Två små urdrag
Det ligger några sidor framför mig, fulla med blyertskladd. Vagt indelat i stycken som inte är sammanhängande. Vissa meningar står ensamma i väntan på att jag ska hitta en plats för dem i texten. Det har pågått i några dagar nu. Ibland slänger jag mig ned och drar fram några ord på pappret i hopp om att det ska finnas plats för dem i den blivande texten. Vanligtvis kastar jag ur mig orden och meningarna utan att läsa sakerna efteråt. Sen klickar jag på att plublicera och går vidare till nästa projekt. Jag hoppas detta blir annorlunda. Detta är bara ett väldigt liten del av det jag jobbar på nu. Jag vet inte ens om dessa två stycken kommer höra samman när det är färdigt, men oavsett så blev det dem som kom ut på bloggen först. Mycket nöje!
I tusentals år har folk skrivit de bästa böckerna, sjungit de bästa sångerna som någonsin kommer bli ihågkomna. Jag är fast i slutet av historia med ett ständigt förfall av kultur oförmögen att göra något inte gjort förut. Jag stapplar genom livet plockar upp bitar av guld – letar efter ett sätt att förvandla min egen skit till något folk kommer minnas. Hoppas på att hitta en litterär de visas sten. Om vi verkligen lyckas göra något vi kan vara stolta över dröjer det inte länge innan vi upptäcker att någon redan gjort samma sak. Fast bättre. Jag måste konkurrera med hela det skrivna ordets historia skapat generationer före jag föddes.
Varje gång du sätter dig ned och försöker skapa något eget finns det en skugga av inspiration. Någon författare. Någon artist. Vad som eller vem som fick dig att plocka upp pennan i första taget. Reflekterar sig i allt du försöker skapa. Vad som helst. Allt vi gör är bara kopior på kopior på kopior. Vi återanvänder våra berättelser. Vi får aldrig, någonsin bli inspirerade.
