Dockan Noir
Noir var inte som de andra dockorna. Han varken skrattade, log eller var glad. Han var inte heller ledsen och han grät aldrig. Noir hade inget humör som de andra dockorna från fabriken. Det hade blivit fel någonstans, vem kan säga var eller hur? Men fel hade det blivit, när man tillverkade Noir på det löpande bandet. Naturligtvis förstod man det ganska snabbt och inspektören som inspekterar alla dockor innan de skickas iväg ut i världen till affärerna, lade Noir åt sidan, ned i en stor låda där alla trasiga dockor hamnade. När lådan var full skickades den iväg till lagret på fabriken och där stannade den. Lagret var ingen trevlig plats. Det var mörkt. Även på dagen var det mörkt som om det alltid var natt. Noir, som varken var glad eller ledsen, låg i sin låda tillsammans med många andra trasiga dockor som alla var de väldigt ledsna. Hade inte du varit det? Tillverkad i fabriken och sedan nedstoppad i en låda märkt ”Trasiga” för att sedan ställas i ett mörkt lager någonstans. Dockorna var rädda och ledsna. Ibland råkade den gamla städaren på fabriken, som städade lagret någon gång i veckan, glömma att släcka ljuset när han gick hem för dagen och då var dockorna glada. Noir var som vanligt varken glad eller ledsen över att det var tänt. Han var inte heller glad att de andra dockorna var glada. När det var tänt i lagret hela nätterna brukade Noir vandra omkring och titta på alla de märkliga ting som hamnat där för att det fanns ett eller annat fel på det. Där fanns leksaksbilar som saknade hjul. Klossar som inte var räta, pusselbitar som aldrig passade och dockor. Tusentals dockor nedstoppade i hundratals lådor. En del av dem saknade armar, andra ben eller huvuden. Några få saknade kroppar. Noir saknade personlighet.
Men så en dag, eller natt, för i lagret visste man aldrig hur det låg till, hördes ett ljud. Ute i det tomma, kalla, tjocka mörker där det nästan aldrig hördes några ljud annat än klagandet från de stackars ledsna dockorna hördes något. Noir lyssnade likgiltigt. De andra dockorna blev rädda. Ljudet lät instängt och långt borta. Efter en lång stund, ljudet fortsatte nämligen väldigt länge, hade dockorna i Noirs kartong kommit över sin rädsla och istället blivit arga och irriterade, för nu blev de störda i sin sömn. De började ilskas och trilskas. Men så fick en docka idén att skicka ut Noir för att ta reda på vad ljudet kunde komma från och kanske kunde han få tyst på det?
Okej, det fungerar såhär, sade Dun, att en håller för ögonen och räknar. De andra ska springa iväg och gömma sig under tiden och sen ska han som räknar försöka hitta dem, okej?
Alla utom Noir nickade och förstod. Visserligen förstod Nior mycket väl, men han hade föga intresse av att visa varken eller. Han förstod och vad de andra trodde om den saken kunde han inte bry sig mindre om.
Okej, vem vill räkna? Frågade Dun och såg på dem andra. De andra började vela och mötte inte Duns blick. Noir, lika ointresserad som vanligt, stod där orörd som förut.
Noir, du vill inte börja räkna? Frågade Dun.
De andra, lättade att de inte blivit valda till att räkna, gav genast sina bifall. Ja, låt Noir räkna. Låt Noir räkna, ropade dem. Noir, som varken var glad eller ledsen över att ha blivit vald till att räkna, tog upp sina små händer för ögonen. De andra skulle precis ta till att gömma sig, men blev hejdade av att Noir genast tagit ned händerna från sina ögon igen.
Noir, hur ska vi ha hunnit gömma oss på så kort tid? Frågade Dun. Räkna längre och högre nästa gång okej? Räkna till hundra denna gång okej?
Jag kan inte räkna till hundra, sade Noir.
Men kan du räkna till femtio? Frågade Dun.
Nej.
20?
Nej.
10?
Nej.
Noir, hur långt kan du räkna?
Noir, som aldrig tidigare hade behövt räkna i hela sitt liv, tänkte efter.
Han höll upp sin fingerlösa hand i luften framför Dun.
Ett? Kan du räkna till ett?
Noir såg förvirrad ut men nickade sen svagt på huvudet.
Okej, men det duger ju inte. Någon annan som skulle vilja räkna istället för Noir?
Alla de andra sig ned i marken och visa sitt starka ointresse för att räkna.
Nehe… Men Noir, du kan alltså räkna till ett?
Noir nickade.
Men du, kan du inte räkna till ett några gånger då?
Jo det skulle han väl kunna göra tänkte Noir och nickade.
Bra. Räkna då till ett hundra gånger så springer vi och gömmer oss. Okej?
Noir höll för sina ögon och de andra rusade genast iväg och gömde sig.
Ett, ett, ett, ett, ett, ett, ett…
