Sprebas

Ung man gripen efter att ha urinerat på Astrid Lindgrens grav. ”Det är konst”

En ung man greps tidigt igår (22/5-10) med, bokstavligt talat, byxorna nere.

 

Det var en regnig söndagsmorgon som en ung man på väg hem från en fest bestämde sig för att halvera resan och genade därför via Rosengrens kyrkogård. Men snart blev trycket för mycket för ynglingen.

 

En patrullerande polis körde förbi mannen och såg densamma ställa sig i en bredbent position över gravstenen. "Först trodde jag att han besökte en släkting som gått bort. Tills han drog ned byxorna." Förklarar en av poliserna bakom gripandet.

 

Mannen var snabb med att förklara hur situationen låg till. Det var konst. Han förklarade att det är viktigt att värna om alla former av kulturella aktiviteter och konstnärer som Anna Odell och Lars Vilks är pionjärer bakom den framtida konsten. ”Vi måste försvara vår rätt att utöva vår kreativitet”, förklarar ynglingen. ”Yttrandefriheten och konstfriheten är två viktiga grundstenar i en demokrati”, fortsätter han.

 

Astrid Lindgrens familj har ännu inte kommenterat mannens agerande.

Det är riktigt längesedan jag skrev och hade kul samtidigt. Allt som oftast blir det något hastigt utan en tanke på hur det ser ut eller vad det blir. Fördriva tiden och bara slänga ned lite skit på papper. Detta är annorlunda dock. Har gnolat på denna texten ett par dagar och äntligen tagit mig tid att skriva skiten. Oavsett om den blev bra eller dålig, hade jag jävligt kul när jag skrev den. Hoppas det blir lika kul för andra att läsa den.


In Vitro

Allt började bortåt en vecka sedan.

 

Fram till den senaste veckan kände vi inte varandra. Han känner mig mer än jag honom. Fan, fram tills typ igår hade jag inte ens ett namn.

 

Allt det ändrades den natten. Han skulle gå upp innan han lyckats somna och starta allt med penna och papper.

 

Vi har en han-säger-jag-gör sorts situation på G här. Han säger. Jag gör. Du läser. Det blev helt okej. Nu har jag en utbildning. Ett jobb. Ett namn. Helvete, han gav mig till och med en traumatisk barndom och en vän att dela den med. Det började när jag var tolv.

 

Min farsa dog mitt i natten. Jag minns jag var förbannad över allt väsen utanför min dörr den natten. Ambulanspersonal som stormade huset, rusade in i sovrummet för att förklara honom död. Morgonen efter hittade jag morsan ensam vid köksbordet fångad i en tidlös tom blick. Sade inget. Jag minns tystnaden innan hon berättade vad som hänt. Sen mer tystnad. Jag har aldrig berättat det för någon. Eftersom jag inte känner dig som läser, utan att bry mig speciellt, utan att ha sagt något – betraktar jag det fortfarande osagt.

 

Vi satt i en bil på väg söderut. Bredvid satt Stas och körde olagligt fort. Han skrek och slog ratten. Det var sent och vi hade kört större delen av dygnet. Stas var förbannad för jag läste kartan. Några mil längre ned hade jag tappat bort en sväng någonstans. När resan började körde vi norr. Sedan vilse och nu backtrackade vi. En vänstersväng så Stas kunde sluta skrika. En vänstersväng innan tålamodet flög ut i natten tillsammans med mig.

 

Vi borde se den efter nästa krök, försökte jag.

 

Någonstans i mörkret, ute i skogen, fanns en liten väg som förmodligen inte ens var upplyst. Bakom nästa krök hoppades jag. Det hade varit min idé att åka norrut. Det hade börjat bli problematiskt för oss hemma. Det finns bara så många kyrkor och nu ökade man bevakningen Vi var tvungna att söka oss längre bort. Min idé var över till nästa län. Kanske lite längre. Stas tog steget längre och penetrerade halva landet med sin farsas Audi. Bilen var bekväm så jag klagade inte. Vad fan vet jag om kartor och vägar egentligen?

 

Ett, tu, tre slogs luften ur bröstet på mig.

