Sprebas

Vattnet sköljer över mina fötter och jag vet att vi ska dö. Sam håller min hand och leder mig uppåt. Jag tror andra gör som vi, men jag kan inte sluta titta på månen. Den hänger över havet, en vacker skära redo för skörd. Det finns sämre kvällar antar jag. Det kan vara oväsen runt mig, skrik och gråt, panik och ångest, men där finns bara månen. Havet är stilla och mörkt.

 

Jag har alltid varit rädd för havet på nätterna. Vi brukade grilla på stranden vid vårt hus, stanna uppe sent och bli berusade. Alla badade. Nakna kroppar i det svarta vattnet. Aldrig jag.

 

Sam vänder sig mot mig. Hans stora bruna ögon ser in i mina. Han ler det där mysiga leendet jag älskar. Jag känner mig trygg hos honom. Han är min sköld. Han kramar mig och viskar; ”Minns du första gången vi träffades?”

 

Det hade regnat. Jag hade tagit skydd under en markis när han kom gående. Han hade ett paraply. När han gick förbi grep jag tag i hans arm, tryckte mig mot honom, in under paraplyet och fortsatte att gå. ”Plats för två?”

 

Trapporna tar slut. Golvet är halt och båten har börjat luta. Sam håller min hand i ett järngrepp. Jag snavar och faller, men han håller mig och drar mig vidare. Jag tappar mina skor och tänker; ”Jag kommer dö barfota.”

 

Jag ser en man hjälpa en kvinna upp på ett tak. Han tappar taget och hon faller. Jag ser inga barn. Märkligt. Finns det något som en barnfri kväll på en sjunkande båt?

 

”Sam!”, skriker jag, men glömmer vad jag ville säga. Vi når slutet av gångbanan. Ett galler skiljer oss från ett fall ned i havet och den sjunkande tryggheten vi har på båten. Vattnet är svart.

 

När vi hamnar i havet kommer våra kroppar börja dö. Först stimuleras hjärnans andningscentrum av det kalla vattnet mot vår hud och vi börjar hyperventilera. Förmågan att hålla andan blir sämre.

 

Jag kramar Sam och viskar; ”Jag vill att hon ska heta Sandra.”

 

Blodkärlen i huden och musklerna dras samman – blodflödet till de yttre kroppsdelarna stryps av. Huden blir blå, vi drabbas av kväljningar och våra rörelser blir långsammare – muskelstelhet inträder.

 

Sam ler och frågar; ”Men om det är en pojke?”

 

Frossa kommer inträda. Våra kroppar försvarar sig mot hypotermi men ökar värmeomsättningen med flera hundra procent.

 

Jag besvarar hans leende och skakar på huvudet. ”Det är en flicka”, säger jag, ”bilderna ligger i hytten.”

 

När kroppstemperaturen är 32 grader, slutar frosskakningarna, våra medvetanden avtrubbas. Vi kommer bli förvirrade, fumliga, desorienterade och kan få hallucinationer. Det finns exempel på människor som klätt av sig kläderna eller försökt simma mot hägrande stränder.

 

Sams omfamning blir hårdare. ”Sandra är ett fint namn”, säger han. ”Är hon lika vacker som sin mor?”

 

Runt 30 grader kommer vår puls och andning vara långsam. Sjunker kroppstemperaturen under 30 grader hamnar vi i dvala. Symptomen är slappa muskler, stora pupiller och oregelbunden hjärtrytm.

 

”Vackrare”, skrattar jag fram. ”Hon har sin fars ögon”.

 

”Och sin mors näpna näsa?” frågar Sam och skrattar.

 

Vi kramas nu, alla tre.

 

Vid 22 grader är det stor risk att våra hjärtan stannar.

 

”Släpp mig inte,”, säger han, ”jag vill inte mista er.”

