Nämen!
Mannen med pennan satte sig ned framför mig, lade ett block på bordet, rättade till sina glasögon och fäste blicken i mina ögon. Detta är inte alls som man ser i filmer. Ingen skarp lampa i ansiktet med några killar som pressar dig med frågor du inte kan svaren på. Inga galna hot om återverkningar ifall man vägrar att svara. De resonerar med mig. Det är inte alls en offersits. Maten är dessutom god. Jag fick varm choklad till frukost och chili con carnen var både stark och serverades med salta majschips. Innan jag upptäckte den lilla silverfärgade knappen bredvid dörren rusade nikotinsuget omkring och jävlades med mitt system. Sedan ordnade jag att få röka minst en gång i timmen. Inget kaffe. Dessutom fick jag inte ringa någon. Det är inte som på film.
Sovit gott?
Kan jag få tillbaka mina byxor?
Det började som en promenad sent på natten. Vi var tre törstiga killar med ett begär för spänning, frisk luft och snatteri. Egentligen började det när vi enades om att se tre filmer hellre än en. Överflöd – det kommer tillbaka och biter dig i nacken. Det var den tiden på dygnet när man får svårt att avgöra om det är riktigt sent eller jävligt tidigt.
Statoil. Festis. I brist på bättre varor fyllde vi fickorna med batterier och kom undan. Snatteri, vi gör det för spänningen. Girighet, det är en synd. Vi kastade batterierna och bara en timme senare satt jag på en sten med handbojor och kände mig illa behandlad.
Vi hade sett blåljuset tidigt och sprungit skrattande för att gömma oss i en snårig sida av vägen. Vid horisonten såg vi bilar köra av och ann, det blå ljuset tydligt varnande. De var ute efter några unga killar. Vi passade beskrivningen. Därför satt vi kvar och gömde oss tills vi tröttnade och bestämde oss för att gå hem. Vi visste att det var kört när en bil med helljus kom körande mot oss på cykelstigen och en röst skrek att vi skulle stå still och skingra på oss.
Vilket av det?
Håll käften och skingra på er!
Rösten, som luktade avlopp och sura fötter, kallade mig snart lögnare och uppmanade mig att erkänna allt.
Erkänna vad?
Men inget svar på mina frågor. Vad gäller det? Varför har jag bojor på mig? Kan jag få ringa hem? Vad har jag gjort? Var är mina vänner? Kan jag få en kopp kaffe? Inga svar och mina var lögner.
Vad heter hunden?, undrade jag.
Håll käften!
Nämen.
Vad sade jag?
Håll käften!
Kanske var mitt tonläge här skämtsamt opassande.
Va i helvete sa du till mej?!?
Efter det var jag tjurigt tyst och svarade inte på något tilltal från någon. Detta, skulle det visa sig, vara ett misstag. Förstå min förvirring, när man talar är man en lögnare och när man är tyst är man skyldig. Jag var bådadera. Detta var det roligaste jag haft på länge.
Tillbaka i förhörsrummet med mannen med pennorna som jag avskydde av två anledningar. Han var en idiot som ansåg sig annorlunda. En auktoritär man som förmodligen var van att få saker på sitt sätt och blev nervös när auktoriteten seglade ut genom fönstret. Han kliade sig på en av hakorna och bad mig ta det från början.
Vi skulle egentligen hyra en film men det blev tre. Jag ville se en thriller menröstades ned av de båda andra. Det var de som hade pengarna förklarade jag. Mannen antecknade men slutade snart och hatade mig med sina ögon. När jag berättade om vilka kval vi led inför valet av chips suckade han och bad mig sluta spela dum.
Kanske har du för höga tankar om mig?
Var inte smart.
Han visste tydligen inte hur han ville ha det. Hans jobb var att få fram svar från mig genom knep han hämtat från en dålig film.
Dina vänner har redan erkänt allt. Det blir bara mer problem om du inte erkänner du med.
Jag skrapade mina svarta handflator som luktade skarpt av tjära. Vad har de erkänt?, frågade jag. Var är mina byxor?
Det hade varit en snygg ung tjej som målat mina handflator svarta och med våld rullat varje finger över en bit papper. Sedan hela handflatan. Sedan fotografi med en sifferbricka som halsband. Man antecknade mina ärr och min tatuering i en ruta.
Du kan tvätta av dig nu, sade hon.
I en metallburk fanns en trögflytande kräm, en blandning av tvål och sand som verkade vara vattenavstötande. Den var bra till ingenting och nu luktade mina händer tjära. Även hon hade försökt med ännu ett knep. Den snyggaste tjejen på stationen med det vänliga leendet som skulle charma sanningen från mig men lyckades besegra sig själv genom att bli rasande.
Varför gjorde du det?
Vilket?
Du vet vad jag pratar om.
Vet du vad du pratar om?
Vad pratar du om?
Var är mina byxor?
Snart var hon trött på mig och sade provokativt ingenting trots mina ihärdiga försök att jävlas fram ett utbrott. Mina byxor hade beslagtagits direkt när jag anlänt. Tillsammans med allt jag hade i fickorna och man skickade sedan iväg mig till ett kalt rum utan fönster med en träbrits till säng. Åklagaren kommer in imorgon runt middag och du stannar här till dess, hade man förklarat.
Mannen med hakorna och pennan tog upp sin mobil. Letade i några papper och slog ett nummer och gav mig mobilen. Det var mitt hemnummer. Ring, sade han. De hade redan ring och förvarnat min mamma om hur det låg till. Jag var skyldig till ett brott och nu var det bara detaljerna som skulle gås igenom. Min mamma skrek i telefonen. Och grät. Jag försökte lugna henne och förklarade att det hade begåtts ett misstag (vi valde tre filmer hellre än en) och att jag var oskyldig.
Sluta ljug!
Kanske var detta ännu ett knep. Hakorna försökte observera min reaktion. Kanske skulle jag drabbas av en djup ångest, börja gråta och be om förlåtelse? Erkänna allt för min stackars mor? När jag började berätta för henne om min middag med majschips och Coca Cola tog han tillbaka telefonen och förklarade för henne att jag skulle hållas på stationen tills de utrett allt. Det skulle visa sig att den utredningen var klar redan samma dag.
När vi åter var tillsammans, vi som passade på beskrivningen, jämförde vi våra upplevelser. Naturligtvis hade alla erkänt, ljugit, spelat smarta och fått våra händer målade svarta och luktade asfalt.
När jag kom hem undrade farsan vad vi hade gjort hela natten.
Handavtryck i den nya motorvägen.
Fan vad du ljuger.
Jag får mycket av den varan idag.
Någon månad senare fick vi ett brev hem där man förklarade att man lagt ned målet eftersom ”brott inte kunde styrkas”. Jag var skyldig, men de hade inga bevis. Ingen ursäkt.
Oförskämt.