 

Hora! Fan, jävla skit! Jävla hora knulla fitta jävla satan! Asså.

Stas backade bilen. Framför oss, tatuerat i asfalten, två långa svarta streck. Han pekade in mot den täta skogen som klövs i två delar av en liten trasig ursäkt till väg. Jag, med lungorna i halsen, nickade bara medan Stas siktade in bilen. Han slutade åtminstone skrika.

 

Vi hade parkerat bilen på något gräsfält bakom kyrkan och kyrkogården. Luften var sval och luktade regn. Fukten jag andades in var uppfriskande. Vi var ensamma på flera kilometer i varje riktning. Han och jag mitt i natten – en slägga vardera - stora som små träd omöjliga att svinga med en arm, letade och pratade.

 

Hade hon inte varit så jävla knullbar hade jag fan inte gått dit mer. Jävla folk de där. Ett gäng oknullade flator. Och killarna, fan. Asså, bara några fikusar i kostym som klöser fingrarna blodiga mot garderobsdörren.

Stas var av en orkester av svordomar. Jag hummade och jajade samtidigt som jag letade efter några färska blommor. Stas däremot vilade släggan över axeln och knappade på sin mobil. Tills för någon månad sedan hade han haft en mobil. Nu var det fem eller fler. Han tog upp mobilen mot örat och någonstans i hans jacka började det ringa.

 

Här, sade han och kastade över mobilen till mig för att ta upp den ringande ur en ficka och svara.

 

Hallå?, frågade han och nickade åt mig att använda telefonen. Jag höll den mot örat och hörde Stas röst i mobilen;

 

Tjena, det är jag!

Hej?

Allah. Bomb. Kung. Pistol. Anthrax. Israel. Hitler. Hells angels. Heroin.

Samtalet var över under fem sekunder och han stoppade tillbaka mobilerna i jackan. Det kan ha börjat som ett experiment. Eller skämt? Eller bådadera. Kanske visste Stas något ingen annan visste. Allt jag visste var att sedan han börjat ringa sig själv, tillsammans med alla hans e-poster där han dagligen mailade sig själv med slummässiga siffror och bokstäver, hade han blivit kontaktad av något offentligt organ som inte uppmanade så mycket som tvingade honom att besöka en kvinna några gånger i månaden. Hon hade utgett sig för att vara psykoanalytiker som ville lära känna Stas bättre. Stas däremot beskrev det som studiebesök hos Gestapo. Om konspiration fick ett barn med Orwell skulle det vara Stas. Kanske var det som Stas sade, kanske lyssnade Storebror verkligen? Tydligen lyssnade någon där ute. Jag var böjd att beundra honom för att orka jävlas med systemet med sina samtal som säkert förbryllade lyssnarna

 

Det skulle visa sig att det var jag som skulle hitta den första fräscha graven den kvällen. Blommorna var dagsfärska och marschallen, ännu brinnande, kastade ett nervöst ljus av och an.

 

Se där, sade han, 48 år.

Stenen var svart och polerad till en skinande glans som reflekterade våra ansikten.

 

Fan du, fortsatte han, 48 jävla år asså. Okej okej, två barn, right? Lika många äktenskap, säkert fett olycklig. Jobbade som fan, tog aldrig semester. Säkert en jävla besserwisser. Alkoholism. Impotens. Hjärtsvikt. Cancer. Håravfall. Hemorrojder. Allt det, ersatt med ett jävla streck mellan två siffror asså.

Det finns en poet inom oss alla.

 

Stas var den typen av person där inget kom enkelt. Fanns det ett sätt, på något vis, att göra något, vad som helst, mer komplicerat och invecklat, kunde man lita på Stas att finnas där. Han var en egen naturkraft som tillsammans med orkaner och översvämningar fanns för att segra över ordningen. Inget kom någonsin så enkelt att Stas inte kunde förvandla det till ett eget Tjernobyl. Masturbation till exempel.

 

När andra åt. Där andra åt. Stas. På McDonalds. Under borden på Burger King. I kön på Subway. I en turkos soffa på Espressohouse. Något som helst av de lokala Caféerna. Stas. I en grön regnkappa. Även om det inte regnade. Inte ett moln på himlen och med ett varmt solsken. Stas och en grön regnkappa.

