Sprebas

Satt häromdagen och bläddrade igenom en massa anteckningar. Alla ideér, tankar, små texter, meningar, som dykt upp i huvudet vid ett eller annat tillfälle och som klottrats ned på papper, fanns där. När jag läste upptäckte jag att det var lite som att titta på gamla fotografier, alla dessa minnen som kommer tillbaka. Alla dessa funderingar. Hur fan tänkte jag här? Vad är detta? En hel del sånt, men samtidigt blev jag glad. Så jag valde att skriva ned det på datorn och lägga ut det på bloggen. Detta är förmodligen så nära man kan komma mitt huvud utan att sticka tungan i mitt öra. I min mening är detta, alla dessa fragment, det ärligaste jag publicerat eftersom det inte är omskrivet, omarbetat eller ändrat. Detta är mina tankar, kallt och ärligt råmaterial som aldrig någon fått ta del av tidigare. Om ni tycker om att läsa det lika mycket som mig är jag tveksam till. För egentligen, att titta på någon annans semesterbilder är för mig något av det tråkigaste som finns. För att göra det enklare att hålla isär vad som hör ihop har jag gjort varannan med fetstil.

När folk frågar mig säger jag: ”Jag skriver inte längre.”

Ingen inspiration. Det funkar bara inte. Jag vill inte skriva längre. Lämna mig ifred. Det är vad jag svarar. Eller, det är vad jag skulle svarat om jag fick frågan.

 

 

I slutändan är allt bara ett resultat av min fantasi.

 

 

Popularitet och impopularitet är något man får arbeta för. Jag har jobbat hårt för min impopularitet.

 

 

Jag studerade kreativt skrivande för att lära mig en massa reglerna om skrivande. Sen spenderade jag hela denna novell att bryta mot var och en av dem, kämpade riktigt hårt att följa ingen av dem.

 

 

Jag sov. Nio timmar i följd. Genom åskstormar och orkaner. En jordbävning. Krig. Genom svält, genom malaria. Det skulle vara min irriterande katt som väckte mig. Jag sov genom miljoner dödsfall och när jag brände tungan på mitt varma kaffe var min dag förstörd.

 

 

Att växa upp är att domna bort.

 

 

Mig och Stas i vars en ände av gatan med vars en skål. Skakande och skramlande med mynt, folk passerande, några gav pengar. Ingen ögonkontakt.

 

”Tack herrn.”

 

”Gud välsigna dig mannen.”

 

En liten undernärd svart flicka ensam i ett dammigt oländigt landskap tittade på den passerande folkmassan. Folk antog att pengarna gick till svältande barn någonstans. De frågade aldrig.

 

 

”Hey, hur många feminister behövs för att byta en glödlampa?”

”Inga. De säger till alla män att släcka sina lampor så det blir jämställt.”

 

 

Folket brydde sig inte vem som fick pengarna. Mig och Stas var försäljare som erbjöd ett gott samvete för mynt. Någon som gick förbi, köper sig själv ett fem kronor bättre samvete.

 

 

Gud gav oss inte fri vilja. Han gav oss intrycket av att ha kontroll av våra handlingar, gav oss en anledning till dåligt samvete. En kan inte känna skam om en inte är ansvarig.

 

 

”Han var den sortens person ingen trodde på. Han själv minst av alla.”

 

 

Folk kommer berätta för dig att tid är relevant. Studera gammastrålning och det ständigt växande avståndet mellan vår galax och de andra har avslöjat universums ålder. Till ingens nytta. Tiden har alltid varit. Och när du dör börjar en ändlös klocka ticka. Tid död – fem timmar och växande. Inget annat någonsin är så permanent.

 

 

Så vitt jag tror, är vi alla bara vilse, simmande omkring en enorm kondom, väntar på att bli nedspolade i guds toalett.

 

 

”Är detta första gången?”

”Tja, jag har en son.”

”I industrin menar jag.”

 

 

Om det finns någon bra idé inte nedskriven än – skriv ned den.

 

 

Ta någon gammal klocka. Håll den mot örat och hör den tick, tick, ticka. Det är ljudet av min fars liv. Tick, tick, tick. Verkligen.

Doktorn som genomförde obduktionen höll upp den lilla elektriska saken, stor som en valnöt, säger: ”Det är inte denna som tog döda på honom.”

Den lilla saken ännu tick, tick, tickande.

Min mor och syster hade gått, jag frågade, kunde jag få den, snälla?

Vid dörren frågade jag hur länge batterierna varar.

”En livstid”, svarade han.

 

 

Du skall inte ha andra föräldrar jämte mig.

 

 

”Jag fortsätter drömma om dig”, sade hon.

”Kunde vara värre.”

”Hur så?”

”Du kunde drömma om någon annan.”

 

 

Jag använde varje trick i boken med mitt hår för att dölja faktumet att det inte fanns nog av det.

 

 

Gud gav oss allt. Resten är upp till oss.

