Sprebas

Samma dag som min far…

När jag och min mor…

Min terapeut ville…

För att avluta…

För att få ett avslut ska jag skriva ett brev till min far…

Naket och utan att dölja några känslor ska jag skriva ett brev till eller kanske om min far. Min terapeut menade att det skulle kännas mer som ett avslut. Kanske.

Min editor har pressat mig på en story i över en vecka nu. Detta blir min sista. Let´s make it count. Detta är jag – naken och utlämnad till er nåd. Här öppnar jag mig och delger inför er delar av mitt liv jag aldrig trodde jag skulle bearbeta. För att bearbeta vissa händelser eller känslor finns det en del knep. Det kan vara ett besök hos en grav, några ord och sedan är det över. Avlutat. Man lämnade en del av problemet och gick vidare. Ibland fungerar ett brev eller en tavla eller … något. För att ibland när man drabbas av något hemskt, något traumatiskt, reagerar man ibland genom att inte reagera. Känslorna hamnar på lager. Ned i en låda – fragile – och sedan bort. Försök leta fram dina minnen. Gå till ditt lager långt där bak i ditt undermedvetna och leta fram lådan som står längst ned. Lådan med alla dina mörkaste hemligheter som innehåller alla dina tankar som var för känsliga för någon att se. Även för dig själv. Så hade hon sagt. Terapeuten. Öppna lådan och släpp ut allt. Clean out the closet, så att säga.

Du förstörde våra liv. Herregud – jag var bara 17 år gammal. Några dagar efter fick jag ett paket. Ingen lapp. Bara en brun kartong. Fragile. Det kunde inte bli tydligare än såhär. Inuti – en diktafon.

Hur börjar man ett brev till någon man hatar? Hur öppnar man lådan? Hur gör alla andra? Vad hade jag velat säga skulle jag träffa honom igen? Kanske är det bäst, för er kära läsare, om jag börjar från början? Fast egentligen kanske bäst för mig? Jag öppnade paketet och där fanns en röst från det förflutna. Den fanns bara ett batteribyte bort och skulle leda till att jag, tio år senare, satt och skrev detta.

Lådan var brun och där låg den lilla bandspelaren. Jag visste inte då vem den var ifrån. Rösten var ett utdraget mummel, som en orolig mage från helvetet. När jag plundrat en fjärrkontroll blev rösten tydlig och min far började tala till mig. Kanske ska jag återberätta så mycket som möjligt från bandet? Jag blev inte arg. Inte i början. Han hade varit borta i några dagar och bandet chockade mig till tårar.

Nu när jag skriver detta sitter jag hemma. Ett glas vin efter många. Telefonen avstängd. Bandspelaren framför mig. Ett djupt andetag och nu – Play.

Rösten på bandet är min fars. Han hälsar mig vid namn och även nu, tio år senare, ryser jag när jag hör hans röst. Han frågar mig verkligen hur det är med mig. Jag sitter och skriver en krönika om dig din jävel, hur tror du det är?

Han säger att han förstår om jag inte förstår. Han ber om ursäkt (1). Han vill att jag ska veta hur ledsen han är. Jag vill att han ska veta hur förbannad jag är.

Han berättar att han befinner sig på ett hotell. Rösten låter berusad och trött. Han hostar, rensar halsen och dricker något. Isbitarna klingar i glaset när han tömt det. Det är tyst i några sekunder. Han frågar mig vid namn; ”Vad är det sista som går igenom huvudet på en fluga innan den krossas mot vindrutan på en bil?” Inget svar. Ingen förklaring. Han börjar istället berätta om sin dag. Han säger att han vill redogöra för sin dag, den dag då han lämnade mig. Överge är ordet.

*Inspelning*

… vindrutan på en bil?”

*Andetag*

Jag hade redan bestämt mig. Det var längesedan jag tog det beslutet. Jag har tänkt på detta väldigt länge nu. Jag borde kanske sagt något. Förlåt (2).

Morgonen började som alltid. Din mor sovandes bredvid. Så många dagar jag önskat att vakna ensam eller bredvid någon annan. Jag tror jag satt på sängkanten i en halvtimme och tittade i spegeln. Har du någonsin sett dig själv i ögonen och låtsats att det inte är ditt ansikte du tittar på? Jag kände inte igen mannen som stirrade tillbaka från den andra sidan. Hur gammal skulle du vara om du inte visste din ålder? Tro mig, jag har aldrig känt mig så ung som jag gör nu.

Jag hade redan lagt fram kläderna. Slips, skjorta, pressvikta byxor och min Armani kavaj. Allt som behövdes för att erövra en ny dag. Treotabletten var upplöst i glaset. Väskan stod redo vid dörren. Rutin på rutin på rutin.

