In Vitro
In Vitro
Allt började bortåt en vecka sedan.
Fram till den senaste veckan kände vi inte varandra. Han känner mig mer än jag honom. Fan, fram tills typ igår hade jag inte ens ett namn.
Allt det ändrades den natten. Han skulle gå upp innan han lyckats somna och starta allt med penna och papper.
Vi har en han-säger-jag-gör sorts situation på G här. Han säger. Jag gör. Du läser. Det blev helt okej. Nu har jag en utbildning. Ett jobb. Ett namn. Helvete, han gav mig till och med en traumatisk barndom och en vän att dela den med. Det började när jag var tolv.
Min farsa dog mitt i natten. Jag minns jag var förbannad över allt väsen utanför min dörr den natten. Ambulanspersonal som stormade huset, rusade in i sovrummet för att förklara honom död. Morgonen efter hittade jag morsan ensam vid köksbordet fångad i en tidlös tom blick. Sade inget. Jag minns tystnaden innan hon berättade vad som hänt. Sen mer tystnad. Jag har aldrig berättat det för någon. Eftersom jag inte känner dig som läser, utan att bry mig speciellt, utan att ha sagt något – betraktar jag det fortfarande osagt.
Vi satt i en bil på väg söderut. Bredvid satt Stas och körde olagligt fort. Han skrek och slog ratten. Det var sent och vi hade kört större delen av dygnet. Stas var förbannad för jag läste kartan. Några mil längre ned hade jag tappat bort en sväng någonstans. När resan började körde vi norr. Sedan vilse och nu backtrackade vi. En vänstersväng så Stas kunde sluta skrika. En vänstersväng innan tålamodet flög ut i natten tillsammans med mig.
Vi borde se den efter nästa krök, försökte jag.
Någonstans i mörkret, ute i skogen, fanns en liten väg som förmodligen inte ens var upplyst. Bakom nästa krök hoppades jag. Det hade varit min idé att åka norrut. Det hade börjat bli problematiskt för oss hemma. Det finns bara så många kyrkor och nu ökade man bevakningen Vi var tvungna att söka oss längre bort. Min idé var över till nästa län. Kanske lite längre. Stas tog steget längre och penetrerade halva landet med sin farsas Audi. Bilen var bekväm så jag klagade inte. Vad fan vet jag om kartor och vägar egentligen?
Ett, tu, tre slogs luften ur bröstet på mig.
Hora! Fan, jävla skit! Jävla hora knulla fitta jävla satan! Asså.
Stas backade bilen. Framför oss, tatuerat i asfalten, två långa svarta streck. Han pekade in mot den täta skogen som klövs i två delar av en liten trasig ursäkt till väg. Jag, med lungorna i halsen, nickade bara medan Stas siktade in bilen. Han slutade åtminstone skrika.
Vi hade parkerat bilen på något gräsfält bakom kyrkan och kyrkogården. Luften var sval och luktade regn. Fukten jag andades in var uppfriskande. Vi var ensamma på flera kilometer i varje riktning. Han och jag mitt i natten – en slägga vardera - stora som små träd omöjliga att svinga med en arm, letade och pratade.
Hade hon inte varit så jävla knullbar hade jag fan inte gått dit mer. Jävla folk de där. Ett gäng oknullade flator. Och killarna, fan. Asså, bara några fikusar i kostym som klöser fingrarna blodiga mot garderobsdörren.
Stas var av en orkester av svordomar. Jag hummade och jajade samtidigt som jag letade efter några färska blommor. Stas däremot vilade släggan över axeln och knappade på sin mobil. Tills för någon månad sedan hade han haft en mobil. Nu var det fem eller fler. Han tog upp mobilen mot örat och någonstans i hans jacka började det ringa.
Här, sade han och kastade över mobilen till mig för att ta upp den ringande ur en ficka och svara.
Hallå?, frågade han och nickade åt mig att använda telefonen. Jag höll den mot örat och hörde Stas röst i mobilen;
Tjena, det är jag!
Hej?
Allah. Bomb. Kung. Pistol. Anthrax. Israel. Hitler. Hells angels. Heroin.
Samtalet var över under fem sekunder och han stoppade tillbaka mobilerna i jackan. Det kan ha börjat som ett experiment. Eller skämt? Eller bådadera. Kanske visste Stas något ingen annan visste. Allt jag visste var att sedan han börjat ringa sig själv, tillsammans med alla hans e-poster där han dagligen mailade sig själv med slummässiga siffror och bokstäver, hade han blivit kontaktad av något offentligt organ som inte uppmanade så mycket som tvingade honom att besöka en kvinna några gånger i månaden. Hon hade utgett sig för att vara psykoanalytiker som ville lära känna Stas bättre. Stas däremot beskrev det som studiebesök hos Gestapo. Om konspiration fick ett barn med Orwell skulle det vara Stas. Kanske var det som Stas sade, kanske lyssnade Storebror verkligen? Tydligen lyssnade någon där ute. Jag var böjd att beundra honom för att orka jävlas med systemet med sina samtal som säkert förbryllade lyssnarna
Det skulle visa sig att det var jag som skulle hitta den första fräscha graven den kvällen. Blommorna var dagsfärska och marschallen, ännu brinnande, kastade ett nervöst ljus av och an.