 

 

Detta är inte ett erkännande. Det började med siffror. Jag hittade en bunt med papper, tjock som en telefonkatalog, i hans rum. Slumpmässiga siffror från topp vänster tjockt ned till botten höger. Jag är en översättare om något. För vad det är värt gjorde det en troende av mig. Om sanningen ska fram, jag tror inte ens Dostojevskij eller någon annan med en penna någonsin skrev sina egna böcker.

 

Det var helt och hållet honom.

 

I början fanns det siffror.

 

Sen kom min bror.

 

 

Hon är det bästa sex jag aldrig kommer ha.

 

 

Bakterier. Om det fanns ett och bara ett ensamt fenomen att ändra skulle det vara bakterier. Fråga mig vilken dag som att göra en önskan och det är fred på jorden. Vänta sen tills jag får en riktigt dålig variant av hosta. Eller eksem. Huvudvärk. Hemorrojder. Cancer.

Fred är på stand by. Jag måste få ordning på mitt eget liv först.

Eller om jag skulle säga det såhär – om det var möjligt att bota global sjukdom. Fred på jorden. Solsken alla dagar och rea sju dagar i veckan. Allt i utbyte mot ditt eget liv. Skulle du göra det? Skulle du?

 

 

Det finns en sjukdom idag som min läkare säger att jag borde oroa mig för. ”Den moderna vetenskapen idag”, säger han, ”är så bra.”

Han säger, min doktor, han säger, ”Men den där mentala personlighetsstörningen är inte bara ett piller från att försvinna.”

 

 

Eller när jag och min vän hittade porr och smög iväg för att titta.

Han säger, ”Min kuk gör ont.”

Och det gjorde min med. Det kändes som du tänker dig en ballong känner sig ögonblicket innan den exploderar i ditt ansikte.

 

 

Eller min lärare med raserispaken som gick av och på. Du kunde se ångpannan stiga när hans ansikte blev rött och tinningen växte hjärtslag.

”Han blir så arg för att hans son sitter i rullstol.”

 

 

Det finns ingen gömd pistol. Bara en tunga bränd åt helvete och två trötta hästar.

 

 

Försöker riktigt hårt att vara någon han tror folk inte vill han ska vara.

 

 

Vi kan önska hur mycket vi vill, eller så kan vi göra något åt det.

 

 

Bara för att jag berättar denna historia i dåtid betyder det inte att jag fortfarande är här när den där sista sidan vänds. Om du bläddrar tillbaka till omslaget och läser namnet där inser du att det inte är mitt. Jag må berätta denna historia…

 

 

Om den inte får dig att gråta första gången, läs den igen.

Om inte det funkar, läs den ännu en gång.

Och igen om det inte funkade.

Och igen.

Och igen.

Om du, vid det här laget, ännu inte gråter. Tja…

Kanske bör du gråta för att du läst en bok typ fem gånger och fortfarande inte fattar.

 

 

”Du är det sista lövet som klamrar sig fast på en gren på ett döende träd. Det kommer en dag när den sista människan kommer släppa taget och göra sig själv och allt annat utdött. Det kommer en dag när universum blir mörkt. Alla stjärnor har brunnit ut och allt slutar vara. Allt vi gör kommer vara borta och inget spelar någon roll längre. Det finns inget någon kan göra som varar för evigt.”

”Jag vill inte vara evig. Jag vill vara en livstid, precis som alla andra. Det är när jag dör som inget spelar någon roll längre. Åt helvete med universum.”

Detta är mig, just här i denna plats och tid, håller en pistol mot hans huvud och säger, ”När vi dör, allt annat följer.”

Han tittar upp på mig. Ögonen skälvande med tårar. Hans röst inte riktigt där när han säger, ”Va?”

 

 

Efter ett par dagar misstänker du att något är fel. När den där första veckan passerar stannar du uppe sent. Tittar på vad som helst på tv. Tar promenader när alla andra sover. Dricker kaffe och vad som helst med hög sockerhalt. Vid slutet på den första månaden har du snackat med alla experter som finns.

 

En sömnpedagog.

 

Några stresshanterare.

 

Du provar Qigong. För att slappna av.

 

Du har till och med dekorerat om ditt hus. Feng shui.

 

Vid det här laget finns det inte någon terapeut du inte pratat med. Kanske Dr. Phil.

 

I badrumskåpet har du Nitrazepam. Estazolam. Triazolam. Temazepam.

 

Inget funkar.

 

Du drömmer fortfarande.

Jag frågar om hon vill komma med mig. Det måste vara lördag. Hon har på sig sina röda skor med höga klackar och den där klänningen som får hennes röv att se ut som ett dike. Hon poserar framför spegeln och målar munnen som de gör, när hon säger, ”Det vet du att jag inte vill.”

 

”Om jag trodde du ville följa med hade jag inte frågat.”, säger jag.

