Sprebas

Här försöker jag hålla mig till det som verkar vara lite av en text som tillhör "min" stil, enligt många. Där jag håller många bollar i luften samtidigt och berättar intrigen från olika vinklar samtidigt. Eller något sådant.

 

Jag vaknade på sjukhuset när frukosten serverades och polisen kom till förhör. Telefonen bredvid sängen hade ringt hela dagen. Min flickvän hade kört ut de andra patienterna ur salen med sin neurotiska telefonepisod. Kontrollbegär och svartsjuka.

 

”Jag sticker till Johan och knullar”, skrek hon och jag lade på. Sedan dess ringde hon var femte minut. På minuten. Ralph, min rumskamrat, var ensam kvar efter de andra som flytt. Visst kunde jag kopplat ut telefonen, men tyckte om att hon jagade mig. Jag fantiserade om att hon satt hemma i sin säng och grät och ringde. Övergiven. Och slut på näsdukar. Hur jag hamnade på sjukhus var för att jag träffade en rånare istället för en nattvandrare.

 

”Det är ett sätt att se det på”, svarade polisen. ”Var det någon du känner till? Kan du beskriva honom?”

 

Signalerna från telefonen sände en elektrisk stöt genom rummet. Fem minuter. På minuten. ”Ska du svara?”, frågade polisen i bakgrunden. Jag ryckte på axlarna och försökte äta lite av maten. Äggröran var gul och övergick i grönt som gjorde att jag ville undersöka om den lös i mörkret. Mjölken som serverades var en liten kartong med is på kanterna. Lättmjölk som, när du håller glaset framför ansiktet, kan se igenom. Smaksatt vatten.

 

Jag berättar att mannen som överföll mig var stor. Inte lång, bara stor. Kroppen var resultatet av en livslång diet på öl, chips och levde upp till allt som var fel med snabbmatskulturen. På tvn i rummet visades Jeopardy. Enligt sjukhuspolicyn ska det visas underhållning som kan tilltala en bred publik. Sjukhus kan köpa in videoband exklusivt. Så alla vakna timmar av dygnet – Jeopardy. Och korsord. Telefonen ringer igen och jag lägger av luren. Jag kunde höra min tjejs röst skrika ”Hallå?”.

 

”Du sade?”, frågade jag polisen som presenterat sig som Alvin.

 

Alvin verkade vara den sortens polis som bär sina kläder stolt. Sover med pistolen under kudden och använder batongen på frugan när han tar henne bakifrån.

 

Flingorna som serverades varje morgon var nedrörda i vattenlösningen de försökte ursäkta som mjölk. Jag låg i en sal högs upp längst bort från hissarna. Köket låg i källaren. Vi, Ralph och jag, var de sista som fick mat varje dag och flingorna har sugit åt sig all vätska i skålen. Det såg ut som en skål barnspya man kunde äta med ett sugrör.

 

Det har gått över fem minuter nu. I luren hör jag min tjej skrika att det är slut.

 

”Mannen var tjock och hade alltså ett stort skägg? Kanske var han över 50?”, upprepade Alvin.

 

”Han hade konstiga kläder”, sade jag. ”Tjocka. Vinterkläder.”

 

Alvin frågar om det kunde varit gängrelaterat.

 

Ett nytt avsnitt av Jeopardy börjar. För mig blir det tredje gången idag. Ralph var senil. Varje nytt avsnitt var, tja, nytt. Vi hade börjat med en vadslagning om vem som kunde vinna avsnitten. Onödigt att säga vem som vann den tävlingen. Alla dagar.

 

”Förutom vinterkläderna, det stora skägget och kroppen var det något annat märkligt med honom. Han verkade glad.”

 

Alvin undrade om jag kunde känna igen en påverkad person?

 

Ralph svarade fel på en av frågorna från tvn. Skrattade när kvinnan i programmet glömde svara som en fråga. I telefonen grät min tjej.

 

Emma, sjuksystern, kom och tog bort frukostresterna. Alvin började prata med henne. Ställde frågor om hur nära det var att jag inte överlevt.