Se där, sade han, 48 år.
Stenen var svart och polerad till en skinande glans som reflekterade våra ansikten.
Fan du, fortsatte han, 48 jävla år asså. Okej okej, två barn, right? Lika många äktenskap, säkert fett olycklig. Jobbade som fan, tog aldrig semester. Säkert en jävla besserwisser. Alkoholism. Impotens. Hjärtsvikt. Cancer. Håravfall. Hemorrojder. Allt det, ersatt med ett jävla streck mellan två siffror asså.
Det finns en poet inom oss alla.
Stas var den typen av person där inget kom enkelt. Fanns det ett sätt, på något vis, att göra något, vad som helst, mer komplicerat och invecklat, kunde man lita på Stas att finnas där. Han var en egen naturkraft som tillsammans med orkaner och översvämningar fanns för att segra över ordningen. Inget kom någonsin så enkelt att Stas inte kunde förvandla det till ett eget Tjernobyl. Masturbation till exempel.
När andra åt. Där andra åt. Stas. På McDonalds. Under borden på Burger King. I kön på Subway. I en turkos soffa på Espressohouse. Något som helst av de lokala Caféerna. Stas. I en grön regnkappa. Även om det inte regnade. Inte ett moln på himlen och med ett varmt solsken. Stas och en grön regnkappa.
En dag hade han ringt och sagt något som:
Det finns ett ord för det! Asså, fan vad ballt! Det finns ett ord för det. Helt sjukt egentligen, va?
Före det samtalet hade jag varit övertygad att Stas var ensam. Jag hade haft fel. Det fanns ett namn för det. Han var den typen med sexuella behov lång bortom fantasin. Man kan inte fantisera fram en person som Stas. Men det hade ett namn. Han hade forskat om sig själv. Det var en skruvad form av exhibitionism som tog form med hjälp av en kamera. Han skulle vara hemma. Naken, med en kamera. Posera i positioner som Kamasutra hade censurerat.
Sedan skulle han gå ut. Som en vandrande kyrkklocka med kappan runt sig där enbart fötterna stack fram längst ned. Han går till en restaurang, beställer mat och sätter sig vid ett bord. Innan dess lägger han en svart plånbok stor som en tegelsten på ett bord inom synhåll. Sedan sätter han sig ned och väntar.
Han hade berättat att, för att verkligen lyckas med detta behövde han regnjackan. Det är ett hål i höger ficka. Fritt tillträde, sade han. Förr eller senare skulle någon eller några sätta sig vid det preppade bordet. Nyfikna kommer de spana runt restaurangen med förvirrade ansikten innan de börjar leta i börsen.
Stas, fortfarande med ögonen fästa på personerna som bläddrar genom plånboken, läser av deras ansikten och vet vad de ser. Med handen djupt nere i höger ficka, i det fria tillträdet, börjar han smeka sig själv. Det är precis vad man anar. Plånboken är inget annat än en orgie av bilder på Stas i framåtböjda, bakåtböjda, lutande, skruvade, hängande, lyftande, smekande och liggande positioner. Personerna som bläddrar, förskräckta, kan inte sluta titta. Det är som mal till flammor, hade han sagt med ett flin, även om de bränner sig, kan de inte motstå mig. Med Stas är ingenting någonsin enkelt.
Jag hade frågat vad som hände ifall någon valde att inte titta i plånboken och istället lämna in det till ”borttappade saker”.
Aldrig hänt, hade han svarat med ett skratt.
Beroende på folket och deras reaktioner blev Stas färdig innan bilderna tagit slut. Torkar av sin hand, ställer sig upp, redo att gå. Stapplar över till bordet med plånboken och paret som är djupt fångade av en bild på Stas. En fot på golvet, andra på en stol, två fingrar uppe i ett V och ett flin i ansiktet. Hans styva kuk i den andra handen och det tredje ögat mer än tydligt på bilden.
Ursäkta mig, men det är min plånbok, kunde han säga oberörd.
Den bästa delen här, hade han sagt, är deras ansikten. De tittar upp på honom. Känner igen den leende figuren från bilderna och blir blodröda i ansiktet. Stas tar tillbaka sin plånbok. Paret, skakade bortom ord, stirrar på mardrömmen framför sig och undrar om de någonsin kommer vakna. Med ett leende säger han tack och lämnar restaurangen. Aldrig någonsin, oavsett vilka det är, har de skrattat.