*Suckar*

Jag förväntar mig inte att du ska förstå men tro mig – det var min sista utväg. Du ska veta att jag inte tittade in hos dig innan jag åkte. Jag ångrar det inte. Och hade det spelat någon roll? Du sov. Jag körde. Jag visste inte då mot vad. Eller, klart att jag hade en aning om vad jag var på väg mot. Jag kände till destinationen men inte resan dit. Mitt första stopp var caféet på hörnet. Det vi brukade gå förbi med alla de goda bakelserna i fönstret. Jag har ju alltid velat prova dem alla. Bara gå in och köpa en av varje. Men självklart kunde jag inte det. Din mor var så orolig. Blodsocker, kolesterol och allt sånt där. Om du någonsin skulle gå dit; prova äpplekakan och be om extra vaniljsås. Jag ångrar att vi inte gick dit tillsammans. Det är jag verkligen ledsen för (3).

*Stop*

Jag minns det caféet. Det stängdes ned för några år sedan. Jag gick aldrig dit och smakade kakan. Faktiskt så undvek jag platsen som om det var dess fel att allt var fel.

*Play*

Jag vet inte hur din mor kommer hantera allt detta. Förmodligen ska du hålla detta bandet hemligt för henne. Du kommer förstå när du blir äldre. (Nej, det gjorde jag inte.)

Efter frukosten körde jag bara runt. Ned genom stan. Det var fortfarande tidigt på morgonen och överallt var man på väg till jobb eller skola. Har du någonsin tittat på alla människor? Verkligen tittat? Alla är så upptagna. Alla är så fast – så låsta i sina liv. Det som skrämmer mig är att ingen verkar veta om det eller bry sig. Fast kanske är det bara något ingen talar högt om? Solen hade precis klättrat över horisonten när jag…

*skrattar*

Du kommer ha svårt att tro på detta. Jag körde förbi golfbanan, den utanför byn, och vidare upp för backarna. Du vet vart jag menar. Himlen var blå och luften kall och frisk. När jag kommit en bit, ungefär vid det stora godset så hände något. Kanske var det musiken jag lyssnade på. Kanske solen, havet och luften eller sockret jag hade till frukost. Oavsett så hände något, i brist på bättre ord, magiskt. Jag bara var tvungen att stanna bilen och kliva ur. Gigantiska åkrar på vardera sida vägen. Ja, du vet platsen. Så med solen i ryggen och bildörren fortfarande öppen – jag sprang. Har du någonsin sett mig springa? Inte sedan du var mycket liten och jag brukade jaga dig. Jag sprang verkligen. Ut på åkern. Marken var hård och ojämn och mer än en gång höll jag på att falla. Solen var varm och luften ren, frisk och underbar. Jag sprang verkligen. Jag sträckte ut armarna som en fågel som ska lära sig flyga. Jag skrek och sjöng. Eller egentligen så var det nog mest skrik. Jag hoppade och dansade, gjorde piruetter och galenskap. Fråga mig nu och jag vet inte vad som föll mig in. Men just då just där så kände jag mig mer levande än jag någonsin gjort. Mitt på åkern, ned i leran, lade jag mig som för att göra en snöängel. Där låg jag och tittade på molnen som seglade förbi. Luften var så kall att jag såg mina andetag. Det var … underbart. Skulle du åka förbi där en dag, så tänk på mig. Tänk att det var här som din far levde på riktigt.

Det var någon gång på förmiddagen som min chef fick tag på mig. Han sade att han ringt hundra gånger. Han gormade och skrek. Hotade med uppsägning och bönade och bad. Jag var någonstans runt citadellet när jag valde att svara i telefonen. Jag mådde verkligen bra när jag hörde hur nervös han var. Jag hade med mig några av papprena som skulle redovisas samma dag. Företagets framtid hängde mer eller mindre på det. Det var så han sade. Jag hade svårt att hålla mig för skratt när jag försökte lugna honom. Bara lite problem med bilen men nu var jag på väg, sade jag. Är på jobb om en halvtimme. Sen släppte jag telefonen ned i vallgraven, hans röst fortfarande i luren innan den dränktes av vattnet. Jag satt på räcket på bron och åt en stor glass och följde den lysande displayen med blicken när den dalade ned genom det grumliga vattnet. Förresten, om du får en chans; gå förbi citadellcaféet och köp en stor glass. Makalöst god mjuk glass. De viktiga papperna min chef menade låg i min väska som jag tömde ned i vattnet. Plask – så åkte väskan ned. Jag satt där länge och tittade på ankorna som åt upp företagets framtid.

*Skrattar*

Jag älskar tanken att företaget förvandlades till ankskit inför mina ögon.

*Stop*

Företaget gick mycket riktigt i konkurs kort efter han försvann. Han hade alltid varit en arbetssam person. Mycket mån om att värna om sitt arbete och visa stor lojalitet mott sitt företag och sina kolleger.

*Play*

Minns du förresten episoden i skolan? Du vet vilken jag menar. (Nu ser jag min far sitta och skaka på huvudet med ett leende på läpparna.)

Jag minns den dagen du kom hem från skolan i tårar. Din näsa var bruten och två tänder utslagna. Din mor ville ju inte tro något annat än din lögn. Du trillade inte med någon cykel, det är jag jävligt säker på. Jag hade själv plockat ungen om inte du hann före. Minns du att du låg i sängen på ditt rum och grät och jag berättade för dig om respekt? Jag är ledsen (4) att jag inte hade fler liknande samtal med dig. Du bara låg där och tittade upp i taket. Papperslappar uppstoppade i näsan. Du erkände aldrig vad som hänt i skolan. Trillat med cykeln jo jag tackar ja.

