Sprebas

Old stuff. Rensar garderoben och hittar gammalt skit. Here it goes!

Jag hade en vän en gång som tog självmord. Kastade sig framför ett tåg. Tidigt på morgonen framför ögonen på trötta pendlare. Kaffe och tidning. En vanlig dag på väg till arbetet. Bam! Blodstänk på senare halvan av perrongen. Han hade kastat sig framför ett passerade expresståg som rörde sig nära 200km/h. Först kanske man tror att kroppen kommer dras ned under tåget och förvandlas till köttavdelningen på Ica. Kanske kommer polis och sjukhuspersonal leta delar hela eftermiddagen, förstör tågdriften för en hel dag. För att min vän hade en dålig dag.

Men det som hände var att tåget träffade honom i hoppet och kastade iväg hans kropp över hundra meter, enligt tidningarna, där han träffade en lyktstolpe och landade på motorhuven till sin egen bil. Game. Set. Crash. Tidningarna lade större fokus på lyktstolpstoryn hellre än det faktiska självmordet. Man kunde hitta tänder av honom mellan tågspåren flera dagar efter.

Man hittade hans självmordsbrev i innerfickan. Det ensamma ordet han skrivit var; ”Självmordsbrev”.

En vän till en vän sköt sig själv i huvudet. Hans flickvän berättade på begravningen att han suttit uppe med sin frimärksamling när hon gått och lagt sig. Här kanske man vågar gissa att hon vaknade av smällen men nej. På begravningen grät hon och förklarade att hon varit förbannad över lyset i köket som hindrade henne från att somna. Hon snyftar och säger att hon var på väg upp, redo för en konfrontation, när hon hörde explosionen i köket.

”Ledsen för röran” hade han skrivit på en lapp. Senare fick jag veta att hon sålt huset och flyttat utomlands. När man tapetserade om hittade man 76 små blykulor i väggen. Frimärkssamlingen skänktes till ett antikvariat.

Att jag spenderade tre veckor på sjukhus var för att tydligen kan man överleva fallet från sjunde våningen. Om man landar på någon annan. Jag tog dessutom reda på att man inte överlever om någon landar på dig från sjunde våningen. Jag försöker begå självmord och det är min granne som dör. Otur för oss båda skulle jag kalla det. Mannen jag landade på var på väg till en närbutik för att lösa in en vinst på lotto. Jag vinner aldrig på lotto.

Vi tre, självmordkillarna och jag, hade egentligen inget gemensamt. Två av dem lyckades. Jag misslyckades. Man lade in mig på ett sjukhus där jag fick regelbundna besök av en terapeut. Hon skulle övertala mig att vilja leva igen. Ett ganska otacksamt arbete eftersom samtalen motiverade mig att börja planera mitt nästa självmord. Men snart ändrades något och jag började istället fantisera om att kväva terapeuten med en kudde.

Jag märkte att ingen, verkligen ingen, nämnde ordet självmord i min närhet någonsin igen. Det blev istället en ”olycka”. Officiellt, enligt polisrapporten, var det en olycka. Jag fantiserade om hur man motiverat saken ville man mordåtala mig. Välplanerat. Mordvapnet, strumpor. Svarta. Storlek 43. Hål vid häl. Fallet nedlagt i brist på intresse.