 

”Han är en riktig turgosse”, sade hon tillslut och försvann.

 

Läkarna hade berättat att kniven varit 2 millimeter från hjärtat. Hade jag kommit in några minuter senare hade jag förmodligen förblött. Jag hade verkligen haft tur sade man.

 

Alvin säger att jag verkligen hade haft tur.

 

Det är tredje dagen på ett sjukhus och jag har ett hål i sidan. Vilken tur fanns det att ha?

 

Alvins partner eller medhjälpare eller vad man kallar dem, stod och tittade ut genom fönstret. Berömde utsikten och sade att han kanske borde ordna så han lades in. Njuta lite av sina skattepengar.

 

Varför inte? Du äter för mina. Men jag sade inget.

 

Alvin sammanfattade min beskrivning av rånaren innan de gick.

 

”Han var storväxt. Tjockt långt skägg. Vinterkläder och stövlar. Verkade glad – möjligtvis hög eller påverkad av alkohol. Medelåldern eller äldre.”

 

De verkade nöjda och rörde sig mot dörren.

 

I telefonen hade min flickvän lämnat över till en lång ensam ton. På tv förlorade en kvinna alla sina pengar i finalen när hon glömde svara som en fråga. Ralph snarkade.

 

Jag ropade på Alvin innan dörren hann gå igen. Kom precis på en viktig detalj. Jag fick en bra skymt av mannens flyktfordon.

 

Alvin tog upp sitt block.

 

”En stor släde och tolv renar”

 

Resten av dagen spenderade jag med att vinna över Ralph.

Jag försöker hitta en stil som kommer passa mig och som jag kanske en dag jag kommer kunna känna mig bekväm med. Hittils försöker jag fortfarande. Denna text var ett försök att undvika värderingar och adverb, eftersom jag har problem med dem i mina texter. Tycker det ger mer när man skriver mindre.

 

Sandalerna slår mot fötterna, klappar takten efter mina steg. Golvet glänser, klädd av en tunn hinna vatten med såpa som påstods dofta Sommar. Jag tömmer det mjölkvita vattnet i badkaret, sand och småsten blandat med hår lägger sig i linje och kryper mot avloppet. Jag fyller hinken med kallt vatten, doppar moppen och gnider den mot bottnen. Vrider ur i plastsilen. Doppar igen och vrider av igen. Tömmer vattnet i badkaret och sköljer ned allt med munstycket. Sätter in dammsugaren i garderoben, lägger den tryckt mot väggen så jag får plats med mopp och hink. Går in i köket. Sorterar ut besticken ur disken och lägger dem i den sargade diskbaljan. Sprejar över grönt diskmedel som luktar lime och börjar tappa upp vatten. Jag bor på våningen högst upp så det går sex våningar innan jag får varmt vatten. Med handen under vattenstrålen, som börjar gå från kallt till varmare, klickar jag av kylen och frysen. Drar ur kaffekokaren och mikrovågsugnen ur uttaget. Innan de gröna siffrorna på displayen dör ser jag att klockan snart är midnatt. Snart torsdag.

 

Vattnet är varmt så jag skjuter över kranen till baljan med besticken och fyller upp. Att diska har alltid varit terapi för mig. Med rätt musik kan det vara den mest avslappnade aktiviteten jag upplevt. Idag har jag ingen musik. Förutom vattnet är det bara ett distant ljud från grannens tv som hörs. Jag torkar glasen och tallrikarna för hand och sätter dem på plats. Sex av varje, Ikeas startpaket som överlevt sedan jag flyttade från min mor. Kan det vara sex år sedan? Kul slump.

 

Släcker i köket. Datorn som alltid är på, är avstängd och jag drar ur alla kontakter ur väggen. Lampan på skrivbordet släcks och allt blir svart. Inne i vardagsrummet tänder jag några värmeljus och börjar dra ut alla sladdar. Även den vita kabeln till tvn drags ut. Sängen står obäddad. Inga sängkläder och madrassen ligger sammanrullad tillsammans med kuddarna. Allt verkar klart men jag går en sista runda genom lägenheten och ser om allt är perfekt, vilket det verkar vara. På skrivbordet ligger kuverten som jag bär in och lägger på sängen. Jag tittar ut och lägger märke till den fulla månen som skymtar fram bakom ett moln. Underbart.

