Sprebas

Jag försöker nästan alltid göra något jag aldrig gjort tidigare när jag skriver. Jag vet för det mesta inte vad jag sysslar med, kanske är det därför jag skriver - att hitta delar av mig jag inte visste fanns. Oavsett så skriver jag inte alltid utifrån en idé, utan även ibland utifrån en ensam känsla. Kanske känner du samma när du läser. Men kanske inte. Kanske...

Inte van att bli buren på detta sätt. Det tär och drar i trådar som håller armen från att slitas av. Bomull och träspån suger åt sig vattnet. Regnet gör den tung.  Kropp av min kropp.

Vem skyndar så mot en plats?

Är det en flykt från något?

Ödsliga fält. Störtade och brända träd. Djupa kratrar efter granater. Spår i gyttja efter maskiner, avtryck från kängor, blod som blandas med lera. Tecken på människa.

Ned under mark. Vidare genom trånga och kalla gångar. Hårda och sträva betongväggar sprider sig genom lera.

Blodiga kroppar i hörn och vrår. Ekot av små snabba steg genom gångarna.

Ängsla gör att Rött öga kastas av och an när skuggor tittar fram. Långt framför syns dagsljus, ett fönster i ett rum. Små snabba steg söker sig det fönster. Vidare ut ur mörkret, välkomnas av grå himmel. Luften är varmare. Kanske är det besöket i betongdjupet som fick den att verka. Kläderna är trasiga och håret av garn börjar färgas brunt av lera och smuts. Orange är ett minne.

Långt där fram ligger ett hus.

Du vackra hem, vem bodde hos dig?

Dess fönster är krossade och taket slitet.

Vad hade rivit och slitit i detta hem för att skada det så?

Finns det ingen kärlek kvar åt färger?

En tidigare glans - borta. Alla nyanser av smuts.

En ensam dörr kvar och sedan vad mer?

Dörren står stadigt. Bakom; mörker.

Nu ser Rött öga inget mer. Ensam röd knapp är gömt mot axel. Hårdare för varje steg som tags förbi dörren.

Stegen är försiktiga och golvet knarrar.

Vad gömmer sig där under?

Finns det något där ute som vill oss?

Den stora traven av blött virke som ligger över golvet är trappan som en dag hade gett upp och slungat sig mot en död.

Varför ligger du här och sover när du kunde burit mig till säkra höjder?

Hårda brädor spärrar av rum och fönster.

Lever något i detta hus?

Det är tyst nu. Spik slagna inifrån, vass metall som borrat sig genom trä. Ett hål i en vägg, stort som en hand och större, visar en natt som andas bakom.

Rött öga kan se igen, befriad. Från trygg axel till husets döda atmosfär. Inget syns. Vi är inte välkomna här.

Bortom finns en väg. Ett kvarter av mördade hus. Trä som multnar och faller i bitar. Väggar av tegel förvandlas till damm. Fönster igenbrädade, dörrar reglade med möbler. Inget rör sig. Starka vindar har stulit fönster och tak och lämnat det som finns under.

Rött öga borde aldrig se dessa ting. Döda armar och ben, fingrar som pekar mot solen, sticker upp där maskar föds. Doft av aska. Enslighet. Spår av människa.

Lämnad i sällskap av sig själv - Rött öga. Tråd brusten och fall i pöl av lera och regn. Kroppen riven från arm. Råttor i olika nyanser av ensam färg. Rött öga ser världens tak. Olika nyanser av samma färg. Flyter en stund men sjunker nu i hav av regn och lera och Rött öga börjar svälla. Tyg börjar ge efter för bomull och trä som sväller. Tråd drar och brister och spricker.

Det är sent nu.

Vad bryr sig en docka om tid?

Inget hopp om ensamhet. Sällskap av själv, alltid själv. Lämnad och övergiven. Död nu tillsammans med annat. Inga tårar. Rött öga aldrig gråta kan inte gråta vill gråta.

Öga ser inte men det är bra. Borta nu.

Ensam med själv.