Lite av det där
... omöjligt för honom. Trots pressen fanns det en enorm envishet och stolthet, han hade inte slutat tro på sin egen förmåga. För att lyckas, tänkte han, behövde han skriva fem, sex, sju eller ibland åtta tusen ord per dag. Det tog två veckor. Det blev skit. Kanske är det den sämsta boken någonsin skriven. Det var vad alla sade till honom. Men det spelade ingen roll. Han hade varit livrädd. Tropic of capricorn var klar, och han älskade den. Det fanns…
Hon kom in i garaget muterat till ett kontor. Jag fjärilade det till någonstans jag kunde jobba. Vara ifred. Dörren sopade undan böcker och tidningar. Små papperslappar ihoprullade till snöbollar överallt. Ett lutande torn av tallrikar med en torr skorpa av mat och ett grön något som förökade sig och klättrade uppåt. Det var två veckor sedan jag sett någon, än mindre pratat. Och jag har slut på kaffe.
Lever du?
Precis.
Hon frågar om hon får komma in.
Nej.
Ja.
Okej.
Hon trampade runt på golvet som man går på ett minfält. Hennes ögon marinerade i tårar. Den patetiska hållningen. Hon lägger några pennor på bordet tillsammans med en ny bunt papper. Jag vill att hon ska gå men hon bara står där.
Barnen saknar dig.
Jag fortsätter skriva. Hennes händer in under mina kläder. Parfymen. Hennes rena varma hud. Någonstans luktade det urin. Mitt hår var dött sjögräs och min hud var glansig och kändes som ytan på en kondom. Hennes andetag i mitt öra. Den friska doften av Listerine fick mig att sitta rakt upp. Hon kramar mig. Länge. Jag vet vad hon vill och om hon gjort sig besvär att komma in här betyder det att nog är nog.