 

En dag hade han ringt och sagt något som:

 

Det finns ett ord för det! Asså, fan vad ballt! Det finns ett ord för det. Helt sjukt egentligen, va?

Före det samtalet hade jag varit övertygad att Stas var ensam. Jag hade haft fel. Det fanns ett namn för det. Han var den typen med sexuella behov lång bortom fantasin. Man kan inte fantisera fram en person som Stas. Men det hade ett namn. Han hade forskat om sig själv. Det var en skruvad form av exhibitionism som tog form med hjälp av en kamera. Han skulle vara hemma. Naken, med en kamera. Posera i positioner som Kamasutra hade censurerat.

 

Sedan skulle han gå ut. Som en vandrande kyrkklocka med kappan runt sig där enbart fötterna stack fram längst ned. Han går till en restaurang, beställer mat och sätter sig vid ett bord. Innan dess lägger han en svart plånbok stor som en tegelsten på ett bord inom synhåll. Sedan sätter han sig ned och väntar.

 

Han hade berättat att, för att verkligen lyckas med detta behövde han regnjackan. Det är ett hål i höger ficka. Fritt tillträde, sade han. Förr eller senare skulle någon eller några sätta sig vid det preppade bordet. Nyfikna kommer de spana runt restaurangen med förvirrade ansikten innan de börjar leta i börsen.

 

Stas, fortfarande med ögonen fästa på personerna som bläddrar genom plånboken, läser av deras ansikten och vet vad de ser. Med handen djupt nere i höger ficka, i det fria tillträdet, börjar han smeka sig själv. Det är precis vad man anar. Plånboken är inget annat än en orgie av bilder på Stas i framåtböjda, bakåtböjda, lutande, skruvade, hängande, lyftande, smekande och liggande positioner. Personerna som bläddrar, förskräckta, kan inte sluta titta. Det är som mal till flammor, hade han sagt med ett flin, även om de bränner sig, kan de inte motstå mig. Med Stas är ingenting någonsin enkelt.

 

Jag hade frågat vad som hände ifall någon valde att inte titta i plånboken och istället lämna in det till ”borttappade saker”.

 

Aldrig hänt, hade han svarat med ett skratt.

 

Beroende på folket och deras reaktioner blev Stas färdig innan bilderna tagit slut. Torkar av sin hand, ställer sig upp, redo att gå. Stapplar över till bordet med plånboken och paret som är djupt fångade av en bild på Stas. En fot på golvet, andra på en stol, två fingrar uppe i ett V och ett flin i ansiktet. Hans styva kuk i den andra handen och det tredje ögat mer än tydligt på bilden.

 

Ursäkta mig, men det är min plånbok, kunde han säga oberörd.

 

Den bästa delen här, hade han sagt, är deras ansikten. De tittar upp på honom. Känner igen den leende figuren från bilderna och blir blodröda i ansiktet. Stas tar tillbaka sin plånbok. Paret, skakade bortom ord, stirrar på mardrömmen framför sig och undrar om de någonsin kommer vakna. Med ett leende säger han tack och lämnar restaurangen. Aldrig någonsin, oavsett vilka det är, har de skrattat.

 

Stas var sällsynt.

 

Om jag vill krydda mitt sexliv när jag flyger solo använder jag bara hudlotion. Eller en bra dag, glidmedel.

Stas skakade på huvudet åt mig. Jag kunde inte förstå om jag inte provat förklarade han.

 

Asså, du vet när du runkar i din systers rum? Eller dina föräldrars sovrum? Spänningen. Adrenalinet. Att de kanske kommer in i rummet när som helst. Asså, man ligger i deras dubbelsäng. Där de pippar, fan. Kanske sitter de i rummet bredvid och ser på något skit på tv. Sen händer det, du vet. Katastrofernas jävla katastrof. De kommer in när du ligger där med din stolta medlem i handen. Insmord i vit handkräm. Istället för att få panik och dra på dig brallorna och rusa iväg in på ditt rum och låsa dörren, ligger du kvar. Fortsätter. Bara runka vidare, när de tittar. Asså, tills du blir klar, fan. Det är vad jag har. Den känslan.