 

Jag tar på mig skorna. Rättar byxorna. Knyter slipsen och efter några försök blir jag nöjd. Viker ned kragen och försöker se om den vita slipsen kan märkas under den svarta kragen, men det ser bra ut. Kavajen som jag köpte inför min systers bröllop hänger framför mig och glänser. Jag fick många komplimanger för den kavajen och jag önskar jag burit den oftare. Drar ut skjortan ur jackans ärmar och knäpper mina manschettknappar jag fick av någon när jag tog studenten. Jag har alltid tyckt det var snyggt när skjortan syns som den gör nu.

 

Inne i vardagsrummet står en flaska portvin och ett glas. I vanliga fall dricker man port från små likörliknande glas men jag tycker om de större glasen för rött vin. Fyller det till hälften och släcker ljusen. Månen får lägenheten att glöda i silver så jag har lätt att hitta ut till balkongen. Det är skönt väder. Inte kallt. Bara en stilla bris som smeker ansiktet. Klockan borde vara efter midnatt nu och jag lyfter glaset mot horisonten och hälsar.

 

Torsdag.

 

 

Dricker ur och undrar om inte det andra vinet faktiskt var bättre ändå. Sätter glaset på räcket och tittar på månen. Min granne i huset på andra sidan gården står och diskar. Av hela huset är det endast i hennes fönster det är tänt. Hon är för det mesta vaken långt in på nätterna som mig. En del människor fungerar bättre på kvällarna antar jag. Hur gammal kan hon vara? Hennes make eller pojkvän kommer in i köket bakom henne och ger henne en kram. De talar en stund, sedan försvinner de in i lägenheten. Sen blir det mörkt. Jag tar en av stolarna på balkongen och ställer vid räcket. Ställer mig på stolen. Synen ut mot horisonten. Jag ser inte marken eller balkongen och förstår hur Leo kände i Titanic. Man är verkligen kung över världen. Ibland. Jag stöter till vinglaset som faller som en vit droppe mot marken. Det sista jag hör innan jag lutar mig fram är glas som krossas och ekar genom gården.

Det var längesedan jag skrev något personligt i min blogg. Utöver de två äldsta inläggen är inget jag skrivit relaterat till mitt liv. Vill jag att man ska läsa om mig, om honom under skalet? Jag tror att innerst inne kanske vi alla vill visa vilka vi är, men hindras av rädslan att vi kanske inte är bra nog att leva upp till det vi vill att andra ska tro och tycka om oss?

 

Känslan av att ditt liv inte kan vara intressant för någon annan gör att du hellre håller det inom dig själv. Klistrar på ett leende för att visa att allt är okej. När Shakespeare sade att alla var skådespelare kunde han inte ha mer rätt. Vi spelar rollen som oss själva utifrån det vi tror vi ska vara. Vi skapar en identitet som vi spenderar resten av våra liv att leva upp till.

 

Jag vet inte vad jag ska skriva längre. Ingen motivation. Ambitioner om författarskap sänkta men inte glömda. Den svaga glöden av självtillit på den egna förmågan att klättra över alla hinder – borta.

 

Jag är rädd att det finns mer hos mig av min far än jag hoppats. Dricka. Fylleri. Svaghet hos jaget. Kanske ska jag dra mig tillbaka till ett liv med någon. Jobb och det vi kallar ett normalt liv. Fru. Barn. Parterapi.

 

Saknar jag honom? Borde jag vara ledsen? Borde jag känna något alls? Så osäker på det egna. På jag. På den där Emil. När ingen annan tror på mig ska jag försöka vara annorlunda? Stark och stå emot. Fly in och gå vilse i en djungel av droger och alkohol. Kanske är jag bög? Är jag bög? Saknar jag henne eller vill jag att hon ska sakna mig?