Stas var sällsynt.
Om jag vill krydda mitt sexliv när jag flyger solo använder jag bara hudlotion. Eller en bra dag, glidmedel.
Stas skakade på huvudet åt mig. Jag kunde inte förstå om jag inte provat förklarade han.
Asså, du vet när du runkar i din systers rum? Eller dina föräldrars sovrum? Spänningen. Adrenalinet. Att de kanske kommer in i rummet när som helst. Asså, man ligger i deras dubbelsäng. Där de pippar, fan. Kanske sitter de i rummet bredvid och ser på något skit på tv. Sen händer det, du vet. Katastrofernas jävla katastrof. De kommer in när du ligger där med din stolta medlem i handen. Insmord i vit handkräm. Istället för att få panik och dra på dig brallorna och rusa iväg in på ditt rum och låsa dörren, ligger du kvar. Fortsätter. Bara runka vidare, när de tittar. Asså, tills du blir klar, fan. Det är vad jag har. Den känslan.
I masturbationens tecken uppmanade han alla att prova.
Tillbaka på kyrkogården stod Stas med släggan höjd över huvudet redo för sving. Han var svettig och andades tungt. Han slungade klubban och Johan Måns Gullstrand 1907-1987 exploderade i tusen bitar. Hans stora överarmar med tjocka gröna ådror under huden som radioaktiva maskar, tillsammans med underarmen som hade texten Born In Vitro tatuerat, pulserade av påfrestningen.
Hey!, sade jag, minns du när vi bröt oss in hos dina föräldrar?
Stas sken upp. Han ville ha en tatuering, men ingen ville sponsra honom. När du blir arton, hade föräldrarna sagt. När hans föräldrar var ute och reste slog vi sönder huset, stal alla pengar och smycken vi hittade. På väg ut bröt vi sönder låset med en kofot.
Det var awesome, asså!
Vi satt på en stor gravsten och vilade. En familjegrav. Vi drack öl och skrattade åt minnen.
Stas var en vän man kunde snacka med allt om utan risk att man ska känna sig underlig. Oavsett vad jag sade kunde jag känna mig trygg med att det inte fanns något, absolut inget, som inte Stas kunde vrida upp till helvetiska nivåer värre.
Jag har svårt att få i mig frukost, sade jag. För det mesta är det bara kaffe och en cigg på balkongen. Det gör min röv riktigt förbannad.
Frukost?, undrade han. Vad är det? Tandkräm och luft, fan.
Jag berättar om lugnet jag känner när jag är ensam på balkongen. Sitter och spejar ut över staden, bilarna, folket, ljudet och dofterna. Det får mig alltid att undra. Över saker och ting. Allt, egentligen. Gud.
Om gud var ett djur, sade jag, vore han en spindel.
Gud, upprepade han och skakade på huvudet som jag påmint honom om något obehagligt.
Jag berättar om de två spindlarna jag sett tidigare, som slogs. Har ingen idé om hur det började, vem som började, eller vem som vann. Vad gör en spindel förbannad egentligen? Men det var intressant och kul att se de två kämpa. Slita och dra i varandra. Det var som att se två diabetiker med epilepsi brottas.
Gud, sade han igen med en tung röst. Vet du vad gud gör just nu?
Jag drack ur min öl och ryckte på axlarna.
Gud sitter i en solstol på någon jävla strand i Medelhavet och får massage och en avsugning av minderåriga tvillingar. Dricker en Pina colada med sugrör från en kokosnöt klädd bara i en t-shirt med texten ”I am responsible” skrivet över bröstet. Gud, asså.
Sluta gnäll, retades jag. Han gav oss den fria viljan, fortsatte jag med en fejkad befallande röst. Stas skakade på huvudet och slungade sin flaska ut i mörkret. Ljudet av krossat glas mot sten ekade genom natten.
Den fria viljan?, frågade Stas. Asså, vet du vad den fria viljan är?, frågade han retoriskt. Det är att dö och välja att inte komma till himlen. Det är fan fri vilja.
När jag svingade min slägga mot de försvarslösa stenarna föreställde jag mig ibland vara del av en gammal nordisk myt. En gud som svingar sin hammare mot alla sina motståndare. Mot alla orättvisor han kan hitta. Orättvisan hos svältande. Orättvisan hos rika och fattiga. Orättvisan hos de sjuka och friska. Orättvisan hos folk som får mer sex än mig. Är lyckligare än mig. Folk med drömmar, omsorgsfulla föräldrar och födelsedagspresenter. Jag svingar hammaren mot blocket – känner hur det tunga metallhuvudet går genom stenen och stannar för inget. Skärvorna slungas ut över gården. Små dunsar ute i natten när bitarna regnar ned.
Fett sving, asså.
