, sade han, var för att undvika hans morsas skepsis till varför hon inte fick tvätta hans underkläder. Det var inte hormoner. Det var hans bror. Hans sex minuter yngre bror. Detta berättade han.

 

I början av 19-hundratalet genomförde man många olika experiment. Man testade tvillingar i ett sökande efter extra sinnes perception. ESP.

 

Freud hade precis äntrat scen och psyket var modet.

 

Frågan som skulle besvaras var ifall det fanns en speciell koppling tvillingar emellan. Min vän skulle förklara att man skulle visa tvilling A bilder. Enkla symboler.

 

En cirkel.

 

En kvadrat.

 

En stjärna.

 

De skulle sen be tvilling B att rita symbolen han trodde var på bilden man visade för den andre. Det var ett misslyckande. ESP fanns inte. Men myten levde vidare.

 

Min vän, han växte inte upp med sin bror. Som det visade sig, hans föräldrar väntade sig aldrig barn vid den tidpunkten i livet. De hade nätt och jämnt råd med ett barn. Så de satte upp den yngre för adoption.  Min vän i skolan, det var han som blev uppfostrad av sina biologiska föräldrar. Inte för att det skulle spela någon roll sade han.

 

Det fanns minnen. Bilder i hans huvud av ett hus. Känslor inför folk han inte kände. Som han aldrig hade träffat.

 

Hans liv är mitt liv, sade han.

Vare sig det var drömmar eller inte spelade ingen roll. Känslorna var tillräckligt äkta.

 

En gång bestämde bröderna sig för att spela ett spratt. Hans föräldrar, min väns, gick aldrig med på att någonsin träffa eller höra ifrån deras andra son. För mycket smärta. Deras misslyckande som föräldrar undanskyfflat. Långt bort.

 

Inga brev.

 

Inga telefonsamtal.

 

Inga julkort.

 

Bröderna däremot kontaktade varandra.

 

Det skulle vara den yngre brodern som skulle envisas.

 

Jag vill bara träffa dem en gång, hade han förklarat över telefon.

 

Så en dag i skolan kommer min vän fram till mig.

 

Du måste vara den där snubben, sade han.

 

Alla är den där snubben.

 

Hans hår var annorlunda. Tillbakadraget över huvudet som en välplöjd åker. Kroppsspråket – annorlunda. Han skulle gå mitt i korridoren som en ångvält. Flytta eller bli flyttad.

 

På rasten hittade jag honom sticka ett finger i bröstet på en kille. Ena handen nedstoppad i sina snäva blå jeans tvättade bleka. Killen, genuint förvånad. Detta var Patrik med ett finger stoppat i bröstkorgen. Kung över skolan. Baron över jävelskap. Gud.

 

Jag tycker inte om dig, sade min vän åt honom.

 

Min vän, med en cigarett i munnen, knuffar gud. Kommer upp till mig med ett flin.

 

Han sade, min bror har egentligen aldrig nämnt dig.

 

Efter den dagen var ingenting någonsin detsamma.

 

Detta är delen av berättelsen som alltid ger mig problem. Jag skulle kunna säga att jag aldrig sig min vän i skolan mer. Eller om jag berättar jag ringde honom och han bad mig att aldrig ringa igen. Och inte gjorde det. Det var den sortens vän jag var.

 

Jag skulle kunna berätta att han var ute ur mitt liv. Att jag aldrig träffade honom igen. Men det skulle inte vara sant. Inte helt.

 

Jag besöker honom på sjukhuset nästan varje vecka.

 

Det som egentligen skulle hänt var att jag skulle besökt honom nästan varje vecka i fängelse. Eftersom han aldrig kommer gå någonstans igen placerade man honom i en säng. Sladdar från honom till maskiner som piper. Pip. Pip. Pip. Som visar att visa delar av honom gjorde vad de skulle.

 

Jag läser för honom. Pratar med honom.

 

Jag kan säga att innan han kopplades till maskiner på sjukhuset såg jag honom en enstaka gång.

 

Jag tog studenten. Fixade ett hyfsat jobb. Blev gift och frånskild.

 

Sen får jag ett samtal från min vän som säger att vi måste träffas och prata.

 

Vad som hände sen var att min vän från skolan, han med en tvilling, aldrig dök upp som bestämt. Inte helt.

 

Vi tog en promenad. Killen bredvid var inte min vän från skolan. Det kunde inte vara honom. Men det var det. Hans ögon var spindelnät med rött. Ansiktet blivit aska och håret såg ut som rester från en dålig skogsbrand. Hans gång fick folk att vända sig om. Eller kanske var det toalettstanken.

 

Det han ville ha av mig var min tillåtelse. Det fanns verkligen inget annat sätt. Detta berättade han för mig.

 

Föreställ dig, sade han, varje idé. Bilder. Drömmar. Känslor. Att alla minnen i ditt huvud egentligen är någon annans.

 

Han visste inte vem han var. Berättande vad som hade hänt den dagen i skolan när han gett gud direktiv var han egentligen någon annanstans. Låg med någon.  Det var hans bror jag hade sett knuffa runt Patrik i skolan. Tvilling B.

 

Jag gjorde henna bara en gång, sade han.

 

Ibland är det allt som krävs.

 

Hans bror upptäckte det. Det fanns inget sätt att han inte skulle upptäcka något.

 

Visa tvilling A en bild och låt tvilling B rita vad han tror är på bilden.

 

Resterna av min vän från skolan berättade att hans liv blev skit. Han stod i centrum av broderns malström av hämnd. Efter deras studieutflykt byte. Efter min vän gjorde sin brors flickvän kunde han inte inte pissa i sängen. Han skulle vakna mitt i natten genomvåt. Varje natt.

 

Hans händer, sade han, alltigenom varma.

 

Jag föreställde mig brodern hemma. Väntande. Drickande kaffe. Tittande på tv. Tills klockan var bortom sent och lägger händerna i kroppsvarmt vatten. Själv har jag bara hört om detta spratt. Tydligen funkar det.

 

Och som om det inte skulle vara nog, sade min vän.

 

Min vän, hans bror var något av en sexgalning.

 

Fem.

 

Sju.

 

Tio gånger om dagen.

 

Runkade eller knullade.

 

Och när han fick utlösning fick även min vän.

 

Alla hans problem i skolan började låta vettigt.

 

Han, min vän, var inte redo för utmaningen. Hans kulor hade inte en chans att hålla takten. Det började bra i början av dagen. Hans testiklar hade haft hela natten på sig att producera. Att göra sås maskulin. Min vän skulle vakna tidigt i tron att någon runkade av honom. Rullande runt i sin egen urin, gråtande. Bad om att få det att försvinna. Och när hans bror kom, gjorde även min vän det.

 

Den första var enkel. När antalet klättrade till fem började det göra ont.

 

Har du någonsin varit och handlat mat samtidigt som din kuk blir smekt, frågade han.

 

Hans kulor svullna till ett par clementiner. Han var tvungen att gå som om någon parkerat en bil på kulsäcken.

 

Inte undra på att han aldrig kom tillbaka till skolan.

 

När hämnden rann ut i sanden, det var då det började på allvar.

 

Folk kommer berätta för dig att sexuell läggning är genetisk. Men sen igen, vissa håller inte med. Min vän och hans bror har samma dna. Mer eller mindre. Min vän som ligger på sjukhuset var hetro. Hans tvillingbror var det inte.

 

Du kan föreställa dig hur broderns sexuella läggning påverkade min vän.

 

Han berättade att det inte var kulorna som gjorde ont längre. Han pissade inte i sängen längre. Nu vaknade han om kvällarna skrikande. Svettande. Färsk från en dröm. Övertygad om att ett tåg rammar honom bakifrån. De flesta nätter vaknar han av att sängen är kletig från brun jordnötssmör blandat med majs.

 

Han måste sova med blöjor. Kan inte lämna hemmet utan dem. När han går måste han använda en rullator på grund av smärtan. Varje gång han sluter ögonen ser han bilder av nakna unga män. Deras erektioner pekar på honom.

 

Han berättar att detta är ett praktexempel på våldtäckt. Fast sen igen, kanske inte.

 

Han berättar för mig att vore det inte för brodern hade han levt ett normalt liv.