I masturbationens tecken uppmanade han alla att prova.

 

Tillbaka på kyrkogården stod Stas med släggan höjd över huvudet redo för sving. Han var svettig och andades tungt. Han slungade klubban och Johan Måns Gullstrand 1907-1987 exploderade i tusen bitar. Hans stora överarmar med tjocka gröna ådror under huden som radioaktiva maskar, tillsammans med underarmen som hade texten Born In Vitro tatuerat, pulserade av påfrestningen.

 

Hey!, sade jag, minns du när vi bröt oss in hos dina föräldrar?

Stas sken upp. Han ville ha en tatuering, men ingen ville sponsra honom. När du blir arton, hade föräldrarna sagt. När hans föräldrar var ute och reste slog vi sönder huset, stal alla pengar och smycken vi hittade. På väg ut bröt vi sönder låset med en kofot.

 

Det var awesome, asså!

Vi satt på en stor gravsten och vilade. En familjegrav. Vi drack öl och skrattade åt minnen.

 

Stas var en vän man kunde snacka med allt om utan risk att man ska känna sig underlig. Oavsett vad jag sade kunde jag känna mig trygg med att det inte fanns något, absolut inget, som inte Stas kunde vrida upp till helvetiska nivåer värre.

 

Jag har svårt att få i mig frukost, sade jag. För det mesta är det bara kaffe och en cigg på balkongen. Det gör min röv riktigt förbannad.

Frukost?, undrade han. Vad är det? Tandkräm och luft, fan.

Jag berättar om lugnet jag känner när jag är ensam på balkongen. Sitter och spejar ut över staden, bilarna, folket, ljudet och dofterna. Det får mig alltid att undra. Över saker och ting. Allt, egentligen. Gud.

 

Om gud var ett djur, sade jag, vore han en spindel.

Gud, upprepade han och skakade på huvudet som jag påmint honom om något obehagligt.

 

Jag berättar om de två spindlarna jag sett tidigare, som slogs. Har ingen idé om hur det började, vem som började, eller vem som vann. Vad gör en spindel förbannad egentligen? Men det var intressant och kul att se de två kämpa. Slita och dra i varandra. Det var som att se två diabetiker med epilepsi brottas.

 

Gud, sade han igen med en tung röst. Vet du vad gud gör just nu?

Jag drack ur min öl och ryckte på axlarna.

 

Gud sitter i en solstol på någon jävla strand i Medelhavet och får massage och en avsugning av minderåriga tvillingar. Dricker en Pina colada med sugrör från en kokosnöt klädd bara i en t-shirt med texten ”I am responsible” skrivet över bröstet. Gud, asså.

Sluta gnäll, retades jag. Han gav oss den fria viljan, fortsatte jag med en fejkad befallande röst. Stas skakade på huvudet och slungade sin flaska ut i mörkret. Ljudet av krossat glas mot sten ekade genom natten.

 

Den fria viljan?, frågade Stas. Asså, vet du vad den fria viljan är?, frågade han retoriskt. Det är att dö och välja att inte komma till himlen. Det är fan fri vilja.

När jag svingade min slägga mot de försvarslösa stenarna föreställde jag mig ibland vara del av en gammal nordisk myt. En gud som svingar sin hammare mot alla sina motståndare. Mot alla orättvisor han kan hitta. Orättvisan hos svältande. Orättvisan hos rika och fattiga. Orättvisan hos de sjuka och friska. Orättvisan hos folk som får mer sex än mig. Är lyckligare än mig. Folk med drömmar, omsorgsfulla föräldrar och födelsedagspresenter. Jag svingar hammaren mot blocket – känner hur det tunga metallhuvudet går genom stenen och stannar för inget. Skärvorna slungas ut över gården. Små dunsar ute i natten när bitarna regnar ned.

 

Fett sving, asså.