 

Jag hör att han är rädd. Skrattet är borta. Jag omfamnar honom och blundar. Jag känner mig trygg. Det svarta vattnet skrämmer mig inte mer. Jag griper tag runt honom, hans ansikte mot mitt. ”Leta efter oss.”

 

Vattnet sköljer över mig.

 

Vid 17 grader är återupplivning inte möjlig.

Jag stod i hissen och speglade mig i den blanka ytan som var dess vägg. Om det inte vore för de röda bokstäverna över dörrarna hade jag trott den stod still.

 

Torsdag kväll var sjukhus kväll. Mitt hår var vått efter promenaden i regnet. Min bil, parkerad tre kvarter bort. Det måste varit en föreställning på operan eller något. Parkeringshuset var fullt och jag var redan sen. Kvarteret är en mardröm att parkera i. Under mig, i hissen, hade en liten pöl av regn samlats och jag lutade mig fram mot spegelväggen för att se om det stack ut några hår från näsan. Den röda siffran över dörren blinkade minus tre och dörren öppnades med ett pling. Regnet hade öst ned. Mina nycklar låg i handen och bar spår av röd, grön, svart, vit och gul färg på sig. Vissa i olika nyanser. Souvenirer av de fyrtionio bilar mellan min och sjukhuset.

 

Regnar ute?

 

En av de nya som ännu inte lärt sig att inte bryta tystnaden. En som jag aldrig sett förr. Det måste vara hans första gång. Ett kalas väntar på honom. Annars var vi andra veteraner som alla satt i våra små stolar placerade längs med väggen. Här nere, under salar där folk föddes, dog, opererades och räddades. En del väntade på att få dö andra på att bli friska. I en sal kunde ett helt läkarlag arbeta i skift för att få ut en tumör ur någons hjärna. I en annan tände kanske en nybliven far sin cigarr. Här nere, under allt det, kunde vi nio herrar inte bry oss mindre.

 

Snart skulle sjuksystern komma med lådan. Det var vad jag lyssnade efter. Skorna. Ljudet av klackar mot det gröna golvet som skulle eka genom hela våningen. Mitt hjärta började genast slå fortare och hon rundade hörnet. Hon var vår budbärare och ängel. Hennes vita fläckfria kläder tillsammans med den ljusa hyn, de blodröda läpparna och det blonda håret fick mig alltid att undra om hon var blond över hela kroppen. Tills jag mötte hennes ögon. De var blå på ett sätt som fick en snöstorm att verka varm. Hon bjöd oss alla på lådan och snart satt vi alla med en grön lapp hårt i våra svettiga händer.

 

Ingen av oss hade varit bra pokerspelare. Mannen bredvid gav mig en armbåge och visade en lapp med siffran tre skriven i svart. En annan började nicka och tralla muntert. På bordet bredvid stod en liten blomma av plast som jag började plocka isär. Den nya stod med sin lilla gröna och verkade ha svårt att bestämma sig för vad han skulle tycka. Mest verkade han bara nicka förstående på ett sätt som gjorde det uppenbart att han inte förstod något.

 

Nummer ett?

 

Här.

 

Nummer två?

 

Jag.

 

Det var såhär det började. Doktorn kom med våra skyltar att hänga runt halsen. Sedan började uppropet. Om sjuksystern var vår budbärande ängel var doktorn Gud. Siffror från ett till nio. Nummer tre?

 

Här borta.

 

Min lapp var fuktig av svett och handflatan färgats turkos. Jag kan inte namnet på någon där. Vi var det slumpen avgjorde. Små hopvikta post-its berättade vilka vi var den kvällen. Under fyra och du har en bra kväll.

 

Nummer fyra?

 

Att vi kommer hit en gång i veckan har något med våra föräldrar att göra. Och deras föräldrar och i sin tur deras igen som, tillsammans med samhällets oskrivna och skrivna regler, har berövat oss på vår natur.

 

Nummer fyra?

