Sprebas

9.82 meter per sekund är den accelererande hastigheten på fallande objekt om man bortser från luftmotstånd. Oavsett massa. Prova, släpp en stenkula och ett bowlingklot från en balkong. Mina pengar är på en gemensam landning.

En meter. Kanske mer, är ett fall högt nog för att bryta dina revben. Tro mig på detta. Du får svårt att andas. Brinnande knivar skär sönder dina lungor. Men allt jag tänkte på var om jag föll snyggt?

Frågar du mig idag vad som hände säger jag alltid; Sockerflödet. Jag tappade mina cigaretter och sen föll jag. Läkarna skulle förklara om blodtrycksregleringen som inte hängde med. Sen började han beskriva symptomen för mina föräldrar. ”Svarta prickar för ögonen. Ibland svartnar det.”

Min mor undrade om det var ärftligt? Hon var alltid orolig för att ha skickat vidare hennes svagheter. Nervositet och oro ligger i släkten.

Tåget den morgonen var försenat med tio minuter. Kanske mer. Jag minns att min mor försökte använda tillståndet att få mig sluta röka. Läkaren berättade att rökning inte påverkade. Hur skulle jag kunna tappa cigaretterna igen om jag slutat undrade hon? Jag, liggandes i sängen, var mest orolig för en förkylning.

Egentligen var det inte så farligt. Fallet. Jag ser det ofta, och ni alla gör det. När man ramlar flyger man tillbaka upp på fötter igen. Man trostsar smärtan. Handflatorna som brinner, sanden som skavts in i huden. Blodet från knäskålarna som börjar färga byxorna mörka ignoreras. Man ser sig omkring och undrar; Såg någon mig?

Ungefär samtidigt som tåget borde anlänt låg jag ansikte ned och andades rost från rälsen. Jag minns att jag undrade om jag skulle börja gråta. Folket bakom mig började ropa efter hjälp. Få upp henne därifrån.

Jag hade en vän en dag som berättade att han föll i en trapp på sitt jobb. Alla såg det och skrattade. Även många år senare skämtade man om det. Därför blev jag liggande.

Jag fejkade. Inte fallet. Det var äkta. Jag svimmade. Det var fejk. Några killar hade hoppat ned bredvid mig och började vända och vrida på mig. Bröstkorgen smärtade och andningen var svår. Någon ropade att man ringt efter en ambulans.

På båren med en mask över ansiktet fejkade jag igen. Jag vaknade. Jag frågade vad som hänt. De fyra herrarna som hade burit upp mig klappade varandra på axeln. Hjältarna. Man körde iväg mig till sjukhuset. Det skulle senare visa sig att tåget anlände enligt anvisad försening.

Förresten, jag bröt aldrig några revben. Jag säger alltid det när man frågar. Jag tappade aldrig mina cigaretter. Solen sken och jag solbadade mitt ansikte. Allt jag fick med mig hem från sjukhuset var Alvedon och en mitella. Som jag tjatade för att få. Man gipsade inte mina armar. De var inte ens stukade. Ingen svullnad. Några blåmärken.

Jag föll för att jag hade haft solen i mina ögon och såg mig inte för. Egentligen gick jag bara över kanten. Så jag blev liggande. Det är bara kul tills någon skadar sig. Då börjar folk känna medlidande.

Samma kväll tog min kille ut mig på en middag. Han lät mig bestämma film. Dagen efter fick jag en korg på jobb.

Bättre än skratt från okända.