 

Mannen med pennan satte sig ned framför mig, lade ett block på bordet, rättade till sina glasögon och fäste blicken i mina ögon. Detta är inte alls som man ser i filmer. Ingen skarp lampa i ansiktet med några killar som pressar dig med frågor du inte kan svaren på. Inga galna hot om återverkningar ifall man vägrar att svara. De resonerar med mig. Det är inte alls en offersits. Maten är dessutom god. Jag fick varm choklad till frukost och chili con carnen var både stark och serverades med salta majschips. Innan jag upptäckte den lilla silverfärgade knappen bredvid dörren rusade nikotinsuget omkring och jävlades med mitt system. Sedan ordnade jag att få röka minst en gång i timmen. Inget kaffe. Dessutom fick jag inte ringa någon. Det är inte som på film.

 

Sovit gott?

 

Kan jag få tillbaka mina byxor?

 

Det började som en promenad sent på natten. Vi var tre törstiga killar med ett begär för spänning, frisk luft och snatteri. Egentligen började det när vi enades om att se tre filmer hellre än en. Överflöd – det kommer tillbaka och biter dig i nacken. Det var den tiden på dygnet när man får svårt att avgöra om det är riktigt sent eller jävligt tidigt.

 

Statoil. Festis. I brist på bättre varor fyllde vi fickorna med batterier och kom undan. Snatteri, vi gör det för spänningen. Girighet, det är en synd. Vi kastade batterierna och bara en timme senare satt jag på en sten med handbojor och kände mig illa behandlad.

 

Vi hade sett blåljuset tidigt och sprungit skrattande för att gömma oss i en snårig sida av vägen. Vid horisonten såg vi bilar köra av och ann, det blå ljuset tydligt varnande. De var ute efter några unga killar. Vi passade beskrivningen. Därför satt vi kvar och gömde oss tills vi tröttnade och bestämde oss för att gå hem. Vi visste att det var kört när en bil med helljus kom körande mot oss på cykelstigen och en röst skrek att vi skulle stå still och skingra på oss.

 

Vilket av det?

 

Håll käften och skingra på er!

 

Rösten, som luktade avlopp och sura fötter, kallade mig snart lögnare och uppmanade mig att erkänna allt.

 

Erkänna vad?

 

Men inget svar på mina frågor. Vad gäller det? Varför har jag bojor på mig? Kan jag få ringa hem? Vad har jag gjort? Var är mina vänner? Kan jag få en kopp kaffe? Inga svar och mina var lögner.

 

Vad heter hunden?, undrade jag.

 

Håll käften!

 

Nämen.

 

Vad sade jag?

 

Håll käften!

 

Kanske var mitt tonläge här skämtsamt opassande.

 

Va i helvete sa du till mej?!?

 

Efter det var jag tjurigt tyst och svarade inte på något tilltal från någon. Detta, skulle det visa sig, vara ett misstag. Förstå min förvirring, när man talar är man en lögnare och när man är tyst är man skyldig. Jag var bådadera. Detta var det roligaste jag haft på länge.

 

Tillbaka i förhörsrummet med mannen med pennorna som jag avskydde av två anledningar. Han var en idiot som ansåg sig annorlunda. En auktoritär man som förmodligen var van att få saker på sitt sätt och blev nervös när auktoriteten seglade ut genom fönstret. Han kliade sig på en av hakorna och bad mig ta det från början.

 

Vi skulle egentligen hyra en film men det blev tre. Jag ville se en thriller menröstades ned av de båda andra. Det var de som hade pengarna förklarade jag. Mannen antecknade men slutade snart och hatade mig med sina ögon. När jag berättade om vilka kval vi led inför valet av chips suckade han och bad mig sluta spela dum.

 

Kanske har du för höga tankar om mig?

 

Var inte smart.

 

Han visste tydligen inte hur han ville ha det. Hans jobb var att få fram svar från mig genom knep han hämtat från en dålig film.

 

Dina vänner har redan erkänt allt. Det blir bara mer problem om du inte erkänner du med.

 

Jag skrapade mina svarta handflator som luktade skarpt av tjära. Vad har de erkänt?, frågade jag. Var är mina byxor?

 

Det hade varit en snygg ung tjej som målat mina handflator svarta och med våld rullat varje finger över en bit papper. Sedan hela handflatan. Sedan fotografi med en sifferbricka som halsband. Man antecknade mina ärr och min tatuering i en ruta.

