Sprebas

Jag var på det andra kapitlet och folk började redan störa mig. Denna kille från skolan, Tim, han frågar mig alltid, har jag gjort läxan?

 

Sen gjorde han klart att han gjort den.

 

Tim gjorde alltid sin läxa.

 

Jag läser, sitter någonstans och försöker att inte bli störd när han kom och sade, ”Jag har blivit antagen till läkarprogrammet.”

 

Detta var något stort för honom. Jag antar att det hade varit det för de flesta.

 

”Toppen”, säger jag, fortfarande läsande.

 

Saken med Tim var att han inte har en aning om det mesta. De flesta har inte det.

 

”Jepp”, säger han, ”nästa termin börjar det på allvar.”

 

Jag hoppas verkligen för Tim, eller alla, att försvinna.

 

Allt jag vill är att få klart det där andra kapitlet.

 

”Super”, säger jag.

 

Men nu måste Tim mata sitt ego. Han lämnar mig inte ifred, snackar om hur jävla ball han är. Berättar om hur många sökande hur många antagna hur många inte antagna hur mycket detta hur mycket det där hur det hur hur hur.

 

”Verkar som det är ett steg bakåt.”, säger jag.

 

Tim, med sitt tusenkronorsleende, redo att erövra världen, säger, ”Va?”.

 

”För mig, att plugga till läkare, är ett steg åt fel håll.”

 

Tim, fortfarande inte med på tråden, säger, ”Jag fattar inte.”.

 

Tim fattade aldrig.

Han, stående på scen läsande en dikt om hur folk behandlade honom som en nörd.

 

Läste rader som, ”Du är en nörd.”

 

Och som, ”Du är ingenting för mig.”

 

Snackade om sig själv i tredje person.

 

De flesta nickade. Viskade hur djup hans dikt var. Hur känslig han var. Den rörde dem, viskade de, hans dikt.

 

Jag såg vad som egentligen hände. Killen där uppe på scenen, vad han egentligen sade var hur ledsen han var att inte ha någon att knulla. Han, läsande sitt skit, han kunde lika gärna säga rakt ut, ”Varför vill ingen ligga med mig?”

 

Så mycket för att vara djup och känslig.

 

När han var klar ställde sig folk upp och applåderade. Ingen i detta rum hade någon att knulla. Så de skrev poesi om hur de inte fick till det.

 

Allt jag kände var att det är en jävla fredagskväll och här satt jag. Den roliga delen var att, hade de inte suttit hemma och skrivit värdelös poesi om att inte få till det, hade de säkert hittat någon som var villig att sära på benen och gett dem en omgång. Skottkärrepositionen.

 

Efter runt en halvtimme eller fem eller sex läsningar var jag redo att döda mig själv. Jag skämtar inte. Allt de läste var samma gnäll om att vara missförstådda och sånt skit. Jag slår vad om att dom där inne betraktade ett skratt, ett litet flin eller den minsta fniss lika opassande som en högljudd fis. Pretentiösa fikusar hela högen.

 

Och så fortsatte det. På pausen rusade jag på toaletten övertygad om att jag skulle spy. Jag stormade förbi alla dessa människor som berättade för varandra hur den eller den där dikten verkligen klickade. ”Jag kunde verkligen känna det”, sade någon utanför toadörren.

 

Jag undrade, är det möjligt att dränka sig själv i toastolen? Kanske, om jag trycker ned tillräckligt med toapapper i halsen, det skulle säkert funka. Kanske.

 

Jag hade knappt låst upp dörren innan min polare kom fram till mig, sade, ”Kom ihåg, du är nästa.”

 

Super.

 

Jag gick upp på scenen. Stående mitt i det skarpa ljuset gjorde resten av rummet svart. Folk kom tillbaka från pausen och försökte hitta sina platser.

 

När alla hade satt sig ned tog jag ett djupt andetag och sade, ”En ung kille gick fram till sin far och bad om en hundralapp för en avsugning. Farsan svarade, jag vet inte, är du något bra?”

 

Jag kunde lika gärna ha skitit i det.