 

Doktorn vänder sig ett varv och ser sig omkring. Det gör alla andra, även jag. Jag vet vem de leta efter. Detta sker varje kväll vi är tillsammans. Något nummer ropas upp och ingen svarar. Någon rycker på axlarna och en annan skakar på huvudet när doktorn räcker fram skylten med en fyra framför sig. Snart ler han och vänder sig mot mig.

 

Nummer fyra?

 

Den nya såg rädd ut. Något som bröt mot hans förväntningar av hur kvällens rutiner skulle kunna se ut hade precis inträffat. På bordet bredvid mig låg delarna av vad som en gång varit en blomma. En imitation av en blomma. Det är vad vi är. Vi nio män. Imitationer. Om du alltid varit omgiven av kopior och imitationer? Född i en dröm eller fångad i en illusion? Hur ska du kunna veta vad som är verkligt? Tills någon räcker dig en siffra på en bit papp med ett snöre att hänga kring halsen.  Doktorn räcker mig siffran och fortsätter. Jag stoppar lappen i innerfickan och drar snöret över huvudet. I handskfacket i bilen låg tolv små lappar. Ingen av dem hade blivit uppvikt.

 

Inne i omklädningsrummet tog vi av oss och hängde kläderna i små blå skåp. När du är ny förklarar ingen för dig vad du ska göra. Du observerar och härmar. Detta är ditt livs historia. Observera. Det är så vi lär oss. Härma. Den nya killen var långsammare än vi andra. Men som vuxen visste han hur det fungerade. Simon säger; Ta av dig kläderna. Iakta och imitera. Det är så samhällen byggs.

 

Det var alltid kallt inne i operationssalen. Kanske var det bara ljuset från den ensamma lampan högt i taket som gjorde att du knappt kunde urskilja väggarna. Eller att du var naken förutom ditt halsband med siffran. Golvet var av vitt kallt kakel och lutade in mot det lilla brunnslocket i centrum.

 

Systern körde in sängen i rummet, täckt med ett skynke. Det var en omodern förlossningssäng med de distinkta benhållarna. Vi omringade sängen och det var nu doktorn skulle ta den nya åt sidan och hålla hans hand för att trösta och stött. Vi övriga var otåliga. Skynket drogs av och den nya reagerade som han förväntades reagera. Han visste det inte då, men detta var inte det värsta för honom. Han skulle gå igenom många långa stadier under den kommande timmen. En födsel gör ont. Mödrar vet detta. Men få ägnar barnets smärta en andra tanke. Oftast inte ens en första.

 

Vi lossade banden runt hennes anklar och handleder. Banden över midjan och halsen togs av och vi placerade benen i benhållarna. Hon sov fortfarande. Sövd. Den nya stod tillsammans med doktorn i ett hörn. Skylten kring hans hals avslöjade nummer åtta. Nitlott. Oroa dig inte manade doktorn.

 

Allt du känner ikväll är vad du är programmerad att känna. Du kommer gråta mer än någonsin. Förmodligen kasta upp. Systern satte en kanyl mot hennes hals och vi andra höll oss beredda. Snart skulle allt börja. Nålen försvann in i hennes hud. Blod drogs ut, blandades med vätskan i sprutan och sköts in i hennes omlopp. Systern drog ut nålen och tog ett hastigt steg åt sidan. Flickan slog upp ögonen. Simon säger; Låt det börja. Vi var fyra som fick hålla henne kvar i sängen.

 

Nummer Åtta, den nya, hade redan försökt ingripa några gånger men de tre som inte bearbetade flickan höll fast honom. Han satt på golvet och såg på oss andra och vi såg på honom. Ingen av oss ville missa de känslor som sköljde över honom igen och igen. Doktorn satt på en liten pall bredvid och talade till honom med en trygg och faderlig röst.

