Snusklubba
Lite klotter
Att fixa ett jobb är som att fixa ett ligg.
Jag är här på rekommendation. Någon som känner någon som känner någon som ett dåligt rykte men nu är jag här och säger åt snubben hur häftig jag är. Berättar om mina bra sidor. Ljuger om de andra.
Det är som när du stryker omkring på något ställe. Dra en handtralla några gånger innan. Då juckar du inte varje ben som dansar omkring framför näsan och du kan spela ditt spel. Desperat är vad vi snackar om. Allt handlar om dig. Släng upp jobbsökar sidorna i vilken tidning som helst och börja räkna. Det finns hundratals av dem och en av dig. Snubben som frågar mig frågor har snubblat över en vinstlott. Slappna av. Om inte detta så nästa och så vidare.
Snubben – solbränd och framgångsrik på sitt sätt – säger: ”Så, varför skulle vi anställa dig hellre än nästa kille som kommer genom dörren?”
Jag säger: ”Hur ska jag veta?”
Jag säger: ”Jag har inte träffat nästa kille som kommer genom dörren.”
Tar du med dig ett tjockt CV är budskapet bara att du saknar originalitet. Som att gå fram till en brud och säga något som: ”Hej där sexbomb! Får jag desarmera dig?”
Eller: ”Det måste regnat när du föddes bla bla bla.”
Strunt samma repliker gjorda för att spola ned dina chanser snabbare än en bajskorv i hennes ansikte.
Mig? Jag knackade på hans dörr med en skrynklig tidningsartikel. Denna jobbannonsen. Ger honom den utrivna pappersbiten – mitt namn och nummer klottrat över baksidan – jag säger: ”Ni behöver personal.”
Det var inte en fråga.
Snubben säger: ”Har du någon referens?”
Så jag ger honom numret till min senaste chef. När han slår numret säger han: ”Hur är hon, din chef?”
Jag dödade henne.
Åt hennes ansikte.
Åt hennes hjärta.
Knullade henne i röven.
Överdrev jag?
Jag säger: ”Hon är ok.”
