Något
Det är folk som står här omkring.
Några bekanta ansikten.
De bär alla spadar och hackor.
Det verkade som de hade gjort ett hårt arbete.
När de inte tittade smög jag bort dit.
Kickade lite.
Så jag föll ned det hålet de grävt.
Nu är jag här nere.
Jag ropar inte på hjälp, rädd att jag kanske stör dem där uppe. Gud förbjude att någon skulle falla ned här med mig.
Så jag sitter och väntar.
På någon att hitta mig nere i mitt hål.
Ibland intalar jag mig själv att det inte är så illa.
Jag kan trivas från tid till tid.
Jag kan höra folket där uppe prata.
Och om de är glada är detta kanske för det bästa.
Så jag stannar här nere i mitt hål.
Om du någonsin skulle komma förbi på besök, minns att det är en lång väg tillbaka.
Men jag skulle uppskatta sällskapet.
Även om det bara varade en stund.
Jag säger åt dem att det är en riktigt jobbig huvudvärk.
Så de går vidare och lämnar mig ensam i säng för att vila.
Men när de gått och allt är tyst går jag upp igen.
Jag tar på mig den kappan jag har, så ingen kan se mig.
På baren lyssnar jag på dem.
Deras drickande och dansande och skämtande och skrattande.
Jag stannar där en stund. Och sen går jag.
På vägen hem svänger jag ned på en annan stig.
Kanske leder denna någonstans jag inte varit förr.
Eller så slutar det med att jag kommer hem igen.
Varhelst jag går kommer jag alltid ta med mig min huvudvärk.