 

Så han frågar mig. Den enda anledningen till varför han ville ses igen efter alla år var för han ville ha lite respons.

 

Han drar fram en pistol från sin ficka. Visar mig att den är laddad. Han berättar att han ska mörda sin bror. Han hade planerat att ta livet av sig, men självmord är aldrig lösningen. Hur är det med mord?

 

Jag tittade på honom.

 

Tittade på pistolen.

 

Tittade på honom.

Jag sade, visst.

 

Tillbaka på sjukhuset. Min vän i sängen. Inte sovande. Inte vaken. Monitorn med sitt pip. Pip. Pip. Avslöjar att han är vid liv. Men inte egentligen.

 

Jag läste om det i tidningen. Någon som mördar sin egen tvillingbror är nyhetsmaterial. De hade hittat honom tillsammans med brodern i dennes lägenhet. Båda liggande på golvet. En död. Den andra dödaktig.

 

Min vän på sjukhuset hade skjutigt sin bror i huvudet. Och sen, av anledningar ingen kunde förklara, lagt sig själv på golvet bredvid offret. Hans näsa bruten och två tänder utslagna.

 

Vad som än hände med honom, min vän, hade gått snabbt, berättade en läkare. Det var inte en koma. Inte egentligen. Läkaren hade förklarat att under koma förekommer det hjärnaktivitet. Som tung sömn. Min vän har ingen. Ingen aktivitet.

 

Det var som om någon hade hittat en knapp och stängt av hans hjärna.

 

Ljuset är tänt men ingen är hemma. Mer eller mindre.

 

Min vän är helt enkelt inte där längre.

 

När jag är på jobb. Hemma i duschen. Närsomhelst jag är uttråkad och avdunstar iväg i en dagdröm. När skärmsläckaren i mitt huvud går igång och fyller mitt huvud med bilder kan jag inte låta bli att undra; är de mina?

 

Eller sätter någon tankar i mitt huvud?

 

Vi spenderar hela våra liv att bli någon. När vi blir gamla inser vi att vi borde varit specifikare.

 

Men sen igen, detta är bara en historia som så många andra. Alla bilder i ditt huvud, det var jag som satte dig dem där. Om bara för några minuter. Ha det i åtanke när du går vidare med din dag. Att någon någonstans där ute är kanske precis som du. Och då gör du bäst fan i att lämna dem ifred.

 

Den hårt inpackade sockerklumpen på pinne. Smått runda ojämna bollen som en fossilerad testikel. Fem kronor. Snusklubba. Snusklubba. Snus. Klubba. Det är så man delar ordet. Snus. Klubba.

 

Eller varför inte, snusk? Snusk. Lubba. Snusk på pinne. Fem kronor. Lubba. Lubba. Lubb lubb. Vi vet vad snusk är. Förutom efternamnet på Pelle Snusk, en barnbok av Heinrich Hoffmann är det även något man ägnar sig åt. Något man gör. Ett verb. Att göra snusk. Att göra oanständighet. Bedriva otukt. Men lubba, vad är det? Är inte det att springa? Att lubba-de. Men om det vore något annat? Om det inte var att springa?

 

Att lubba. Eller En lubba. Det låter som ett verb. Något man gör. Att lubba. Snusk lubba. I sammanhanget snusk, vad är det då? Lubba. Det påminner lite om det engelska ordet Lube som är kort för Lubricant. En försvenskning av lube. Lubba. Att lubba. Lube är glidmedel. Så om man lubbar måste det vara när man applicerar glidmedel. Snusk lubba. För fem kronor. Tre för tolv. Eller när hon vänder sig om och frågar efter lite snusk lubbning. Barnen har somnat, vad sägs om lite lubb lubb lubb. Lubbedi lubb. Att göra oanständighet. Att bedriva lubbning.

 

Snusk på pinne. Fem kronor. Tre för tolv.

... omöjligt för honom. Trots pressen fanns det en enorm envishet och stolthet, han hade inte slutat tro på sin egen förmåga. För att lyckas, tänkte han, behövde han skriva fem, sex, sju eller ibland åtta tusen ord per dag. Det tog två veckor. Det blev skit. Kanske är det den sämsta boken någonsin skriven. Det var vad alla sade till honom. Men det spelade ingen roll. Han hade varit livrädd. Tropic of capricorn var klar, och han älskade den. Det fanns…

 

Hon kom in i garaget muterat till ett kontor. Jag fjärilade det till någonstans jag kunde jobba. Vara ifred. Dörren sopade undan böcker och tidningar. Små papperslappar ihoprullade till snöbollar överallt. Ett lutande torn av tallrikar med en torr skorpa av mat och ett grön något som förökade sig och klättrade uppåt. Det var två veckor sedan jag sett någon, än mindre pratat. Och jag har slut på kaffe.

 

Lever du?

 

Precis.

 

Hon frågar om hon får komma in.

 

Nej.

 

Ja.

 

Okej.

 

Hon trampade runt på golvet som man går på ett minfält. Hennes ögon marinerade i tårar. Den patetiska hållningen. Hon lägger några pennor på bordet tillsammans med en ny bunt papper. Jag vill att hon ska gå men hon bara står där.

 

Barnen saknar dig.

 

Jag fortsätter skriva. Hennes händer in under mina kläder. Parfymen. Hennes rena varma hud. Någonstans luktade det urin. Mitt hår var dött sjögräs och min hud var glansig och kändes som ytan på en kondom. Hennes andetag i mitt öra. Den friska doften av Listerine fick mig att sitta rakt upp. Hon kramar mig. Länge. Jag vet vad hon vill och om hon gjort sig besvär att komma in här betyder det att nog är nog.

Det var ett knäpp innan skarpt ljus grävde in i mina ögon som att stirra in i solen med en kikare.

 

God morgon, fick jag ur mig innan jag visste jag var vaken. Jag låg i sängen och lyssnade på fotstegen som försvann mot deras sovrum. Mitt god morgon var en reflex jag lärt mig. Inom psykologin kallas det Pavloviansk inlärning.

 

Rummet var kallt och jag marscherade på plats när jag tog på kläder. Tidigare var mitt rum dubbelt så stort. Sen kom min bror och min far bestämde sig för att bygga om. Jag klickar på ljuset till akvariet. På en stapel röda tegelstenar var mina två sköldpaddor. Det fanns knappt med plats åt en av dem men de sov ovanpå varandra. Hur de klarade det förstod jag aldrig. De hade inte några namn. Det är knappast som att de kom ifall man kallade. Vi hade haft fiskar en gång. Sen kom sköldpaddorna. Jag antar att någon borde berättat för farsan att de var rovdjur. Pumpen i akvariet hummade dovt. Ett ljud som jag sedan länge slutat lägga märke till.

 

På köksbordet stod två tallrikar och två glas mjölk. Min syster satt och åt det tunga mörka brödet täckt med ett papperstunt lager smör och en skiva skinka. Det var ett slitgöra att tugga än mer att svälja. Jag behövde mjölken att skölja ned varje bit. Det fanns inte att inte äta allt. Utomhus var det fortfarande mörkt.

 

Jag borstade tänderna. När jag använde toaletten, nu nyligen renoverad, kände jag nummer två trycka. Jag klämde tillbaka för att hålla mig till skolan. Om det inte var akut gjorde jag aldrig den andra hemma. Sedan makeovern i badrummet fick vi, jag och syrran, skita i på den lilla toaletten. Garderoben kallade min syster det. Gula tapeter med ett löfte om att ha varit vita. Nere i halsen på toaletten fanns bruna fläckar omöjliga att tvätta bort. Jag höll alltid andan där inne. Luften hade ett minne om varje tidigare besök. Jag utvecklade en riktigt bra lungkapacitet.

 

Utomhus glittrade marken som en ljuskrona. På väg mot boden gled jag fram som en skridskoåkare. Idag var en stolt dag. Båda jag och min syster hade fått nya cyklar. Och det var inget skit heller. Det var helt nya Marvil cyklar med 21 växlar och handbroms fram och bak. Min var silverfärgad med inslag av metallic blå. På sidan stod det Marvi Rocky Mountain. Jag hade ingen aning om vad det var bara att cykeln var häftig.