 

När den nya lugnat sig nog att verka någorlunda samlad nickade doktorn åt nummer Ett att börja. Jag tog ett fast tag om hennes arm och axel, tryckte henne hårt mot sängen. Hon varierade sina skrik med böner och gråt. Den nya på golvet skrek han med. En av de andra som höll fast honom förklarade att även han hade haft det svårt i början. Det gör ont. Men målet helgar medlet. Den första gången hade han varit livrädd. Den andra hade gått bättre. Efter den tredje såg han fram emot att göra det.

 

För mig var detta en underbar ballett med ouvertyrer av dofter, ljud och rörelser. Känslorna som inte välde upp inom mig var underbara. Avsaknaden av det jag borde känna i kontrast till den gråtande åttan på golvet gjorde mig galen. Jag andades svett. Doktorns glasögon var vita av imma och i ljuset över oss dansade ånga. Lappen runt min hals satt klistrad mot mitt bröst. Ibland skrek flickan. Ibland låg hon stilla. Hennes försök att komma loss kom i vågor. Jag njöt av varje försök hon gjorde. Det vet jag vi alla gjorde.

 

Nummer Två höll hennes andra arm och slickade på hennes fingrar. Han sade tack tack, igen och igen. Doktorn säger att detta är vårt botemedel. Vi är sjuka. Patienter att botas. Flickan är vår behandling. För att inse att du drömmer måste du vakna först. Det är bara en illusion i kontrast med verkligheten.

 

Flickan ser mig i ögonen och säger kanske något som "Snälla". Jag sätter mig ned hos henne och möter hennes ögon. Hennes huvud hoppar rytmiskt upp och ned. Mitt ansikte är nära nog för att känna hennes varma snabba andetag. Simon säger; Gråt inte. Jag hyssar henne och viskar i hennes öra att idag är min turdag. Jag är nummer Fyra. Hon var vår frälsare. Vår Jesus. Hon befriade oss från vårt fängelse. Vi tog ett steg på evolutionstegen genom henne. Vi är larver. Kopior av original som för längesedan försvunnit. Du förvandlar oss till fjärilar. Sedan drog jag ett drag med min tunga över henne. Hennes smak i min mun. Rädsla och salt. Jag spottade henne i blicken. Hon grät och ropade på hjälp som om det skulle ändra något.

 

När nummer Ett hade ersatts av nummer Två började dansen om igen. Någon cirklade omkring i rummet och sjöng på refrängen till Who wants to live forever, om och om igen, där han slog flickan i ansiktet vid varje Who. En annan satt på golvet under hennes huvud och åt på hennes hår samtidigt som han nöp hennes kinder som en mormor brukar göra. Nummer Ett böjde sig ned över hennes ansikte och sade; ”Om någon frågar dig vem som tog din oskuld svarar du; Nummer ett var den första.” Vi andra skrattade. Det skämtet blir aldrig gammalt. När hon tjöt skrek jag tillbaka. Doktorn sade till den nya att flickan är ett botemedel mot vår omänsklighet som berövats oss genom uppfostran. Alla dessa regler. Moral. Rätt och fel. Sympati. Hon botar oss mot allt det.

 

Det finns en gräns där inne hos oss alla som skall överkommas och i slutet; helt rivas. Först då kan vi börja om från början och resa oss som nya varelser. Resa oss över vad vi en gång varit. När du ger efter för impulserna är du så mycket mer än bara en bild. Vår uppfostran rånar oss på vår fria vilja som Gud gav oss. Vi får inte välja vår egna moraliska grund. Vi är en produkt av vår omgivning. Man kidnappar vår chans till att bilda oss en egen uppfattning. Flickan ger oss vår natur tillbaka.

 

På golvet mellan nummer tvås ben ligger en pöl av svett, sperma, blod och urin. Paradiset är inte en grön trädgård med evig fred och förståelse. Frälsningen ligger inte i Guds gunst.  Himlen är mellan benen på en flicka som gråter och blöder. Jag har varit där och jag längtar alltid tillbaka.