 

Jag har varit ledsen och arg så länge att jag blir förvirrad nu när det är tomt. Är lycka synonymt med avsaknad av olycka? Är det inte på tiden att du tar itu med ditt liv? Att du visa alla, dig själv framför andra, att du är så mycket mer än du verkar. Tänker inte alla så? Att vi är mer och bättre. För att hantera faktumet att vi är mindre och sämre.

 

Inspiration förlorad. Eller övergiven? Jag vill inte skriva längre - skrev han. Jag tror inte på mina texter. Jag tycker inte om att läsa dem. När andra ger mig beröm undrar jag om det är dem eller mig det är fel på och hoppas innerligt att det är mig. Om alla lider av samma fel, blir det då inte ett rätt? Normalt?

 

Jag har inga drömmar längre. Inga fantasier. Jag har förlikat mig med tanken att det inte blir mer av mig. Inga böcker. Inga stora pengar. Fina bilar. Stort hus. Jag avskyr människor. Jag äcklas av mig själv. Jag är allt jag inte vill vara. Jag längtar till allt jag inte kan vara. Nej. Förlikad med tanken att jag är vad jag är och kan inte vara annat. Förlikad. Men inte övergiven.

 

Jag drömde att allt kunde bli som jag ville bara jag trodde på det. Jag vaknade och trodde inte på min dröm. Vad saknas mig?

 

Det händer. Nu. När jag skriver. När jag går, andas och tänker. Det händer. Så som med träd, blommor, fåglar och fiskar. Det händer. Men jag låtsas som inget och skriver vidare.

 

Sätt upp ett mål att sträva efter att uppnå. Sätt upp ett mål att misslyckas med att uppnå. Fler mål – fler misslyckanden. Är du rädd att misslyckas? Du är rädd för att misslyckas.

 

Jag kan inte skriva. Kanske är jag kreativ. Visst kan jag fantisera. Men fan om jag kan skriva. Jag vill inte skriva. För jag kan inte skriva.

 

Jag vet att jag har starka emotionella skador som gör att jag inte kan hantera vanliga kärleksrelaterade situationer. Jag vet själv att jag inte är något att hänga i granen. Jag börjar bli tunnhårig. Är inte speciellt smart. Ful.

 

Lagar god mat dock.

 

Man frågar mig, oftare än ni tror, om jag går i terapi? Kognitiv beteendeterapi är ett vanligt råd jag får. Hur får vi folk att vilja leva i vårt tomma samhälle fullt av krossade drömmar, sargade barndomar och tomma löften om framgång? Vad ska vi göra åt dem som inte kommer passa in? De som vågar ställa frågor? Vi uppfinner psykologer som kan ”bota” dem som inte ställer sig hos flocken och få de ”förvirrade” att passa in. Att acceptera. Att sluta fråga. Bryt ned min personlighet och byt ut alla mina drömmar, känslor och rädslor mot något bättre. Få mig att vara som alla andra. Hjälp mig passa in.

 

Jag vill ha barn. Jag vill gifta mig med en fru och låta tiden lära mig hata henne. Jag vill slå mina barn. Köpa en hund. Avliva en hund. Köpa en hund. Repetera. Fira jul. Bli full och somna. Jag vill spela bingo på lördagarna. Jag vill låta potensen mattas ut i glömska. Jag vill tappa mitt hår. Jag vill bli rädd för ungdomar. Jag vill ångra alla mina misstag jag aldrig begick. Minnas alla val jag borde gjort annorlunda. Tänka på döden. Överleva hjärtattacker. Plantera blommor på min sons grav. Vara otrogen. Göra karriär. Avundas mina vänner. Begrava min fru. Jag vill äta mat med löständer. Jag vill begå självmord och överleva. Gå igenom en skilsmässa. Ta droger. Jag vill vilja balla ur fullständigt. Jag vill planera resor som aldrig blir av. Jag vill ångra mitt liv. Jag vill börja tro på gud. Jag vill begravas. Kremerad.

 

Snälla kan inte doktorn få mig att vilja leva ett normalt liv?

