Sprebas

Jag försöker hitta en stil som kommer passa mig och som jag kanske en dag jag kommer kunna känna mig bekväm med. Hittils försöker jag fortfarande. Denna text var ett försök att undvika värderingar och adverb, eftersom jag har problem med dem i mina texter. Tycker det ger mer när man skriver mindre.

Sandalerna slår mot fötterna, klappar takten efter mina steg. Golvet glänser, klädd av en tunn hinna vatten med såpa som påstods dofta Sommar. Jag tömmer det mjölkvita vattnet i badkaret, sand och småsten blandat med hår lägger sig i linje och kryper mot avloppet. Jag fyller hinken med kallt vatten, doppar moppen och gnider den mot bottnen. Vrider ur i plastsilen. Doppar igen och vrider av igen. Tömmer vattnet i badkaret och sköljer ned allt med munstycket. Sätter in dammsugaren i garderoben, lägger den tryckt mot väggen så jag får plats med mopp och hink. Går in i köket. Sorterar ut besticken ur disken och lägger dem i den sargade diskbaljan. Sprejar över grönt diskmedel som luktar lime och börjar tappa upp vatten. Jag bor på våningen högst upp så det går sex våningar innan jag får varmt vatten. Med handen under vattenstrålen, som börjar gå från kallt till varmare, klickar jag av kylen och frysen. Drar ur kaffekokaren och mikrovågsugnen ur uttaget. Innan de gröna siffrorna på displayen dör ser jag att klockan snart är midnatt. Snart torsdag.

Vattnet är varmt så jag skjuter över kranen till baljan med besticken och fyller upp. Att diska har alltid varit terapi för mig. Med rätt musik kan det vara den mest avslappnade aktiviteten jag upplevt. Idag har jag ingen musik. Förutom vattnet är det bara ett distant ljud från grannens tv som hörs. Jag torkar glasen och tallrikarna för hand och sätter dem på plats. Sex av varje, Ikeas startpaket som överlevt sedan jag flyttade från min mor. Kan det vara sex år sedan? Kul slump.

Släcker i köket. Datorn som alltid är på, är avstängd och jag drar ur alla kontakter ur väggen. Lampan på skrivbordet släcks och allt blir svart. Inne i vardagsrummet tänder jag några värmeljus och börjar dra ut alla sladdar. Även den vita kabeln till tvn drags ut. Sängen står obäddad. Inga sängkläder och madrassen ligger sammanrullad tillsammans med kuddarna. Allt verkar klart men jag går en sista runda genom lägenheten och ser om allt är perfekt, vilket det verkar vara. På skrivbordet ligger kuverten som jag bär in och lägger på sängen. Jag tittar ut och lägger märke till den fulla månen som skymtar fram bakom ett moln. Underbart.

Jag tar på mig skorna. Rättar byxorna. Knyter slipsen och efter några försök blir jag nöjd. Viker ned kragen och försöker se om den vita slipsen kan märkas under den svarta kragen, men det ser bra ut. Kavajen som jag köpte inför min systers bröllop hänger framför mig och glänser. Jag fick många komplimanger för den kavajen och jag önskar jag burit den oftare. Drar ut skjortan ur jackans ärmar och knäpper mina manschettknappar jag fick av någon när jag tog studenten. Jag har alltid tyckt det var snyggt när skjortan syns som den gör nu.

Inne i vardagsrummet står en flaska portvin och ett glas. I vanliga fall dricker man port från små likörliknande glas men jag tycker om de större glasen för rött vin. Fyller det till hälften och släcker ljusen. Månen får lägenheten att glöda i silver så jag har lätt att hitta ut till balkongen. Det är skönt väder. Inte kallt. Bara en stilla bris som smeker ansiktet. Klockan borde vara efter midnatt nu och jag lyfter glaset mot horisonten och hälsar.

Torsdag.

Dricker ur och undrar om inte det andra vinet faktiskt var bättre ändå. Sätter glaset på räcket och tittar på månen. Min granne i huset på andra sidan gården står och diskar. Av hela huset är det endast i hennes fönster det är tänt. Hon är för det mesta vaken långt in på nätterna som mig. En del människor fungerar bättre på kvällarna antar jag. Hur gammal kan hon vara? Hennes make eller pojkvän kommer in i köket bakom henne och ger henne en kram. De talar en stund, sedan försvinner de in i lägenheten. Sen blir det mörkt. Jag tar en av stolarna på balkongen och ställer vid räcket. Ställer mig på stolen. Synen ut mot horisonten. Jag ser inte marken eller balkongen och förstår hur Leo kände i Titanic. Man är verkligen kung över världen. Ibland. Jag stöter till vinglaset som faller som en vit droppe mot marken. Det sista jag hör innan jag lutar mig fram är glas som krossas och ekar genom gården.