 

Du kan tvätta av dig nu, sade hon.

 

I en metallburk fanns en trögflytande kräm, en blandning av tvål och sand som verkade vara vattenavstötande. Den var bra till ingenting och nu luktade mina händer tjära. Även hon hade försökt med ännu ett knep. Den snyggaste tjejen på stationen med det vänliga leendet som skulle charma sanningen från mig men lyckades besegra sig själv genom att bli rasande.

 

Varför gjorde du det?

 

Vilket?

 

Du vet vad jag pratar om.

 

Vet du vad du pratar om?

 

Vad pratar du om?

 

Var är mina byxor?

 

Snart var hon trött på mig och sade provokativt ingenting trots mina ihärdiga försök att jävlas fram ett utbrott. Mina byxor hade beslagtagits direkt när jag anlänt. Tillsammans med allt jag hade i fickorna och man skickade sedan iväg mig till ett kalt rum utan fönster med en träbrits till säng. Åklagaren kommer in imorgon runt middag och du stannar här till dess, hade man förklarat.

 

Mannen med hakorna och pennan tog upp sin mobil. Letade i några papper och slog ett nummer och gav mig mobilen. Det var mitt hemnummer. Ring, sade han. De hade redan ring och förvarnat min mamma om hur det låg till. Jag var skyldig till ett brott och nu var det bara detaljerna som skulle gås igenom. Min mamma skrek i telefonen. Och grät. Jag försökte lugna henne och förklarade att det hade begåtts ett misstag (vi valde tre filmer hellre än en) och att jag var oskyldig.

 

Sluta ljug!

 

Kanske var detta ännu ett knep. Hakorna försökte observera min reaktion. Kanske skulle jag drabbas av en djup ångest, börja gråta och be om förlåtelse? Erkänna allt för min stackars mor? När jag började berätta för henne om min middag med majschips och Coca Cola tog han tillbaka telefonen och förklarade för henne att jag skulle hållas på stationen tills de utrett allt. Det skulle visa sig att den utredningen var klar redan samma dag.

 

När vi åter var tillsammans, vi som passade på beskrivningen, jämförde vi våra upplevelser. Naturligtvis hade alla erkänt, ljugit, spelat smarta och fått våra händer målade svarta och luktade asfalt.

 

När jag kom hem undrade farsan vad vi hade gjort hela natten.

 

Handavtryck i den nya motorvägen.

 

Fan vad du ljuger.

Jag får mycket av den varan idag.

 

Någon månad senare fick vi ett brev hem där man förklarade att man lagt ned målet eftersom ”brott inte kunde styrkas”. Jag var skyldig, men de hade inga bevis. Ingen ursäkt.

 

Oförskämt.

Orka vara korrekt...

 

Det (läs: Könlös) berättar för mig att något är fel. Tillsammans med ljudet från klicketti-klick och dets mun som hade passat ett mynt mellan framtänderna distraherade mig. Det talade om politik. Flyktingar. Bögar och ”alla dessa jävla vänsterflator som hävdar sin rätt genom att demonstrativt trampa sönder rakhyvlar på torget” i protest mot det onaturliga vid intimrakning. ”Tänk dig, ett 30-tal orakade brudar som skanderar skällsord mot alla ”svin” (läs: män) som passerar. En brud med en skev frisyr ropar något i en megafon om att nu var det nog och män bör befrias från lagens skydd.”

 

Våldtäkten var inget utöver det vanliga. En notis i tidningarna som berättade om en ung kvinna som var på väg hem efter en fuktig kväll. Hittad några gator från sitt hem. Död. Några dagar senare skrek kvinnor ”revolt” och stampade engångsrakhyvlar.

 

”Det är inte att jag inte uppskattar nyheter. Men betänk, det kommer aldrig ändras om inte kvinnor ändrar sin kvinnosyn. Män skrattar åt dem för att de förtjänar inget annat. Demonstrera, som om det räddat ett liv? Det är inte män som förespråkar intimrakning, det är alla dessa jävla tidningar, kvinnotidningar, som ger brudarna idéer om hur fan de ska renovera sig. ” Klickete-klick. Den gula tungan slingrade runt munnen, dets piercing, som en fiskekrok, klickade mot dets tänder.