 

Jag försöker nästan alltid göra något jag aldrig gjort tidigare när jag skriver. Jag vet för det mesta inte vad jag sysslar med, kanske är det därför jag skriver - att hitta delar av mig jag inte visste fanns. Oavsett så skriver jag inte alltid utifrån en idé, utan även ibland utifrån en ensam känsla. Kanske känner du samma när du läser. Men kanske inte. Kanske...

 

Inte van att bli buren på detta sätt. Det tär och drar i trådar som håller armen från att slitas av. Bomull och träspån suger åt sig vattnet. Regnet gör den tung.  Kropp av min kropp.

 

Vem skyndar så mot en plats?

Är det en flykt från något?

 

Ödsliga fält. Störtade och brända träd. Djupa kratrar efter granater. Spår i gyttja efter maskiner, avtryck från kängor, blod som blandas med lera. Tecken på människa.

Ned under mark. Vidare genom trånga och kalla gångar. Hårda och sträva betongväggar sprider sig genom lera.

Blodiga kroppar i hörn och vrår. Ekot av små snabba steg genom gångarna.

 

Ängsla gör att Rött öga kastas av och an när skuggor tittar fram. Långt framför syns dagsljus, ett fönster i ett rum. Små snabba steg söker sig det fönster. Vidare ut ur mörkret, välkomnas av grå himmel. Luften är varmare. Kanske är det besöket i betongdjupet som fick den att verka. Kläderna är trasiga och håret av garn börjar färgas brunt av lera och smuts. Orange är ett minne.

 

Långt där fram ligger ett hus.

 

Du vackra hem, vem bodde hos dig?

 

Dess fönster är krossade och taket slitet.

 

Vad hade rivit och slitit i detta hem för att skada det så?

 

Finns det ingen kärlek kvar åt färger?

 

En tidigare glans - borta. Alla nyanser av smuts.

 

En ensam dörr kvar och sedan vad mer?

 

Dörren står stadigt. Bakom; mörker.

Nu ser Rött öga inget mer. Ensam röd knapp är gömt mot axel. Hårdare för varje steg som tags förbi dörren.

Stegen är försiktiga och golvet knarrar.

 

Vad gömmer sig där under?

 

Finns det något där ute som vill oss?

 

Den stora traven av blött virke som ligger över golvet är trappan som en dag hade gett upp och slungat sig mot en död.

 

Varför ligger du här och sover när du kunde burit mig till säkra höjder?

 

Hårda brädor spärrar av rum och fönster.

 

Lever något i detta hus?

 

Det är tyst nu. Spik slagna inifrån, vass metall som borrat sig genom trä. Ett hål i en vägg, stort som en hand och större, visar en natt som andas bakom.

 

Rött öga kan se igen, befriad. Från trygg axel till husets döda atmosfär. Inget syns. Vi är inte välkomna här.

 

Bortom finns en väg. Ett kvarter av mördade hus. Trä som multnar och faller i bitar. Väggar av tegel förvandlas till damm. Fönster igenbrädade, dörrar reglade med möbler. Inget rör sig. Starka vindar har stulit fönster och tak och lämnat det som finns under.

 

Rött öga borde aldrig se dessa ting. Döda armar och ben, fingrar som pekar mot solen, sticker upp där maskar föds. Doft av aska. Enslighet. Spår av människa.

 

Lämnad i sällskap av sig själv - Rött öga. Tråd brusten och fall i pöl av lera och regn. Kroppen riven från arm. Råttor i olika nyanser av ensam färg. Rött öga ser världens tak. Olika nyanser av samma färg. Flyter en stund men sjunker nu i hav av regn och lera och Rött öga börjar svälla. Tyg börjar ge efter för bomull och trä som sväller. Tråd drar och brister och spricker.

 

Det är sent nu.

 

Vad bryr sig en docka om tid?

 

Inget hopp om ensamhet. Sällskap av själv, alltid själv. Lämnad och övergiven. Död nu tillsammans med annat. Inga tårar. Rött öga aldrig gråta kan inte gråta vill gråta.

 

Öga ser inte men det är bra. Borta nu.

 

Ensam med själv.