 

Jag fick vara försiktig. Vägen med dess glimrande istäcke fick bakhjulet att spinna om jag tog i på tramporna för hårt. Jag gled genom grannskapet förbi husen alla byggda med samma ritning. Skillnaden låg i färgerna. Vårt var gult.

 

Jag tog samma väg som två andra från skolan. Från samma klass. Om jag var före stannade jag i korsningen och väntade. Jag kom från vänster, de från höger. Om jag var efter väntade de inte. För mig var väntandet en chansning. Ibland kunde jag se dem komma förbi, ännu trampande mot skolan. Då trampade jag på för att komma ikapp. Det gjorde även de för att komma ifrån. Det var en tävling. Åtminstone, det är vad jag låtsades.

 

Idag var en dag av timing. Jag såg dem komma ut framför mig för att svänga ut ur synhåll. När jag svängde för att påbörja jakten hade jag glömt den hala vägen.

 

Cykeln fortsatte åt samma håll men jag styrde åt ett annat och ned störtade jag. Jag hade tur som hamnade under cykeln, räddade den från skador. När jag kom upp igen brände mina knän. Den blå färgen på jeansen hade skalats bort och lämnat ett långt vitt ärr från midjan ned längs hela benet. Åtminstone hade cykeln klarat sig. Kedjan hade hoppat av och det tog en stund för att få den tillbaka på plats. När jag var klar hade byxorna färgats mörka av blod på knäna. Händerna var smorda svarta av olja. Mina klasskamrater var försvunna.

 

I skolan klarade jag hålla mig undan hela dagen. Ibland är man före. Ibland är man efter. Jag var inte full av iver över kemiprovet nästa vecka. Laborationerna däremot, att elda magnesium, var alltid roliga. Jag tvivlar på att det egentligen fanns någon anledning att bränna magnesium ur ett lärorikt perspektiv. Ännu ett sätt för läraren att underhålla oss till lydnad så han kunde läsa sin tidning ifred. Ibland kastade han ett öga över salen för att försäkra sig om att vi inte brände upp varken varandra eller byggnaden.

 

Alex, en av mina vänner, bad mig om halva min magnesium. Sin egen hade han gömt undan i sin väska. Han berättade senare att han tänkte använda det som stubin. Blanda aluminium med lika volym järnoxid och du får termit. Gå inte efter vikt eftersom aluminium är mycket lättare. Tänd med magnesium. Tydligen går det inte att släcka. Internet.

 

Vi bestämde att testa termiten efter skolan. På väg till skåpen drog vi fötterna efter oss. Alex hade stoppat skåpet fullt med ingredienserna och vi ville inte att någon skulle se. Vi snackade om var som skulle vara en passande plats att genomföra vårt experiment. Vi tåg tid på oss, lät de andra från klassen försvinna ut till cyklarna. Med sakerna i våra väskor kom vi ut på skolgården. Vid cykelstället stod några från skolan. De tittade på oss. Vi gick förbi. Ingen sade något förutom Alex som ännu gick på starkt om att smälta saker.

 

Först märkte jag inget. Min fokus låg på det nya låset min farsa insisterat mig att använda. Det var en tunn kätting iklädd en robust strumpa av svart plast. Ett hänglås stort som en handflata. Användes mest av folk med motorcykel. Det vägde mer än min cykel. När jag fått upp låset hoppade jag snabbt upp på cykeln, redo att glänsa över åskådarna. Men inget annat än skarp smärta brände i baken. Istället för sadel var bara ett svart hål. Jag lämnade Alex bakom och började trampa. Frenetiskt. De andra skrattade förmodligen. Alex kom ikapp efter några hundra meter. Jag stod upp och trampade. Världen var suddig bakom tårarna och jag undrade om jag blödde i baken. Vad skulle min far säga när jag kom hem med en cykel utan sadel. Att han inte skulle märka något fanns inte. Vad han än skulle säga skulle vrålas.

 

”Vad nu?”, ville Alex veta.

 

Jag trampade vidare. Snabbt. Inte för att skynda hem. Bara komma bort. Bort från klassen. Innan jag började gråta. Vi var halvvägs hemma när vi körde förbi tågstationen. En lösning knackar på. Stationen låg nära ingenting. Det var en kvarts promenad till första något. Den sortens avskildhet var precis vad jag behövde. Jag och Alex ensamma. Och en ocean av cyklar. Det skulle bli Alex som hittade en med samma stöldvänliga spak som främst används för att reglera höjden på sadeln.

 

Det skulle visa sig vara hårt arbete att rubba sadeln alls. Alex och jag turades om med att dra och skruva och sparka för att rubba den. Inget funkade.

 

”Kanske har den rostat fast”, sade han och det kom ett visslande. Samma ljud du får om du blåser ned i halsen på en kolaflaska.

 

”Så”, sade jag och slängde den på plats på min cykel.

 

I skolan dagen efter spenderade jag och Alex vår lunchrast bland cyklarna. Vi letade. Det visade sig att någon på skolan hade den äldsta cykeln med den nyaste sadeln. Under tiden jag lossade på skruvarna under sadeln tog Alex fram en påse och en tratt från sin ryggsäck. Jag satte tratten där sadeln i det tomma hålet sadeln suttit. Alex höll utkik när jag tömde påsens innehåll ned i röret. När det var fullt pressade jag ned en bit magnesium och sade åt Alex att hålla sig borta. Jag tände på och vi började springa. Från avstånd såg vi hur det kastade elektriska gnistor som ett vulkanutbrott. Det åt cykeln i två delar och tog med sig en stor portion av asfalten.

 

Om det finns någon värt att försöka är det att försöka komma undan med skit man gör. Dagen efter kom jag tillbaka till skolan. Min cykel. Min sadel. Allt var som det skulle vara igen.

Så blev det att han skapade oss till sin avbild. Satte honom och henne i en underbar trädgård med fröbärande örter, och åt alla markens djur tillsammans med fåglarna och fiskarna gav han alla gröna örter att äta. Sedan gav vi honom långfingret, slängde samman en fruktsallad, lärde oss rätt från fel och analsex. Han ville ha godsaker som stora trädgårdar med djur och människor i samlevnad. Vi ville ha industri och slutade inte ens när vi förvandlade korna till kannibaler och gjorde dem galna.

 

För att vår version av ett paradis inte är hans version. Vi vill ha såpoperor. Vi vill ha antidepp i pillerform. Vi ville fucka upp paradiset. Vi fuckade upp paradiset.

 

Ingen tanke i denna text är originell.

Snusklubba - det är ett verb!

Att fixa ett jobb är som att fixa ett ligg.

 

Jag är här på rekommendation. Någon som känner någon som känner någon som ett dåligt rykte men nu är jag här och säger åt snubben hur häftig jag är. Berättar om mina bra sidor. Ljuger om de andra.

 

Det är som när du stryker omkring på något ställe. Dra en handtralla några gånger innan. Då juckar du inte varje ben som dansar omkring framför näsan och du kan spela ditt spel. Desperat är vad vi snackar om. Allt handlar om dig. Släng upp jobbsökar sidorna i vilken tidning som helst och börja räkna. Det finns hundratals av dem och en av dig. Snubben som frågar mig frågor har snubblat över en vinstlott. Slappna av. Om inte detta så nästa och så vidare.

 

Snubben – solbränd och framgångsrik på sitt sätt – säger: ”Så, varför skulle vi anställa dig hellre än nästa kille som kommer genom dörren?”

 

Jag säger: ”Hur ska jag veta?”

 

Jag säger: ”Jag har inte träffat nästa kille som kommer genom dörren.”

 

Tar du med dig ett tjockt CV är budskapet bara att du saknar originalitet. Som att gå fram till en brud och säga något som: ”Hej där sexbomb! Får jag desarmera dig?”

 

Eller: ”Det måste regnat när du föddes bla bla bla.”

 

Strunt samma repliker gjorda för att spola ned dina chanser snabbare än en bajskorv i hennes ansikte.

 

Mig? Jag knackade på hans dörr med en skrynklig tidningsartikel. Denna jobbannonsen. Ger honom den utrivna pappersbiten – mitt namn och nummer klottrat över baksidan – jag säger: ”Ni behöver personal.”

 

Det var inte en fråga.

 

Snubben säger: ”Har du någon referens?”

