Sprebas

... omöjligt för honom. Trots pressen fanns det en enorm envishet och stolthet, han hade inte slutat tro på sin egen förmåga. För att lyckas, tänkte han, behövde han skriva fem, sex, sju eller ibland åtta tusen ord per dag. Det tog två veckor. Det blev skit. Kanske är det den sämsta boken någonsin skriven. Det var vad alla sade till honom. Men det spelade ingen roll. Han hade varit livrädd. Tropic of capricorn var klar, och han älskade den. Det fanns…

 

Hon kom in i garaget muterat till ett kontor. Jag fjärilade det till någonstans jag kunde jobba. Vara ifred. Dörren sopade undan böcker och tidningar. Små papperslappar ihoprullade till snöbollar överallt. Ett lutande torn av tallrikar med en torr skorpa av mat och ett grön något som förökade sig och klättrade uppåt. Det var två veckor sedan jag sett någon, än mindre pratat. Och jag har slut på kaffe.

 

Lever du?

 

Precis.

 

Hon frågar om hon får komma in.

 

Nej.

 

Ja.

 

Okej.

 

Hon trampade runt på golvet som man går på ett minfält. Hennes ögon marinerade i tårar. Den patetiska hållningen. Hon lägger några pennor på bordet tillsammans med en ny bunt papper. Jag vill att hon ska gå men hon bara står där.

 

Barnen saknar dig.

 

Jag fortsätter skriva. Hennes händer in under mina kläder. Parfymen. Hennes rena varma hud. Någonstans luktade det urin. Mitt hår var dött sjögräs och min hud var glansig och kändes som ytan på en kondom. Hennes andetag i mitt öra. Den friska doften av Listerine fick mig att sitta rakt upp. Hon kramar mig. Länge. Jag vet vad hon vill och om hon gjort sig besvär att komma in här betyder det att nog är nog.

Det var ett knäpp innan skarpt ljus grävde in i mina ögon som att stirra in i solen med en kikare.

 

God morgon, fick jag ur mig innan jag visste jag var vaken. Jag låg i sängen och lyssnade på fotstegen som försvann mot deras sovrum. Mitt god morgon var en reflex jag lärt mig. Inom psykologin kallas det Pavloviansk inlärning.

 

Rummet var kallt och jag marscherade på plats när jag tog på kläder. Tidigare var mitt rum dubbelt så stort. Sen kom min bror och min far bestämde sig för att bygga om. Jag klickar på ljuset till akvariet. På en stapel röda tegelstenar var mina två sköldpaddor. Det fanns knappt med plats åt en av dem men de sov ovanpå varandra. Hur de klarade det förstod jag aldrig. De hade inte några namn. Det är knappast som att de kom ifall man kallade. Vi hade haft fiskar en gång. Sen kom sköldpaddorna. Jag antar att någon borde berättat för farsan att de var rovdjur. Pumpen i akvariet hummade dovt. Ett ljud som jag sedan länge slutat lägga märke till.

 

På köksbordet stod två tallrikar och två glas mjölk. Min syster satt och åt det tunga mörka brödet täckt med ett papperstunt lager smör och en skiva skinka. Det var ett slitgöra att tugga än mer att svälja. Jag behövde mjölken att skölja ned varje bit. Det fanns inte att inte äta allt. Utomhus var det fortfarande mörkt.

 

Jag borstade tänderna. När jag använde toaletten, nu nyligen renoverad, kände jag nummer två trycka. Jag klämde tillbaka för att hålla mig till skolan. Om det inte var akut gjorde jag aldrig den andra hemma. Sedan makeovern i badrummet fick vi, jag och syrran, skita i på den lilla toaletten. Garderoben kallade min syster det. Gula tapeter med ett löfte om att ha varit vita. Nere i halsen på toaletten fanns bruna fläckar omöjliga att tvätta bort. Jag höll alltid andan där inne. Luften hade ett minne om varje tidigare besök. Jag utvecklade en riktigt bra lungkapacitet.

 

Utomhus glittrade marken som en ljuskrona. På väg mot boden gled jag fram som en skridskoåkare. Idag var en stolt dag. Båda jag och min syster hade fått nya cyklar. Och det var inget skit heller. Det var helt nya Marvil cyklar med 21 växlar och handbroms fram och bak. Min var silverfärgad med inslag av metallic blå. På sidan stod det Marvi Rocky Mountain. Jag hade ingen aning om vad det var bara att cykeln var häftig.

 

Jag fick vara försiktig. Vägen med dess glimrande istäcke fick bakhjulet att spinna om jag tog i på tramporna för hårt. Jag gled genom grannskapet förbi husen alla byggda med samma ritning. Skillnaden låg i färgerna. Vårt var gult.

 

Jag tog samma väg som två andra från skolan. Från samma klass. Om jag var före stannade jag i korsningen och väntade. Jag kom från vänster, de från höger. Om jag var efter väntade de inte. För mig var väntandet en chansning. Ibland kunde jag se dem komma förbi, ännu trampande mot skolan. Då trampade jag på för att komma ikapp. Det gjorde även de för att komma ifrån. Det var en tävling. Åtminstone, det är vad jag låtsades.