 

Hon ger mig den arga fittblicken och säger, ”Fuck you.”. Sen dansar hon ut i köket sjungande. Hon är en fantastisk hona. Hon städar. Hon kan fixa middag. Hon håller kylen full med öl och jag har aldrig slut på röka när hon är i närheten. Hon kan knulla fem främlingar på en kväll och ändå komma hem och krypa upp för mitt ben. Stinkande från vin och vodka och cigarettrök drar hon ned min gylf och byxor och stoppar den i munnen. Hon börjar jobba den som en svältande kalv. Med den munnen kan hon suga ett ägg tomt genom skalet. Sen knullar jag henne och vi somnar tillsammans. Morgonen efter fixar hon äggröra med bacon och kaffe. Jag är den lyckligaste killen i världen.

Det ligger några sidor framför mig, fulla med blyertskladd. Vagt indelat i stycken som inte är sammanhängande. Vissa meningar står ensamma i väntan på att jag ska hitta en plats för dem i texten. Det har pågått i några dagar nu. Ibland slänger jag mig ned och drar fram några ord på pappret i hopp om att det ska finnas plats för dem i den blivande texten. Vanligtvis kastar jag ur mig orden och meningarna utan att läsa sakerna efteråt. Sen klickar jag på att plublicera och går vidare till nästa projekt. Jag hoppas detta blir annorlunda. Detta är bara ett väldigt liten del av det jag jobbar på nu. Jag vet inte ens om dessa två stycken kommer höra samman när det är färdigt, men oavsett så blev det dem som kom ut på bloggen först. Mycket nöje!

 

I tusentals år har folk skrivit de bästa böckerna, sjungit de bästa sångerna som någonsin kommer bli ihågkomna. Jag är fast i slutet av historia med ett ständigt förfall av kultur oförmögen att göra något inte gjort förut. Jag stapplar genom livet plockar upp bitar av guld – letar efter ett sätt att förvandla min egen skit till något folk kommer minnas. Hoppas på att hitta en litterär de visas sten. Om vi verkligen lyckas göra något vi kan vara stolta över dröjer det inte länge innan vi upptäcker att någon redan gjort samma sak. Fast bättre. Jag måste konkurrera med hela det skrivna ordets historia skapat generationer före jag föddes.

 

Varje gång du sätter dig ned och försöker skapa något eget finns det en skugga av inspiration. Någon författare. Någon artist. Vad som eller vem som fick dig att plocka upp pennan i första taget. Reflekterar sig i allt du försöker skapa. Vad som helst. Allt vi gör är bara kopior på kopior på kopior. Vi återanvänder våra berättelser. Vi får aldrig, någonsin bli inspirerade.

 

Detta är Casper.

 

I hörnet av den wannabe-engelska baren plockar jag jordnötter från skålen. Lägger dem på led. Spenderar tid.

 

Jag har inte träffat honom på ett år. En halv öl senare minns jag varför.

 

Det senaste året har varit händelserikt för oss båda.

 

Han har gift sig.

 

Jag har blivit frånskild.

 

Han fixade en unge.

 

Jag förlorade vårdnaden.

 

Casper, han säger, det är inte viktigt att vara lycklig eller inte. Han säger, det är viktigt att göra det som är rätt.

 

Denna fruga, hans, de brukade jobba tillsammans.

 

Då, ungefär ett år plus växel, dyker hon upp till jobb. Hennes smink smetat över det hela. Maskaran och eyelinern rinnande ned över de runda kinderna. Håret som en höstack i motvind. Ögonen såg ut som askfat.

 

När folk frågade vände hon sig bort. Jobbade vidare och pratade inte. Så de lämnade henne ifred. Snyftande.

 

Hur de gifte sig, min vän och hon, tja…

 

Hon behövde någon. Min vän, han bara behövde.

 

Casper, han berättar hur hans fru alltid snackar om sitt ex. Hur värdelös han var. Hur dålig han var i sängen. Hur mycket pengar han tjänade och aldrig spenderade på henne.

 

Denna fruga, hon brukar säga till min vän att hon aldrig känt såhär för någon annan man. Hon älskade aldrig sitt ex, kan hon säga. Så de gifte sig och fixade en unge.

 

På baren, Casper drar fram sin plånbok och visar mig en bild.

 

Han säger: ”Här är hon.”

 

På bilden är denna fruga, hans. Hon, på bilden, precis kommit ut från duschen. En handduk som täcker lite av hennes rosa hud. Delar av den i varje fall. Handduken utsträckt över henne och fick magen att se ut som ett farthinder. Arga röda prickar på hennes kinder och ben. Ett trasigt leende. Ett ögonbryn som sträckte sig från ena sidan till andra.

 

Casper, han säger: ”Det är min ängel.”

 

Jag, ger tillbaka hans fru, säger: ”Det är din ängel.”

 

Denna ängel, hans, berättar han, brukar säga att det inte är viktigt att vara lycklig eller inte. Att göra vad som är rätt är bra nog.

 

På väg ut skakar Casper min hand, tackar mig för ölen.

 

Sen försvinner han iväg i natten. Tillbaka hem till sin ängel och sin unge och deras rätta liv.

 

Själv är jag hemma och skriver.

 

Telefonen ringer.

 

Sju signaler sen blir det tyst igen.

 

Om inte detta är en bestseller vet jag inte vad är.

 

Vi ses om ytterligare ett år Casper.