 

Så jag ger honom numret till min senaste chef. När han slår numret säger han: ”Hur är hon, din chef?”

 

Jag dödade henne.

 

Åt hennes ansikte.

 

Åt hennes hjärta.

 

Knullade henne i röven.

 

Överdrev jag?

 

Jag säger: ”Hon är ok.”

Old stuff. Rensar garderoben och hittar gammalt skit. Here it goes!

 

Jag hade en vän en gång som tog självmord. Kastade sig framför ett tåg. Tidigt på morgonen framför ögonen på trötta pendlare. Kaffe och tidning. En vanlig dag på väg till arbetet. Bam! Blodstänk på senare halvan av perrongen. Han hade kastat sig framför ett passerade expresståg som rörde sig nära 200km/h. Först kanske man tror att kroppen kommer dras ned under tåget och förvandlas till köttavdelningen på Ica. Kanske kommer polis och sjukhuspersonal leta delar hela eftermiddagen, förstör tågdriften för en hel dag. För att min vän hade en dålig dag.

 

Men det som hände var att tåget träffade honom i hoppet och kastade iväg hans kropp över hundra meter, enligt tidningarna, där han träffade en lyktstolpe och landade på motorhuven till sin egen bil. Game. Set. Crash. Tidningarna lade större fokus på lyktstolpstoryn hellre än det faktiska självmordet. Man kunde hitta tänder av honom mellan tågspåren flera dagar efter.

 

Man hittade hans självmordsbrev i innerfickan. Det ensamma ordet han skrivit var; ”Självmordsbrev”.

 

En vän till en vän sköt sig själv i huvudet. Hans flickvän berättade på begravningen att han suttit uppe med sin frimärksamling när hon gått och lagt sig. Här kanske man vågar gissa att hon vaknade av smällen men nej. På begravningen grät hon och förklarade att hon varit förbannad över lyset i köket som hindrade henne från att somna. Hon snyftar och säger att hon var på väg upp, redo för en konfrontation, när hon hörde explosionen i köket.

 

”Ledsen för röran” hade han skrivit på en lapp. Senare fick jag veta att hon sålt huset och flyttat utomlands. När man tapetserade om hittade man 76 små blykulor i väggen. Frimärkssamlingen skänktes till ett antikvariat.

 

Att jag spenderade tre veckor på sjukhus var för att tydligen kan man överleva fallet från sjunde våningen. Om man landar på någon annan. Jag tog dessutom reda på att man inte överlever om någon landar på dig från sjunde våningen. Jag försöker begå självmord och det är min granne som dör. Otur för oss båda skulle jag kalla det. Mannen jag landade på var på väg till en närbutik för att lösa in en vinst på lotto. Jag vinner aldrig på lotto.

 

Vi tre, självmordkillarna och jag, hade egentligen inget gemensamt. Två av dem lyckades. Jag misslyckades. Man lade in mig på ett sjukhus där jag fick regelbundna besök av en terapeut. Hon skulle övertala mig att vilja leva igen. Ett ganska otacksamt arbete eftersom samtalen motiverade mig att börja planera mitt nästa självmord. Men snart ändrades något och jag började istället fantisera om att kväva terapeuten med en kudde.

 

Jag märkte att ingen, verkligen ingen, nämnde ordet självmord i min närhet någonsin igen. Det blev istället en ”olycka”. Officiellt, enligt polisrapporten, var det en olycka. Jag fantiserade om hur man motiverat saken ville man mordåtala mig. Välplanerat. Mordvapnet, strumpor. Svarta. Storlek 43. Hål vid häl. Fallet nedlagt i brist på intresse.

Noir var inte som de andra dockorna. Han varken skrattade, log eller var glad. Han var inte heller ledsen och han grät aldrig. Noir hade inget humör som de andra dockorna från fabriken. Det hade blivit fel någonstans, vem kan säga var eller hur?  Men fel hade det blivit, när man tillverkade Noir på det löpande bandet. Naturligtvis förstod man det ganska snabbt och inspektören som inspekterar alla dockor innan de skickas iväg ut i världen till affärerna, lade Noir åt sidan, ned i en stor låda där alla trasiga dockor hamnade. När lådan var full skickades den iväg till lagret på fabriken och där stannade den. Lagret var ingen trevlig plats. Det var mörkt. Även på dagen var det mörkt som om det alltid var natt. Noir, som varken var glad eller ledsen, låg i sin låda tillsammans med många andra trasiga dockor som alla var de väldigt ledsna. Hade inte du varit det? Tillverkad i fabriken och sedan nedstoppad i en låda märkt ”Trasiga” för att sedan ställas i ett mörkt lager någonstans. Dockorna var rädda och ledsna. Ibland råkade den gamla städaren på fabriken, som städade lagret någon gång i veckan, glömma att släcka ljuset när han gick hem för dagen och då var dockorna glada. Noir var som vanligt varken glad eller ledsen över att det var tänt. Han var inte heller glad att de andra dockorna var glada. När det var tänt i lagret hela nätterna brukade Noir vandra omkring och titta på alla de märkliga ting som hamnat där för att det fanns ett eller annat fel på det. Där fanns leksaksbilar som saknade hjul. Klossar som inte var räta, pusselbitar som aldrig passade och dockor. Tusentals dockor nedstoppade i hundratals lådor. En del av dem saknade armar, andra ben eller huvuden. Några få saknade kroppar. Noir saknade personlighet.

 

Men så en dag, eller natt, för i lagret visste man aldrig hur det låg till, hördes ett ljud.  Ute i det tomma, kalla, tjocka mörker där det nästan aldrig hördes några ljud annat än klagandet från de stackars ledsna dockorna hördes något. Noir lyssnade likgiltigt. De andra dockorna blev rädda. Ljudet lät instängt och långt borta. Efter en lång stund, ljudet fortsatte nämligen väldigt länge, hade dockorna i Noirs kartong kommit över sin rädsla och istället blivit arga och irriterade, för nu blev de störda i sin sömn. De började ilskas och trilskas. Men så fick en docka idén att skicka ut Noir för att ta reda på vad ljudet kunde komma från och kanske kunde han få tyst på det?

 

Okej, det fungerar såhär, sade Dun, att en håller för ögonen och räknar. De andra ska springa iväg och gömma sig under tiden och sen ska han som räknar försöka hitta dem, okej?

 

Alla utom Noir nickade och förstod. Visserligen förstod Nior mycket väl, men han hade föga intresse av att visa varken eller. Han förstod och vad de andra trodde om den saken kunde han inte bry sig mindre om.

 

Okej, vem vill räkna? Frågade Dun och såg på dem andra. De andra började vela och mötte inte Duns blick. Noir, lika ointresserad som vanligt, stod där orörd som förut.

 

Noir, du vill inte börja räkna? Frågade Dun.

 

De andra, lättade att de inte blivit valda till att räkna, gav genast sina bifall. Ja, låt Noir räkna. Låt Noir räkna, ropade dem. Noir, som varken var glad eller ledsen över att ha blivit vald till att räkna, tog upp sina små händer för ögonen. De andra skulle precis ta till att gömma sig, men blev hejdade av att Noir genast tagit ned händerna från sina ögon igen.

 

Noir, hur ska vi ha hunnit gömma oss på så kort tid? Frågade Dun. Räkna längre och högre nästa gång okej? Räkna till hundra denna gång okej?

 

Jag kan inte räkna till hundra, sade Noir.

 

Men kan du räkna till femtio? Frågade Dun.

 

Nej.

 

20?

 

Nej.

 

10?

 

Nej.

 

Noir, hur långt kan du räkna?

 

Noir, som aldrig tidigare hade behövt räkna i hela sitt liv, tänkte efter.

 

Han höll upp sin fingerlösa hand i luften framför Dun.

 

Ett? Kan du räkna till ett?

 

Noir såg förvirrad ut men nickade sen svagt på huvudet.

 

Okej, men det duger ju inte. Någon annan som skulle vilja räkna istället för Noir?

 

Alla de andra sig ned i marken och visa sitt starka ointresse för att räkna.

 

Nehe… Men Noir, du kan alltså räkna till ett?

 

Noir nickade.

 

Men du, kan du inte räkna till ett några gånger då?

 

Jo det skulle han väl kunna göra tänkte Noir och nickade.

