Back to the basic
Här försöker jag hålla mig till det som verkar vara lite av en text som tillhör "min" stil, enligt många. Där jag håller många bollar i luften samtidigt och berättar intrigen från olika vinklar samtidigt. Eller något sådant.
Jag vaknade på sjukhuset när frukosten serverades och polisen kom till förhör. Telefonen bredvid sängen hade ringt hela dagen. Min flickvän hade kört ut de andra patienterna ur salen med sin neurotiska telefonepisod. Kontrollbegär och svartsjuka.
”Jag sticker till Johan och knullar”, skrek hon och jag lade på. Sedan dess ringde hon var femte minut. På minuten. Ralph, min rumskamrat, var ensam kvar efter de andra som flytt. Visst kunde jag kopplat ut telefonen, men tyckte om att hon jagade mig. Jag fantiserade om att hon satt hemma i sin säng och grät och ringde. Övergiven. Och slut på näsdukar. Hur jag hamnade på sjukhus var för att jag träffade en rånare istället för en nattvandrare.
”Det är ett sätt att se det på”, svarade polisen. ”Var det någon du känner till? Kan du beskriva honom?”
Signalerna från telefonen sände en elektrisk stöt genom rummet. Fem minuter. På minuten. ”Ska du svara?”, frågade polisen i bakgrunden. Jag ryckte på axlarna och försökte äta lite av maten. Äggröran var gul och övergick i grönt som gjorde att jag ville undersöka om den lös i mörkret. Mjölken som serverades var en liten kartong med is på kanterna. Lättmjölk som, när du håller glaset framför ansiktet, kan se igenom. Smaksatt vatten.
Jag berättar att mannen som överföll mig var stor. Inte lång, bara stor. Kroppen var resultatet av en livslång diet på öl, chips och levde upp till allt som var fel med snabbmatskulturen. På tvn i rummet visades Jeopardy. Enligt sjukhuspolicyn ska det visas underhållning som kan tilltala en bred publik. Sjukhus kan köpa in videoband exklusivt. Så alla vakna timmar av dygnet – Jeopardy. Och korsord. Telefonen ringer igen och jag lägger av luren. Jag kunde höra min tjejs röst skrika ”Hallå?”.
”Du sade?”, frågade jag polisen som presenterat sig som Alvin.
Alvin verkade vara den sortens polis som bär sina kläder stolt. Sover med pistolen under kudden och använder batongen på frugan när han tar henne bakifrån.
Flingorna som serverades varje morgon var nedrörda i vattenlösningen de försökte ursäkta som mjölk. Jag låg i en sal högs upp längst bort från hissarna. Köket låg i källaren. Vi, Ralph och jag, var de sista som fick mat varje dag och flingorna har sugit åt sig all vätska i skålen. Det såg ut som en skål barnspya man kunde äta med ett sugrör.
Det har gått över fem minuter nu. I luren hör jag min tjej skrika att det är slut.
”Mannen var tjock och hade alltså ett stort skägg? Kanske var han över 50?”, upprepade Alvin.
”Han hade konstiga kläder”, sade jag. ”Tjocka. Vinterkläder.”
Alvin frågar om det kunde varit gängrelaterat.
Ett nytt avsnitt av Jeopardy börjar. För mig blir det tredje gången idag. Ralph var senil. Varje nytt avsnitt var, tja, nytt. Vi hade börjat med en vadslagning om vem som kunde vinna avsnitten. Onödigt att säga vem som vann den tävlingen. Alla dagar.
”Förutom vinterkläderna, det stora skägget och kroppen var det något annat märkligt med honom. Han verkade glad.”
Alvin undrade om jag kunde känna igen en påverkad person?
Ralph svarade fel på en av frågorna från tvn. Skrattade när kvinnan i programmet glömde svara som en fråga. I telefonen grät min tjej.
Emma, sjuksystern, kom och tog bort frukostresterna. Alvin började prata med henne. Ställde frågor om hur nära det var att jag inte överlevt.
”Han är en riktig turgosse”, sade hon tillslut och försvann.
Läkarna hade berättat att kniven varit 2 millimeter från hjärtat. Hade jag kommit in några minuter senare hade jag förmodligen förblött. Jag hade verkligen haft tur sade man.
Alvin säger att jag verkligen hade haft tur.
Det är tredje dagen på ett sjukhus och jag har ett hål i sidan. Vilken tur fanns det att ha?
Alvins partner eller medhjälpare eller vad man kallar dem, stod och tittade ut genom fönstret. Berömde utsikten och sade att han kanske borde ordna så han lades in. Njuta lite av sina skattepengar.
Varför inte? Du äter för mina. Men jag sade inget.
Alvin sammanfattade min beskrivning av rånaren innan de gick.
”Han var storväxt. Tjockt långt skägg. Vinterkläder och stövlar. Verkade glad – möjligtvis hög eller påverkad av alkohol. Medelåldern eller äldre.”
De verkade nöjda och rörde sig mot dörren.
I telefonen hade min flickvän lämnat över till en lång ensam ton. På tv förlorade en kvinna alla sina pengar i finalen när hon glömde svara som en fråga. Ralph snarkade.
Jag ropade på Alvin innan dörren hann gå igen. Kom precis på en viktig detalj. Jag fick en bra skymt av mannens flyktfordon.
Alvin tog upp sitt block.
”En stor släde och tolv renar”
Resten av dagen spenderade jag med att vinna över Ralph.