 

”Hårig vulva eller inte? Vem fan bryr sig när det väl gäller? För min del får det gärna vara lite hårigt. Statiskt, du vet?” Det bläddrar i en tidning och letar fram några bilder. Två tjejer och två killar. Dagens fråga: ”Intimrakning, rätt eller fel?”

 

Det går igång om hur det kan vara föremål för moral och etik? "En liten värdelös våldtäkt och alla feminister i landet enas i en kamp mot allt de tror är ett påtvingat beteende. Intimrakningen. Porr. Lönerna. För att inte glömma förföljelsen som rått emot kvinnor genom tiden.  Häxbränning. Bortgifte. Fan, även muslimerna fick sig en omgång. Oavsett vad som diskuteras kan man lita på att det finns en liten jävla muslim man kan kasta skit på. Talibanerna med deras burkor. Muslimerna med deras slöjor. Ta en paus för helvete. Jag orkar inte mer.”

 

Det andades men var snabbt på fötter igen med sitt klicketti. Men nu tackade jag för tiden och begav mig hem. Dagen efter läste jag att Gillette uppskattade demonstrationen. ”Vi står bakom kvinnors rätt att inte använda vår produkt.” sade en snubbe i korrekt frisyr och ett oroväckande skäggigt leende (läs: Smilfink).

Skrev denna för längesedan och nu, när man läser den efter en tid, verkar den klumpig. Men Linda letade efter den på nätet och här är den. Mycket nöje!


Jag vet att jag är sjuk i huvudet. De sexuella tilldragelser jag har är allt annat än normala. Eller är de? Jag vet ju knappast vad som förekommer hos den genomsnittsliga svensken, allra minst hans eller hennes sexvanor. Det var längesedan jag tände på en kvinna.
Visserligen ser jag dem, lägger märke till dem på det snuskiga vis män i min ålder lägger märke till kvinnor. Men kvinnor är överflödiga i mitt liv.
Jag har, och jag vet inte om det är bra eller dåligt, blivit beroende av porr. Fast beroende kanske är överdrivet, men jag föredrar porr framför vanligt hederligt sex.


Men det är inte porrfilmerna som ger mig min kick. Det är inte glidmedlet på kuken som tar mig till de nya höjderna. Det är den skarpladdade pistolen mot tinningen som gör magiska underverk. Det är en gammal hederlig revolver med plats för sex skott. Jag kör den gamla klassiska ryska rouletten, laddad med en kula, spinner trumman och trycker pipan mot huvudet. Sedan drar jag igång med porr, glidmedel och kuk i hand. Hanen på pistolen är spänd, pekfingret på avtryckaren som är två millimeter från 1/6 död.
Jag har alltid haft problem med oralsex, både på film och i verkligheten. Jag har vänner som hävdar att en avsugning kan vara bättre än sex, men jag har haft svårt för den delen. När tjejen går ned och mjölkar kuken känner jag inget alls.


Därför ber jag aldrig, till tjejernas stora glädje, om oralsex. Jag har själv inga problem med att ge oral njutning, men det händer sällan. Visserligen är mitt sexliv dött och, sedan länge, begravet.
Internetporr har erövrat mitt sexliv. Smaken varierar i perioder, sedan några veckor tillbaka är det grupporr som gäller. Jag har svårt att få upp den om tjejen inte bearbetar mer än tre killar åt gången. Det ska vara väldigt kvinnoförnedrande och slampigt. Jag vet inte varför, för jag hade själv aldrig velat delta i gruppsex oavsett om jag stod i centrum för några unga tjejers sexuella hunger. Porr är det enda som funkar för mig.
Dubbel penetration och massiv grovporr tillsammans med känslan av kall pistolpipa mot huvudet tar mig till höjder ingen kvinna lyckats göra. Männen pumpar henne, tjejen skriker som besatt. Hon skriker som om hon blir mördad och min erektion blir bara hårdare. Ett kriterium för bra och seriös porr är att killarna inte har kondom. Detta är ett måste, annars sitter jag och drar i en slapp livlös liten hudbit och det kan ta många minuter innan jag når klimax.