 

Bra. Räkna då till ett hundra gånger så springer vi och gömmer oss. Okej?

 

Noir höll för sina ögon och de andra rusade genast iväg och gömde sig.

 

Ett, ett, ett, ett, ett, ett, ett…

Ung man gripen efter att ha urinerat på Astrid Lindgrens grav. ”Det är konst”

En ung man greps tidigt igår (22/5-10) med, bokstavligt talat, byxorna nere.

 

Det var en regnig söndagsmorgon som en ung man på väg hem från en fest bestämde sig för att halvera resan och genade därför via Rosengrens kyrkogård. Men snart blev trycket för mycket för ynglingen.

 

En patrullerande polis körde förbi mannen och såg densamma ställa sig i en bredbent position över gravstenen. "Först trodde jag att han besökte en släkting som gått bort. Tills han drog ned byxorna." Förklarar en av poliserna bakom gripandet.

 

Mannen var snabb med att förklara hur situationen låg till. Det var konst. Han förklarade att det är viktigt att värna om alla former av kulturella aktiviteter och konstnärer som Anna Odell och Lars Vilks är pionjärer bakom den framtida konsten. ”Vi måste försvara vår rätt att utöva vår kreativitet”, förklarar ynglingen. ”Yttrandefriheten och konstfriheten är två viktiga grundstenar i en demokrati”, fortsätter han.

 

Astrid Lindgrens familj har ännu inte kommenterat mannens agerande.

Det är riktigt längesedan jag skrev och hade kul samtidigt. Allt som oftast blir det något hastigt utan en tanke på hur det ser ut eller vad det blir. Fördriva tiden och bara slänga ned lite skit på papper. Detta är annorlunda dock. Har gnolat på denna texten ett par dagar och äntligen tagit mig tid att skriva skiten. Oavsett om den blev bra eller dålig, hade jag jävligt kul när jag skrev den. Hoppas det blir lika kul för andra att läsa den.


In Vitro

Allt började bortåt en vecka sedan.

 

Fram till den senaste veckan kände vi inte varandra. Han känner mig mer än jag honom. Fan, fram tills typ igår hade jag inte ens ett namn.

 

Allt det ändrades den natten. Han skulle gå upp innan han lyckats somna och starta allt med penna och papper.

 

Vi har en han-säger-jag-gör sorts situation på G här. Han säger. Jag gör. Du läser. Det blev helt okej. Nu har jag en utbildning. Ett jobb. Ett namn. Helvete, han gav mig till och med en traumatisk barndom och en vän att dela den med. Det började när jag var tolv.

 

Min farsa dog mitt i natten. Jag minns jag var förbannad över allt väsen utanför min dörr den natten. Ambulanspersonal som stormade huset, rusade in i sovrummet för att förklara honom död. Morgonen efter hittade jag morsan ensam vid köksbordet fångad i en tidlös tom blick. Sade inget. Jag minns tystnaden innan hon berättade vad som hänt. Sen mer tystnad. Jag har aldrig berättat det för någon. Eftersom jag inte känner dig som läser, utan att bry mig speciellt, utan att ha sagt något – betraktar jag det fortfarande osagt.

 

Vi satt i en bil på väg söderut. Bredvid satt Stas och körde olagligt fort. Han skrek och slog ratten. Det var sent och vi hade kört större delen av dygnet. Stas var förbannad för jag läste kartan. Några mil längre ned hade jag tappat bort en sväng någonstans. När resan började körde vi norr. Sedan vilse och nu backtrackade vi. En vänstersväng så Stas kunde sluta skrika. En vänstersväng innan tålamodet flög ut i natten tillsammans med mig.

 

Vi borde se den efter nästa krök, försökte jag.

 

Någonstans i mörkret, ute i skogen, fanns en liten väg som förmodligen inte ens var upplyst. Bakom nästa krök hoppades jag. Det hade varit min idé att åka norrut. Det hade börjat bli problematiskt för oss hemma. Det finns bara så många kyrkor och nu ökade man bevakningen Vi var tvungna att söka oss längre bort. Min idé var över till nästa län. Kanske lite längre. Stas tog steget längre och penetrerade halva landet med sin farsas Audi. Bilen var bekväm så jag klagade inte. Vad fan vet jag om kartor och vägar egentligen?

 

Ett, tu, tre slogs luften ur bröstet på mig.

 

Hora! Fan, jävla skit! Jävla hora knulla fitta jävla satan! Asså.

Stas backade bilen. Framför oss, tatuerat i asfalten, två långa svarta streck. Han pekade in mot den täta skogen som klövs i två delar av en liten trasig ursäkt till väg. Jag, med lungorna i halsen, nickade bara medan Stas siktade in bilen. Han slutade åtminstone skrika.

 

Vi hade parkerat bilen på något gräsfält bakom kyrkan och kyrkogården. Luften var sval och luktade regn. Fukten jag andades in var uppfriskande. Vi var ensamma på flera kilometer i varje riktning. Han och jag mitt i natten – en slägga vardera - stora som små träd omöjliga att svinga med en arm, letade och pratade.

 

Hade hon inte varit så jävla knullbar hade jag fan inte gått dit mer. Jävla folk de där. Ett gäng oknullade flator. Och killarna, fan. Asså, bara några fikusar i kostym som klöser fingrarna blodiga mot garderobsdörren.

Stas var av en orkester av svordomar. Jag hummade och jajade samtidigt som jag letade efter några färska blommor. Stas däremot vilade släggan över axeln och knappade på sin mobil. Tills för någon månad sedan hade han haft en mobil. Nu var det fem eller fler. Han tog upp mobilen mot örat och någonstans i hans jacka började det ringa.

 

Här, sade han och kastade över mobilen till mig för att ta upp den ringande ur en ficka och svara.

 

Hallå?, frågade han och nickade åt mig att använda telefonen. Jag höll den mot örat och hörde Stas röst i mobilen;

 

Tjena, det är jag!

Hej?

Allah. Bomb. Kung. Pistol. Anthrax. Israel. Hitler. Hells angels. Heroin.

Samtalet var över under fem sekunder och han stoppade tillbaka mobilerna i jackan. Det kan ha börjat som ett experiment. Eller skämt? Eller bådadera. Kanske visste Stas något ingen annan visste. Allt jag visste var att sedan han börjat ringa sig själv, tillsammans med alla hans e-poster där han dagligen mailade sig själv med slummässiga siffror och bokstäver, hade han blivit kontaktad av något offentligt organ som inte uppmanade så mycket som tvingade honom att besöka en kvinna några gånger i månaden. Hon hade utgett sig för att vara psykoanalytiker som ville lära känna Stas bättre. Stas däremot beskrev det som studiebesök hos Gestapo. Om konspiration fick ett barn med Orwell skulle det vara Stas. Kanske var det som Stas sade, kanske lyssnade Storebror verkligen? Tydligen lyssnade någon där ute. Jag var böjd att beundra honom för att orka jävlas med systemet med sina samtal som säkert förbryllade lyssnarna

 

Det skulle visa sig att det var jag som skulle hitta den första fräscha graven den kvällen. Blommorna var dagsfärska och marschallen, ännu brinnande, kastade ett nervöst ljus av och an.

 

Se där, sade han, 48 år.

Stenen var svart och polerad till en skinande glans som reflekterade våra ansikten.

 

Fan du, fortsatte han, 48 jävla år asså. Okej okej, två barn, right? Lika många äktenskap, säkert fett olycklig. Jobbade som fan, tog aldrig semester. Säkert en jävla besserwisser. Alkoholism. Impotens. Hjärtsvikt. Cancer. Håravfall. Hemorrojder. Allt det, ersatt med ett jävla streck mellan två siffror asså.

Det finns en poet inom oss alla.

 

Stas var den typen av person där inget kom enkelt. Fanns det ett sätt, på något vis, att göra något, vad som helst, mer komplicerat och invecklat, kunde man lita på Stas att finnas där. Han var en egen naturkraft som tillsammans med orkaner och översvämningar fanns för att segra över ordningen. Inget kom någonsin så enkelt att Stas inte kunde förvandla det till ett eget Tjernobyl. Masturbation till exempel.