Minns du vad jag sade om att bli trampad på? Om någon var på dig och trackade dig om och om igen så ska du alltid ge igen så fort du bara kan. Det är aldrig kul att tracka någon som ger igen. Redan nästa dag fick jag hämta dig på skolan. Stolt är kanske inte rätt ord. Men du lyssnade på vad jag hade sagt och det får man väl uppskatta. Jag hade ju sagt åt dig att om någon är på dig så ska du ge igen och ge igen hårt. Om han är större eller de är fler spelar ingen roll. Även om det skulle innebära att du fick alla tänder utsparkade så ska du ge igen så pass att de vet att de varit i slagsmål. Låt dem veta att de inte kan ge sig på dig utan att känna av konsekvenserna en hel vecka efter. Då lämnar de dig snart ifred. Markera honom, sade jag, så han alltid minns. Du måste ju bränna dig innan du skyr elden. Så nästa gång du känner att du håller på att trilla av cykeln, bit av honom näsan. (Och det gjorde jag.) Sedan den gången trillade du aldrig med cykeln fler gånger.

*Skrattar*

När vi ändå är inne på fader –son- snacket, här följer en annan lektion. Om du skulle träffa en söt tjej en dag och det skulle visa sig att hon redan på första dagen är redo att inte bara suga av dig utan att ni även hamnar i skottkärrepositionen; spola henne! Om du istället, som jag gjorde, gifter dig med slampan -

*Stop*

Gubbjäveln har mage att kalla min mor för slampa. Hon fanns där för mig genom hela min barndom. Hon kämpade för två när du försvann. Hon stöttade och stod ut. Var fanns du?

*Play*

- så kommer du alltid, som jag, undra varför barnen är blonda och blåögda när varken du eller frugan har de generna. Dat var kanske därför det fanns en distans mellan oss två. Vem, förutom din mor, vet vems du är. Det viktigaste, känner jag, är att jag tog mitt ansvar (nej) och fanns där för dig (var?).

Om du förresten får tid och råd; gå till La Valid. Enastående mat. Superb service som bara överträffas av priserna. Den söta lilla servitrisen blev så förvånad när hon gav mig menyn och jag, utan att öppna den, beställde det dyraste. Dyrast förrätt, varmrätt och dessert. En flaska av det dyraste vinet som senare blev två flaskor. Två välförtjänta Michelinstjärnor.

*Häller upp något i ett glas och dricker*

Har du någonsin tänkt på allt detta snack om dessa offer som snackar om självmord? De som skär sig och sedan ringer och säger adjö? Farväl är inte vad de menar. Kom och rädda mig. Ge mig uppmärksamhet. Förlorare hela högen. Jag läste nyligen om en kille som skulle hoppa från någon hög byggnad. Han skulle bara ha stått där och tittat in i det okända. Ska man hoppa till sin död så hoppa. Stå inte där och tänk. Ett steg så är allt avklarat. Lösningen på alla problem. Lämna över dig åt gravitationen. Snart hade han en liten folksamling nedanför. De hade format en halvcirkel där hans tänkte landningsplats utgjorde center. Han skulle senare berätta, han hoppade aldrig förresten, att det var dessa människor nedanför som fick honom att inte hoppa. De ändrade hans liv menade han. Det fanns några som brydde sig. De som stod där nere fick honom att ge livet en ny chans. Han var pånyttfödd och tacksam för allt.

De som stod där nere. De som gav honom en ny chans. Varenda en av dem hoppades på att han skulle ta steget över kanten. Han behövde uppmärksamhet och det fick han. Förstasidan i lokaltidningen. Han blev lite av en hjälte i några dagar. Ingen i folkmängden erkände vad de egentligen hoppats på – ett halt tak och en stark vindpust.

Vilket för mig in på ämnet du jour. Jag kommer inte hem igen. Jag kommer själv snart ta steget.

*klickande ljud*

Live hard. Die fast.

Live fast. Die hard.

Live fast. Die young.

Jag minns inte hur det går. Jag vet inte om du kommer få se mig igen.

*Röster i bakgrunden*

Så, nu gäller det. Ibland fattar man beslut efter vilka det inte finns en återvändo. Jag sade aldrig att jag älskade dig. Att jag var stolt över dig.

Så, vad är det sista som går igenom huvudet på en fluga innan den krossas mot vindrutan på en bil? Röven.

*Explosion*

*Stop*

Där slutar bandet. Inget mer. Jag har mina fantasier där han spänner hanen på en pistol och klämmer av ett skott i ansiktet. Kanske sköt han verkligen sig själv. Men vem skickade bandet? Varför finns det inget lik? Oavsett vad som hände så försvann han ur mitt liv och allt jag har kvar är detta bandet. Nu, många år senare, sitter jag och skriver om honom för att hantera smärtan.

Min terapeut säger att många känner det jag känner. Det finns många där ute med samma problem.

Jag tvivlar.