 

Idag var en dag av timing. Jag såg dem komma ut framför mig för att svänga ut ur synhåll. När jag svängde för att påbörja jakten hade jag glömt den hala vägen.

 

Cykeln fortsatte åt samma håll men jag styrde åt ett annat och ned störtade jag. Jag hade tur som hamnade under cykeln, räddade den från skador. När jag kom upp igen brände mina knän. Den blå färgen på jeansen hade skalats bort och lämnat ett långt vitt ärr från midjan ned längs hela benet. Åtminstone hade cykeln klarat sig. Kedjan hade hoppat av och det tog en stund för att få den tillbaka på plats. När jag var klar hade byxorna färgats mörka av blod på knäna. Händerna var smorda svarta av olja. Mina klasskamrater var försvunna.

 

I skolan klarade jag hålla mig undan hela dagen. Ibland är man före. Ibland är man efter. Jag var inte full av iver över kemiprovet nästa vecka. Laborationerna däremot, att elda magnesium, var alltid roliga. Jag tvivlar på att det egentligen fanns någon anledning att bränna magnesium ur ett lärorikt perspektiv. Ännu ett sätt för läraren att underhålla oss till lydnad så han kunde läsa sin tidning ifred. Ibland kastade han ett öga över salen för att försäkra sig om att vi inte brände upp varken varandra eller byggnaden.

 

Alex, en av mina vänner, bad mig om halva min magnesium. Sin egen hade han gömt undan i sin väska. Han berättade senare att han tänkte använda det som stubin. Blanda aluminium med lika volym järnoxid och du får termit. Gå inte efter vikt eftersom aluminium är mycket lättare. Tänd med magnesium. Tydligen går det inte att släcka. Internet.

 

Vi bestämde att testa termiten efter skolan. På väg till skåpen drog vi fötterna efter oss. Alex hade stoppat skåpet fullt med ingredienserna och vi ville inte att någon skulle se. Vi snackade om var som skulle vara en passande plats att genomföra vårt experiment. Vi tåg tid på oss, lät de andra från klassen försvinna ut till cyklarna. Med sakerna i våra väskor kom vi ut på skolgården. Vid cykelstället stod några från skolan. De tittade på oss. Vi gick förbi. Ingen sade något förutom Alex som ännu gick på starkt om att smälta saker.

 

Först märkte jag inget. Min fokus låg på det nya låset min farsa insisterat mig att använda. Det var en tunn kätting iklädd en robust strumpa av svart plast. Ett hänglås stort som en handflata. Användes mest av folk med motorcykel. Det vägde mer än min cykel. När jag fått upp låset hoppade jag snabbt upp på cykeln, redo att glänsa över åskådarna. Men inget annat än skarp smärta brände i baken. Istället för sadel var bara ett svart hål. Jag lämnade Alex bakom och började trampa. Frenetiskt. De andra skrattade förmodligen. Alex kom ikapp efter några hundra meter. Jag stod upp och trampade. Världen var suddig bakom tårarna och jag undrade om jag blödde i baken. Vad skulle min far säga när jag kom hem med en cykel utan sadel. Att han inte skulle märka något fanns inte. Vad han än skulle säga skulle vrålas.

 

”Vad nu?”, ville Alex veta.

 

Jag trampade vidare. Snabbt. Inte för att skynda hem. Bara komma bort. Bort från klassen. Innan jag började gråta. Vi var halvvägs hemma när vi körde förbi tågstationen. En lösning knackar på. Stationen låg nära ingenting. Det var en kvarts promenad till första något. Den sortens avskildhet var precis vad jag behövde. Jag och Alex ensamma. Och en ocean av cyklar. Det skulle bli Alex som hittade en med samma stöldvänliga spak som främst används för att reglera höjden på sadeln.

 

Det skulle visa sig vara hårt arbete att rubba sadeln alls. Alex och jag turades om med att dra och skruva och sparka för att rubba den. Inget funkade.

 

”Kanske har den rostat fast”, sade han och det kom ett visslande. Samma ljud du får om du blåser ned i halsen på en kolaflaska.

 

”Så”, sade jag och slängde den på plats på min cykel.

 

I skolan dagen efter spenderade jag och Alex vår lunchrast bland cyklarna. Vi letade. Det visade sig att någon på skolan hade den äldsta cykeln med den nyaste sadeln. Under tiden jag lossade på skruvarna under sadeln tog Alex fram en påse och en tratt från sin ryggsäck. Jag satte tratten där sadeln i det tomma hålet sadeln suttit. Alex höll utkik när jag tömde påsens innehåll ned i röret. När det var fullt pressade jag ned en bit magnesium och sade åt Alex att hålla sig borta. Jag tände på och vi började springa. Från avstånd såg vi hur det kastade elektriska gnistor som ett vulkanutbrott. Det åt cykeln i två delar och tog med sig en stor portion av asfalten.

 

Om det finns någon värt att försöka är det att försöka komma undan med skit man gör. Dagen efter kom jag tillbaka till skolan. Min cykel. Min sadel. Allt var som det skulle vara igen.