 

När andra åt. Där andra åt. Stas. På McDonalds. Under borden på Burger King. I kön på Subway. I en turkos soffa på Espressohouse. Något som helst av de lokala Caféerna. Stas. I en grön regnkappa. Även om det inte regnade. Inte ett moln på himlen och med ett varmt solsken. Stas och en grön regnkappa.

 

En dag hade han ringt och sagt något som:

 

Det finns ett ord för det! Asså, fan vad ballt! Det finns ett ord för det. Helt sjukt egentligen, va?

Före det samtalet hade jag varit övertygad att Stas var ensam. Jag hade haft fel. Det fanns ett namn för det. Han var den typen med sexuella behov lång bortom fantasin. Man kan inte fantisera fram en person som Stas. Men det hade ett namn. Han hade forskat om sig själv. Det var en skruvad form av exhibitionism som tog form med hjälp av en kamera. Han skulle vara hemma. Naken, med en kamera. Posera i positioner som Kamasutra hade censurerat.

 

Sedan skulle han gå ut. Som en vandrande kyrkklocka med kappan runt sig där enbart fötterna stack fram längst ned. Han går till en restaurang, beställer mat och sätter sig vid ett bord. Innan dess lägger han en svart plånbok stor som en tegelsten på ett bord inom synhåll. Sedan sätter han sig ned och väntar.

 

Han hade berättat att, för att verkligen lyckas med detta behövde han regnjackan. Det är ett hål i höger ficka. Fritt tillträde, sade han. Förr eller senare skulle någon eller några sätta sig vid det preppade bordet. Nyfikna kommer de spana runt restaurangen med förvirrade ansikten innan de börjar leta i börsen.

 

Stas, fortfarande med ögonen fästa på personerna som bläddrar genom plånboken, läser av deras ansikten och vet vad de ser. Med handen djupt nere i höger ficka, i det fria tillträdet, börjar han smeka sig själv. Det är precis vad man anar. Plånboken är inget annat än en orgie av bilder på Stas i framåtböjda, bakåtböjda, lutande, skruvade, hängande, lyftande, smekande och liggande positioner. Personerna som bläddrar, förskräckta, kan inte sluta titta. Det är som mal till flammor, hade han sagt med ett flin, även om de bränner sig, kan de inte motstå mig. Med Stas är ingenting någonsin enkelt.

 

Jag hade frågat vad som hände ifall någon valde att inte titta i plånboken och istället lämna in det till ”borttappade saker”.

 

Aldrig hänt, hade han svarat med ett skratt.

 

Beroende på folket och deras reaktioner blev Stas färdig innan bilderna tagit slut. Torkar av sin hand, ställer sig upp, redo att gå. Stapplar över till bordet med plånboken och paret som är djupt fångade av en bild på Stas. En fot på golvet, andra på en stol, två fingrar uppe i ett V och ett flin i ansiktet. Hans styva kuk i den andra handen och det tredje ögat mer än tydligt på bilden.

 

Ursäkta mig, men det är min plånbok, kunde han säga oberörd.

 

Den bästa delen här, hade han sagt, är deras ansikten. De tittar upp på honom. Känner igen den leende figuren från bilderna och blir blodröda i ansiktet. Stas tar tillbaka sin plånbok. Paret, skakade bortom ord, stirrar på mardrömmen framför sig och undrar om de någonsin kommer vakna. Med ett leende säger han tack och lämnar restaurangen. Aldrig någonsin, oavsett vilka det är, har de skrattat.

 

Stas var sällsynt.

 

Om jag vill krydda mitt sexliv när jag flyger solo använder jag bara hudlotion. Eller en bra dag, glidmedel.

Stas skakade på huvudet åt mig. Jag kunde inte förstå om jag inte provat förklarade han.

 

Asså, du vet när du runkar i din systers rum? Eller dina föräldrars sovrum? Spänningen. Adrenalinet. Att de kanske kommer in i rummet när som helst. Asså, man ligger i deras dubbelsäng. Där de pippar, fan. Kanske sitter de i rummet bredvid och ser på något skit på tv. Sen händer det, du vet. Katastrofernas jävla katastrof. De kommer in när du ligger där med din stolta medlem i handen. Insmord i vit handkräm. Istället för att få panik och dra på dig brallorna och rusa iväg in på ditt rum och låsa dörren, ligger du kvar. Fortsätter. Bara runka vidare, när de tittar. Asså, tills du blir klar, fan. Det är vad jag har. Den känslan.

I masturbationens tecken uppmanade han alla att prova.

 

Tillbaka på kyrkogården stod Stas med släggan höjd över huvudet redo för sving. Han var svettig och andades tungt. Han slungade klubban och Johan Måns Gullstrand 1907-1987 exploderade i tusen bitar. Hans stora överarmar med tjocka gröna ådror under huden som radioaktiva maskar, tillsammans med underarmen som hade texten Born In Vitro tatuerat, pulserade av påfrestningen.

 

Hey!, sade jag, minns du när vi bröt oss in hos dina föräldrar?

Stas sken upp. Han ville ha en tatuering, men ingen ville sponsra honom. När du blir arton, hade föräldrarna sagt. När hans föräldrar var ute och reste slog vi sönder huset, stal alla pengar och smycken vi hittade. På väg ut bröt vi sönder låset med en kofot.

 

Det var awesome, asså!

Vi satt på en stor gravsten och vilade. En familjegrav. Vi drack öl och skrattade åt minnen.

 

Stas var en vän man kunde snacka med allt om utan risk att man ska känna sig underlig. Oavsett vad jag sade kunde jag känna mig trygg med att det inte fanns något, absolut inget, som inte Stas kunde vrida upp till helvetiska nivåer värre.

 

Jag har svårt att få i mig frukost, sade jag. För det mesta är det bara kaffe och en cigg på balkongen. Det gör min röv riktigt förbannad.

Frukost?, undrade han. Vad är det? Tandkräm och luft, fan.

Jag berättar om lugnet jag känner när jag är ensam på balkongen. Sitter och spejar ut över staden, bilarna, folket, ljudet och dofterna. Det får mig alltid att undra. Över saker och ting. Allt, egentligen. Gud.

 

Om gud var ett djur, sade jag, vore han en spindel.

Gud, upprepade han och skakade på huvudet som jag påmint honom om något obehagligt.

 

Jag berättar om de två spindlarna jag sett tidigare, som slogs. Har ingen idé om hur det började, vem som började, eller vem som vann. Vad gör en spindel förbannad egentligen? Men det var intressant och kul att se de två kämpa. Slita och dra i varandra. Det var som att se två diabetiker med epilepsi brottas.

 

Gud, sade han igen med en tung röst. Vet du vad gud gör just nu?

Jag drack ur min öl och ryckte på axlarna.

 

Gud sitter i en solstol på någon jävla strand i Medelhavet och får massage och en avsugning av minderåriga tvillingar. Dricker en Pina colada med sugrör från en kokosnöt klädd bara i en t-shirt med texten ”I am responsible” skrivet över bröstet. Gud, asså.

Sluta gnäll, retades jag. Han gav oss den fria viljan, fortsatte jag med en fejkad befallande röst. Stas skakade på huvudet och slungade sin flaska ut i mörkret. Ljudet av krossat glas mot sten ekade genom natten.

 

Den fria viljan?, frågade Stas. Asså, vet du vad den fria viljan är?, frågade han retoriskt. Det är att dö och välja att inte komma till himlen. Det är fan fri vilja.

När jag svingade min slägga mot de försvarslösa stenarna föreställde jag mig ibland vara del av en gammal nordisk myt. En gud som svingar sin hammare mot alla sina motståndare. Mot alla orättvisor han kan hitta. Orättvisan hos svältande. Orättvisan hos rika och fattiga. Orättvisan hos de sjuka och friska. Orättvisan hos folk som får mer sex än mig. Är lyckligare än mig. Folk med drömmar, omsorgsfulla föräldrar och födelsedagspresenter. Jag svingar hammaren mot blocket – känner hur det tunga metallhuvudet går genom stenen och stannar för inget. Skärvorna slungas ut över gården. Små dunsar ute i natten när bitarna regnar ned.

 

Fett sving, asså.