Killarna juckar i ställningar som omöjligt kan vara sköna. Mjölksyran måste pulsera i deras ben. Tjejen ligger och tar emot allt hon får. En kuk i vardera hand, kuk i röven, fittan och munnen. Hon har talang denna slampan, hon stönar samtidigt som hon har en bred kuk på 25+ i munnen. Kameran svävar över hennes ansikte och jag ser i hennes ögon att hon är full av droger. Antagligen en förutsättning för att framgångsrikt låtsat tycka om den våldtäckt hon blir utsatt för.


Mitt i all min extas, min pulserande kuk i handen, pistolen i den andra, undrar jag om hon får betalt för detta? Förmodligen får tjejerna i porrfilmer betalt en del, kanske inte så mycket som man skulle kunna tro. Men jag tror inte att killarna får någon cash. Varför betala någon för något som vem som helst var som helst skulle göra gratis?
Killar knullar vem (och vad) som helst när som helst!
Tiden på filmen visar 33:44. Jag vet att sperm-scenen kommer efter ca 35 minuter och jag har alltid haft svårt för dem.


En tjej som sitter med munnen öppen samtidigt som ett gäng killar tömmer sina satser i ansiktet på henne har alltid haft en avtändande verkan på mig. Jag orkar inte leta fram fjärrkontrollen för att hoppa bak några minuter för att avvärja den nalkande sperm-scenen. Dessutom, skulle jag börja fibbla med fjärren och spola hit eller dit hade det brutit mitt runk-flöde.
Knappt en minut på mig att komma, fan jag får pumpa iväg fort som fan. Mjölksyran började redan sprida sig i armen och jag kände att kuken började slappa till. Fan också. 34:25, 35 sekunder till sperm och jag har redan en slapp kuk.


Jag känner mitt klimax inom räckhåll, det känns uppe i röven som om man behöver skita, och jag tar i kraftigare.
Jag närmar mig klimax och pistolen pressas hårdare mot huvudet. Det skulle inte bli första gången jag fått ett blåmärke efter pipan och förmodligen är fallet så just nu. Jag pressade pistolen hårdare och hårdare, smärtan mot kraniet tävlade mot mjölksyran. Fingret vilade tungt mot avtryckaren. Jag var nära nu, jag kunde känna det. Men skulle jag hinna innan sperm-fontänen? 34:49, jag drog och kämpade som galen, mördade min erektion i mitt försök att hinna i tid.


Jag visste att det var omöjligt nu. Jag blundade, ignorera skiten på skärmen. Tänk ”bröst”. Tänk ”röv” och ”fitta”.
Bara bli färdig. Jag hörde ljuden på tv´n; ett gäng killar som, under överdrivna njutningsläten, målade tjejens ansikte med kräm. Jag var nära, jag kände det. Röven drog sig samman i en pulserande manöver.
Framför mig; en vinröd servett, min måltavla, redo att ta emot min kräm. Det är nära nu, jag kommer snart.
Pistolen är redo. Blir detta mitt sista runk? Blir de vulgära stön från tv´n de sista ljud jag hör? Jag balanserar på en tunn tråd mellan livet och döden. 1/6 chans död. Om några sekunder kan jag ligga på golvet med ett rykande hål i huvudet. Om några sekunder kanske jag spolar ned servetten i toaletten.
En på sex att jag målar golvet med blod och hjärnsubstans. Fem på sex att jag tar ett bad om några minuter. Satsen är redo, jag kan komma när jag vill. Jag ser en skymt av filmen på tv´n, tjejen smörjer in ansiktet med den mjölkvita krämen från killarna. Jag blundar hårt, fantiserar om en tidigare sexupplevelse.
Jag ejakulerar! Precis när de första stänken av sperma kastas över servetten trycker jag på avtryckaren. Jag hör klicket, det måste betyda att jag fortfarande lever. Jag torkar upp de små stänk som hamnat utanför servetten, spolar ned skiten och tar en snabbdusch.


Ännu en morgon, ännu en dag, fylld med jobb och plikter.