What´s up with that?
Längesedan jag skrev något vettigt. Detta är en flummig text jag slängt samman med tanken att vara till min längre text jag jobbar med. Kanske knasigt att läsa utan ett större sammanhang, men så är det just nu.
Det är alltid samma historia. Det sovande barnet. Drömmarna. Sängen. Tandborsten. För mig saknades konsekvenserna av mitt agerande. För mig. Jag hade befriats av ångesten. The agony of choice. Sartre hade varit stolt. Men så fanns den jävla tandborsten där. Tandborsten som jag tittade på. Kvinnan pussade mig på kinden och sade att hon väntade på mig i sängen.
Det var fördelarna av mitt liv, andra kvinnor alla dagar i veckan. Vem kunde gissat? I badrumskåpet letade jag fram paracetamol, sobril, topps, en liten flaska med en brinnande kuk på etiketten. Afrodisiakum? Viagra? Spansk fluga? Vissa människor är kanske bara människor?
Skåpet under vasken. Små handukar, toapapper, en liten rosa necessär som jag slet öppen utan tur. Det finns ingen ångest i sina val. Mina handlingar saknade konsekvenser så jag saknade dåligt samvete. Istället fick jag ta skiten från andras liv.
Hur skulle du reagera om någon gjorde… och så vidare. Den dagen den sorgen och allt det där. Det är det framtvingade valet som driver fram min ångest och jag tittar på tandborsten i necessären. Halsen under borsten hade en grönvit stearin som runnit ned och stelnat. Den rödbruna borsten färgad efter någon som rengjort ett avlopp. Eller var det blod? Vita små bomullstussar, mögel. Jag fick kväljningar.
Konsekvenserna kommer ikapp mig. Varje dag, varje morgon och kväll, får jag hantera någon annans konsekvenser. Nu, en tandborste med en mögelodling, från en bortglömd semester. Är det så här mina lån känner när de vaknar morgonen efter och får hantera mina handlingar?
Kvinnan kallar från mörkret att jag skall skynda mig.
- Du behöver inte raka den, ropar hon.
Fanns det en chans till att jag skulle låta bli? Slickade på handleden och lät saliven torka in. Luktade och kände urin tillsammans med sallad tillsammans med vitlök blandat med vad vet jag?
Jag letade inne i köket. Famlade i mörkret efter vad som helst. Något rent. Något användbart. Tandkrämstuben i min hand. Kvinnan kom in och famnade mig bakifrån. Hennes varma andedräkt i mitt öra. Hennes händer som letade sig över min kropp för att hitta vad de letade efter och grep tag.
- Hoppsan sa, vad hittade jag?
Jag försökte dra mig undan. Letade mig fram emot skafferiet och började skyffla omkring bland maten. Torra kex. Pasta och tomatsås på burk. Olivolja. Men inget som jag kunde använda.
- Här, låt mig, sade hon och tog oljan.
Det låg diskborstar i ett skåp. Lime. Apelsin. Eller citron. Alla sorters diskmedel. Disktrasor tillsammans med små korgar där de källsorterade metall, plast och papper. I en låda hittade jag en pensel som luktade grillolja. Den höll jag fast vid och öppnade ytterligare en låda. Samtidigt smörjde kvinnan in sina händer med olja och kom snart mot mig. Hennes händer pulserande i ett vilja ha gripa tag i grepp med mitt skrev som måltavla.
- Har du kanske en ny tandborste i huset?, frågade jag.
Hon stannade tätt framför mig. Huvudet kortare, såg upp på mig och tryckte händerna mellan mina ben. Jag, med handkrämstuben i ena handen och köttpenseln i den andra, kunde inte låta bli att undra om det inte vore en bra idé om jag föredrog en diskborste. Penseln kunde kanske ge mig salmonella.
Hon stoppade sina fingrar i min mun. De smakade olja och sekret. Sedan kysste hon mig och viskade.
- Du kan skippa borstningen ikväll. Kom och lägg dig.