 

Mannen med pennan satte sig ned framför mig, lade ett block på bordet, rättade till sina glasögon och fäste blicken i mina ögon. Detta är inte alls som man ser i filmer. Ingen skarp lampa i ansiktet med några killar som pressar dig med frågor du inte kan svaren på. Inga galna hot om återverkningar ifall man vägrar att svara. De resonerar med mig. Det är inte alls en offersits. Maten är dessutom god. Jag fick varm choklad till frukost och chili con carnen var både stark och serverades med salta majschips. Innan jag upptäckte den lilla silverfärgade knappen bredvid dörren rusade nikotinsuget omkring och jävlades med mitt system. Sedan ordnade jag att få röka minst en gång i timmen. Inget kaffe. Dessutom fick jag inte ringa någon. Det är inte som på film.

 

Sovit gott?

 

Kan jag få tillbaka mina byxor?

 

Det började som en promenad sent på natten. Vi var tre törstiga killar med ett begär för spänning, frisk luft och snatteri. Egentligen började det när vi enades om att se tre filmer hellre än en. Överflöd – det kommer tillbaka och biter dig i nacken. Det var den tiden på dygnet när man får svårt att avgöra om det är riktigt sent eller jävligt tidigt.

 

Statoil. Festis. I brist på bättre varor fyllde vi fickorna med batterier och kom undan. Snatteri, vi gör det för spänningen. Girighet, det är en synd. Vi kastade batterierna och bara en timme senare satt jag på en sten med handbojor och kände mig illa behandlad.

 

Vi hade sett blåljuset tidigt och sprungit skrattande för att gömma oss i en snårig sida av vägen. Vid horisonten såg vi bilar köra av och ann, det blå ljuset tydligt varnande. De var ute efter några unga killar. Vi passade beskrivningen. Därför satt vi kvar och gömde oss tills vi tröttnade och bestämde oss för att gå hem. Vi visste att det var kört när en bil med helljus kom körande mot oss på cykelstigen och en röst skrek att vi skulle stå still och skingra på oss.

 

Vilket av det?

 

Håll käften och skingra på er!

 

Rösten, som luktade avlopp och sura fötter, kallade mig snart lögnare och uppmanade mig att erkänna allt.

 

Erkänna vad?

 

Men inget svar på mina frågor. Vad gäller det? Varför har jag bojor på mig? Kan jag få ringa hem? Vad har jag gjort? Var är mina vänner? Kan jag få en kopp kaffe? Inga svar och mina var lögner.

 

Vad heter hunden?, undrade jag.

 

Håll käften!

 

Nämen.

 

Vad sade jag?

 

Håll käften!

 

Kanske var mitt tonläge här skämtsamt opassande.

 

Va i helvete sa du till mej?!?

 

Efter det var jag tjurigt tyst och svarade inte på något tilltal från någon. Detta, skulle det visa sig, vara ett misstag. Förstå min förvirring, när man talar är man en lögnare och när man är tyst är man skyldig. Jag var bådadera. Detta var det roligaste jag haft på länge.

 

Tillbaka i förhörsrummet med mannen med pennorna som jag avskydde av två anledningar. Han var en idiot som ansåg sig annorlunda. En auktoritär man som förmodligen var van att få saker på sitt sätt och blev nervös när auktoriteten seglade ut genom fönstret. Han kliade sig på en av hakorna och bad mig ta det från början.

 

Vi skulle egentligen hyra en film men det blev tre. Jag ville se en thriller menröstades ned av de båda andra. Det var de som hade pengarna förklarade jag. Mannen antecknade men slutade snart och hatade mig med sina ögon. När jag berättade om vilka kval vi led inför valet av chips suckade han och bad mig sluta spela dum.

 

Kanske har du för höga tankar om mig?

 

Var inte smart.

 

Han visste tydligen inte hur han ville ha det. Hans jobb var att få fram svar från mig genom knep han hämtat från en dålig film.

 

Dina vänner har redan erkänt allt. Det blir bara mer problem om du inte erkänner du med.

 

Jag skrapade mina svarta handflator som luktade skarpt av tjära. Vad har de erkänt?, frågade jag. Var är mina byxor?

 

Det hade varit en snygg ung tjej som målat mina handflator svarta och med våld rullat varje finger över en bit papper. Sedan hela handflatan. Sedan fotografi med en sifferbricka som halsband. Man antecknade mina ärr och min tatuering i en ruta.

 

Du kan tvätta av dig nu, sade hon.

 

I en metallburk fanns en trögflytande kräm, en blandning av tvål och sand som verkade vara vattenavstötande. Den var bra till ingenting och nu luktade mina händer tjära. Även hon hade försökt med ännu ett knep. Den snyggaste tjejen på stationen med det vänliga leendet som skulle charma sanningen från mig men lyckades besegra sig själv genom att bli rasande.

 

Varför gjorde du det?

 

Vilket?

 

Du vet vad jag pratar om.

 

Vet du vad du pratar om?

 

Vad pratar du om?

 

Var är mina byxor?

 

Snart var hon trött på mig och sade provokativt ingenting trots mina ihärdiga försök att jävlas fram ett utbrott. Mina byxor hade beslagtagits direkt när jag anlänt. Tillsammans med allt jag hade i fickorna och man skickade sedan iväg mig till ett kalt rum utan fönster med en träbrits till säng. Åklagaren kommer in imorgon runt middag och du stannar här till dess, hade man förklarat.

 

Mannen med hakorna och pennan tog upp sin mobil. Letade i några papper och slog ett nummer och gav mig mobilen. Det var mitt hemnummer. Ring, sade han. De hade redan ring och förvarnat min mamma om hur det låg till. Jag var skyldig till ett brott och nu var det bara detaljerna som skulle gås igenom. Min mamma skrek i telefonen. Och grät. Jag försökte lugna henne och förklarade att det hade begåtts ett misstag (vi valde tre filmer hellre än en) och att jag var oskyldig.

 

Sluta ljug!

 

Kanske var detta ännu ett knep. Hakorna försökte observera min reaktion. Kanske skulle jag drabbas av en djup ångest, börja gråta och be om förlåtelse? Erkänna allt för min stackars mor? När jag började berätta för henne om min middag med majschips och Coca Cola tog han tillbaka telefonen och förklarade för henne att jag skulle hållas på stationen tills de utrett allt. Det skulle visa sig att den utredningen var klar redan samma dag.

 

När vi åter var tillsammans, vi som passade på beskrivningen, jämförde vi våra upplevelser. Naturligtvis hade alla erkänt, ljugit, spelat smarta och fått våra händer målade svarta och luktade asfalt.

 

När jag kom hem undrade farsan vad vi hade gjort hela natten.

 

Handavtryck i den nya motorvägen.

 

Fan vad du ljuger.

Jag får mycket av den varan idag.

 

Någon månad senare fick vi ett brev hem där man förklarade att man lagt ned målet eftersom ”brott inte kunde styrkas”. Jag var skyldig, men de hade inga bevis. Ingen ursäkt.

 

Oförskämt.

Orka vara korrekt...

 

Det (läs: Könlös) berättar för mig att något är fel. Tillsammans med ljudet från klicketti-klick och dets mun som hade passat ett mynt mellan framtänderna distraherade mig. Det talade om politik. Flyktingar. Bögar och ”alla dessa jävla vänsterflator som hävdar sin rätt genom att demonstrativt trampa sönder rakhyvlar på torget” i protest mot det onaturliga vid intimrakning. ”Tänk dig, ett 30-tal orakade brudar som skanderar skällsord mot alla ”svin” (läs: män) som passerar. En brud med en skev frisyr ropar något i en megafon om att nu var det nog och män bör befrias från lagens skydd.”

 

Våldtäkten var inget utöver det vanliga. En notis i tidningarna som berättade om en ung kvinna som var på väg hem efter en fuktig kväll. Hittad några gator från sitt hem. Död. Några dagar senare skrek kvinnor ”revolt” och stampade engångsrakhyvlar.

 

”Det är inte att jag inte uppskattar nyheter. Men betänk, det kommer aldrig ändras om inte kvinnor ändrar sin kvinnosyn. Män skrattar åt dem för att de förtjänar inget annat. Demonstrera, som om det räddat ett liv? Det är inte män som förespråkar intimrakning, det är alla dessa jävla tidningar, kvinnotidningar, som ger brudarna idéer om hur fan de ska renovera sig. ” Klickete-klick. Den gula tungan slingrade runt munnen, dets piercing, som en fiskekrok, klickade mot dets tänder.

 

”Hårig vulva eller inte? Vem fan bryr sig när det väl gäller? För min del får det gärna vara lite hårigt. Statiskt, du vet?” Det bläddrar i en tidning och letar fram några bilder. Två tjejer och två killar. Dagens fråga: ”Intimrakning, rätt eller fel?”

 

Det går igång om hur det kan vara föremål för moral och etik? "En liten värdelös våldtäkt och alla feminister i landet enas i en kamp mot allt de tror är ett påtvingat beteende. Intimrakningen. Porr. Lönerna. För att inte glömma förföljelsen som rått emot kvinnor genom tiden.  Häxbränning. Bortgifte. Fan, även muslimerna fick sig en omgång. Oavsett vad som diskuteras kan man lita på att det finns en liten jävla muslim man kan kasta skit på. Talibanerna med deras burkor. Muslimerna med deras slöjor. Ta en paus för helvete. Jag orkar inte mer.”

 

Det andades men var snabbt på fötter igen med sitt klicketti. Men nu tackade jag för tiden och begav mig hem. Dagen efter läste jag att Gillette uppskattade demonstrationen. ”Vi står bakom kvinnors rätt att inte använda vår produkt.” sade en snubbe i korrekt frisyr och ett oroväckande skäggigt leende (läs: Smilfink).

Skrev denna för längesedan och nu, när man läser den efter en tid, verkar den klumpig. Men Linda letade efter den på nätet och här är den. Mycket nöje!


Jag vet att jag är sjuk i huvudet. De sexuella tilldragelser jag har är allt annat än normala. Eller är de? Jag vet ju knappast vad som förekommer hos den genomsnittsliga svensken, allra minst hans eller hennes sexvanor. Det var längesedan jag tände på en kvinna.
Visserligen ser jag dem, lägger märke till dem på det snuskiga vis män i min ålder lägger märke till kvinnor. Men kvinnor är överflödiga i mitt liv.
Jag har, och jag vet inte om det är bra eller dåligt, blivit beroende av porr. Fast beroende kanske är överdrivet, men jag föredrar porr framför vanligt hederligt sex.


Men det är inte porrfilmerna som ger mig min kick. Det är inte glidmedlet på kuken som tar mig till de nya höjderna. Det är den skarpladdade pistolen mot tinningen som gör magiska underverk. Det är en gammal hederlig revolver med plats för sex skott. Jag kör den gamla klassiska ryska rouletten, laddad med en kula, spinner trumman och trycker pipan mot huvudet. Sedan drar jag igång med porr, glidmedel och kuk i hand. Hanen på pistolen är spänd, pekfingret på avtryckaren som är två millimeter från 1/6 död.
Jag har alltid haft problem med oralsex, både på film och i verkligheten. Jag har vänner som hävdar att en avsugning kan vara bättre än sex, men jag har haft svårt för den delen. När tjejen går ned och mjölkar kuken känner jag inget alls.


Därför ber jag aldrig, till tjejernas stora glädje, om oralsex. Jag har själv inga problem med att ge oral njutning, men det händer sällan. Visserligen är mitt sexliv dött och, sedan länge, begravet.
Internetporr har erövrat mitt sexliv. Smaken varierar i perioder, sedan några veckor tillbaka är det grupporr som gäller. Jag har svårt att få upp den om tjejen inte bearbetar mer än tre killar åt gången. Det ska vara väldigt kvinnoförnedrande och slampigt. Jag vet inte varför, för jag hade själv aldrig velat delta i gruppsex oavsett om jag stod i centrum för några unga tjejers sexuella hunger. Porr är det enda som funkar för mig.
Dubbel penetration och massiv grovporr tillsammans med känslan av kall pistolpipa mot huvudet tar mig till höjder ingen kvinna lyckats göra. Männen pumpar henne, tjejen skriker som besatt. Hon skriker som om hon blir mördad och min erektion blir bara hårdare. Ett kriterium för bra och seriös porr är att killarna inte har kondom. Detta är ett måste, annars sitter jag och drar i en slapp livlös liten hudbit och det kan ta många minuter innan jag når klimax.


Killarna juckar i ställningar som omöjligt kan vara sköna. Mjölksyran måste pulsera i deras ben. Tjejen ligger och tar emot allt hon får. En kuk i vardera hand, kuk i röven, fittan och munnen. Hon har talang denna slampan, hon stönar samtidigt som hon har en bred kuk på 25+ i munnen. Kameran svävar över hennes ansikte och jag ser i hennes ögon att hon är full av droger. Antagligen en förutsättning för att framgångsrikt låtsat tycka om den våldtäckt hon blir utsatt för.


Mitt i all min extas, min pulserande kuk i handen, pistolen i den andra, undrar jag om hon får betalt för detta? Förmodligen får tjejerna i porrfilmer betalt en del, kanske inte så mycket som man skulle kunna tro. Men jag tror inte att killarna får någon cash. Varför betala någon för något som vem som helst var som helst skulle göra gratis?
Killar knullar vem (och vad) som helst när som helst!
Tiden på filmen visar 33:44. Jag vet att sperm-scenen kommer efter ca 35 minuter och jag har alltid haft svårt för dem.


En tjej som sitter med munnen öppen samtidigt som ett gäng killar tömmer sina satser i ansiktet på henne har alltid haft en avtändande verkan på mig. Jag orkar inte leta fram fjärrkontrollen för att hoppa bak några minuter för att avvärja den nalkande sperm-scenen. Dessutom, skulle jag börja fibbla med fjärren och spola hit eller dit hade det brutit mitt runk-flöde.
Knappt en minut på mig att komma, fan jag får pumpa iväg fort som fan. Mjölksyran började redan sprida sig i armen och jag kände att kuken började slappa till. Fan också. 34:25, 35 sekunder till sperm och jag har redan en slapp kuk.


Jag känner mitt klimax inom räckhåll, det känns uppe i röven som om man behöver skita, och jag tar i kraftigare.
Jag närmar mig klimax och pistolen pressas hårdare mot huvudet. Det skulle inte bli första gången jag fått ett blåmärke efter pipan och förmodligen är fallet så just nu. Jag pressade pistolen hårdare och hårdare, smärtan mot kraniet tävlade mot mjölksyran. Fingret vilade tungt mot avtryckaren. Jag var nära nu, jag kunde känna det. Men skulle jag hinna innan sperm-fontänen? 34:49, jag drog och kämpade som galen, mördade min erektion i mitt försök att hinna i tid.


Jag visste att det var omöjligt nu. Jag blundade, ignorera skiten på skärmen. Tänk ”bröst”. Tänk ”röv” och ”fitta”.
Bara bli färdig. Jag hörde ljuden på tv´n; ett gäng killar som, under överdrivna njutningsläten, målade tjejens ansikte med kräm. Jag var nära, jag kände det. Röven drog sig samman i en pulserande manöver.
Framför mig; en vinröd servett, min måltavla, redo att ta emot min kräm. Det är nära nu, jag kommer snart.
Pistolen är redo. Blir detta mitt sista runk? Blir de vulgära stön från tv´n de sista ljud jag hör? Jag balanserar på en tunn tråd mellan livet och döden. 1/6 chans död. Om några sekunder kan jag ligga på golvet med ett rykande hål i huvudet. Om några sekunder kanske jag spolar ned servetten i toaletten.
En på sex att jag målar golvet med blod och hjärnsubstans. Fem på sex att jag tar ett bad om några minuter. Satsen är redo, jag kan komma när jag vill. Jag ser en skymt av filmen på tv´n, tjejen smörjer in ansiktet med den mjölkvita krämen från killarna. Jag blundar hårt, fantiserar om en tidigare sexupplevelse.
Jag ejakulerar! Precis när de första stänken av sperma kastas över servetten trycker jag på avtryckaren. Jag hör klicket, det måste betyda att jag fortfarande lever. Jag torkar upp de små stänk som hamnat utanför servetten, spolar ned skiten och tar en snabbdusch.


Ännu en morgon, ännu en dag, fylld med jobb och plikter.

Varför är en elefant stor, grå och skrynklig?"

För om den var vit, liten och avlång hade den varit en panodil.